Kläde

Kläde, ett tvåskaftadt kardullstyg, som, då det kommit ur väfstolen, först noppas (med nopptång eller noppmaskin, för borttagande af knutar o. d.), sedan tvättas (i tvättmaskiner, för aflägsnande af fett, lim och smuts), noppas å nyo och underkastas en stark valkning (medelst valsar, under tillsats af alkaliska vätskeämnen, hvarigenom väfven krympes och tätas samt ullfibrerna hopfiltas), för att derefter omvexlande några gånger ruggas (med kardborrar eller ruggmaskiner, så att fibrerna framdragas jämt och tillstrykas i samma riktning) och öfverskäras (med sax eller skärmaskin, hvarigenom fibrerna få lika längd och ytan göres slät och glänsande), noppas för tredje gången och slutligen dekateras (så att glansen blifver mindre bjert, men varaktigare) samt pressas. -- Kläde färgas ofta redan i ullen, eljest mellan tvättningen och valkningen eller efter sistnämnda operation. Emedan tyget krymper så väsentligt, då det valkas, måste kläde, som efter appreteringen skall vara 8/4 bredt, väfvas med en bredd af minst 15/4. Genom valkningen bildas på tygets yta en tunn, glatt filtbetäckning; denna döljer den egentliga väfnaden, som ej blifver synlig, förrän klädet blifvit "trådslitet" till följd af filtklädnadens afnötning. Kläde kommer i handeln uti "stycken", hvilkas längd vexlar mellan 16 och 21 m., medan det vanligen håller något öfver s. k. dubbel bredd (8/4). -- Klädestillverkningen går tillbaka till 8:de årh. Den leder sitt upphof från friserna i norra Holland. Af dem spreds den till Tyskland, men blomstrade fortfarande främst i Nederländerna under medeltiden. Inom denna väfnadsindustri intaga för närvarande Preussen, Sachsen, Österrike, Belgien, England och Frankrike en herskande ställning. Den svenska klädesfabrikationen nådde redan tidigt en hög rang, ehuru den inhemska ullproduktionen icke på långt när varit tillräcklig. De första klädesfabriker i Sverige anlades i Stockholm och Norrköping; de fingo sina privilegier under drottning Kristina. Norrköping har sedan dess, tack vare de många vattenfall Motala ström der bildar, förblifvit stamorten för Sveriges klädestillverkning. Redan under Karl XI kunde hela svenska armén klädas med inhemskt fabrikat. Efter en tid af starkt sjunkande under Karl XII bragtes denna industri åter till blomstring af J. Alströmer, så att 1747 icke mindre än 9,235 arbetare hade sin utkomst af densamma. Sedan följde en längre tids tillbakagång, tills klädesfabrikationen omkr. midten af innevarande århundrade åter nådde en hög ståndpunkt under inflytande af en friare tull-lagstiftning. 1834 var de svenska klädesfabrikernas antal 105 och hade 1844 stigit till 128 (med 4,144 arbetare och ett tillverkningsvärde af 5,047,704 kr.), men var 1860 inskränkt till 99, hade 1874 sjunkit till 53 (med 13,768,356 kr:s tillverkningsvärde) och utgjorde 1882 endast 46 (med 3,503 arbetare och ett tillverkningsvärde af 10,443,463 kr.). Jämte fabrikerna i Norrköping (der de förnämsta äro Drags samt Bergsbro) finnas dylika äfven vid Halmstad (Slottsmöllans stora fabrik) och Stockholm (Reimersholm), i Malmö, Karlskrona med flere orter. -- I Norge finnas 2 större klädesfabriker (Hjula väfveri i Kristiania och Arne fabriker vid Bergen) samt flere mindre.