Klipping, benämning på flere sorters mynt af qvadratisk form, hvilka slogos företrädesvis i Sverige och Danmark under 1500-talet och början af 1600-talet. Dessa mynt fingo sitt namn deraf att de klipptes från utvalsade metall-tenar. Med den tidens enkla myntningsredskap medgaf klippingarnas form i långt högre grad än de runda myntens en lätt och snabb tillverkning i massa. Klippingarna voro mestadels ett jämförelsevis ringhaltigt silfvermynt; på olika tider tillverkades dock
klippingar äfven i guld, i koppar med ringa silfvertillsats och slutligen i ren koppar. Man skiljer på fyrkantiga och rutformiga (uttrycken äro lånta från heraldiken) klippingar; båda slagen äro qvadratiska, men å de "fyrkantiga" är prägeln ställd parallel med myntplattens öfver- och underkant, å de "rutformiga" åter står den i diagonal riktning. -- De första kända klippingar voro de s. k. olycksklippingar, som på Kristian II:s befallning myntades i Danmark 1518--22. De bestå af nästan idel koppar och äro små samt oregelbundet fyrsidiga med rundade hörn. Namnvärdet var 18 "penningar", det verkliga knappast 4; vigten varierade mellan 53 och 33 ass. Gustaf Vasa såg sig föranlåten att följa Kristians föredöme, i det han vid befrielsekrigets början lät slå ett nödmynt, kändt under namnet "Dal-klippingen" eller "Hedemora-klippingen" (slagen i Hedemora och Söderköping 1521). Dal-klippingarna höllo, på en lödig mark, 3 lod 1 qvintin fint silfver; af en lödig mark skrodades 96 (resp. 112) st. klippingar. Ett sådant mynts metalliska värde var 6 à 7 öre i nutidens mynt, men ett nära 3 gånger större värde åsattes dem (eller omkr. 17 öre). De voro de sämsta mynten på denna tid, men utgåfvos för att vara jämngoda med de bästa (de "gamla örtugarna" af 1449). Under de närmast följande åren lät Gustaf I slå bättre mynt, och det var då tillåtet att ommynta klippingar till örtugar o. s. v. Emellertid voro klippingarna fortfarande gångbara i Sverige, äfven sedan de (i Aug. 1523) aflysts i Danmark. Till följd deraf öfversvämmades i synnerhet Sveriges södra gränsprovinser af värdelöst danskt klippingsmynt, hvilket föranledde äfven de svenska klippingarnas aflysning (1524). Men derigenom framkallades stor brist på gångbart mynt och alstrades stort missnöje. Klippingar myntades å nyo 1543 på Svartsjö (efter 1542 års myntordning) och 1556--57 i Åbo; dervid slogos dels fyrkantiga å 16, 15, 12, 8, 4 och 2 öre, dels (1557) rutformiga å 16, 8 och 4 öre. Dessa synas alla hafva varit 8-lödiga och till skrot och korn öfverensstämt med det samtidiga runda markmyntet. Erik XIV lät 1562--68 slå stora massor af rutformigt (i allm. 5 1/2--7-lödigt) klippingsmynt å 16, 8, 4 och 2 öre. När hertigarna Johan och Karl 1568 reste sig mot Erik, läto de i Vadstena slå rutformiga klippingar af rent silfver å 8, 4, 2 och 1 mark samt 4 öre, kända under namnet unions-klippingar (med hänsyn till de upproriske furstarnas förbund) eller blod-klippingar (emedan de slagits af det silfver, som Erik XIV gifvit Märta Sture såsom "blodsvärde" för mordet på hennes make och söner). Johan III slog 1568--72 oerhörda massor rutformigt klippingsmynt å 8, 4, 2 och 1 mark samt 4 öre. De tidigaste af dessa voro ända till 15-lödiga, men deras finsilfverhalt nedgick successivt, så att den slutligen blef 5-lödig. Vittnesbörd om den hejdlöst pågående myntförsämringen under Johan III äro de fyrkantiga klippingar å 8 och 4 öre (af W. de Wyks beryktade tillverkning), hvilka sändes ut i rörelsen 1589--92. I skriften "Ondt mynt skadar riket", från slutet af nämnda årh., heter det: "1570--75 tvingades man uppbära det för 4 mark, som var 5 öre värdt, och det för 1 mark,
som var 5 fyrkar värdt, samt 1590--93 det för 1 mark, som ej var 1 öre värdt, ehuru det sedan sattes på 2 öre". -- Karl IX lät både såsom hertig, riksföreståndare och konung slå klippingar af god halt. Dylika i guld voro: en rutformig (1587, 1589 och 1599) utan åsätt värde, men af en dukats vigt, vidare en fyrkantig å 8 mark (1603), en rutformig å 10 mark (1610), en dito å 5 mark (1610--11), samt i silfver: fyrkantiga å 5, 4 och 2 mark (1603--04) samt å 1 mark (1598). -- Gustaf II Adolf införde klippingar af idel koppar, genom förordn. om kopparmynt af d. 9 Juni 1625. Han hade redan 1624 låtit i Säter slå sådana klippingar å 1/2 öre och 1 fyrk (=1/4 öre); 1625--27 tillverkades (i Säter och Arboga) koppar-klippingar å 2, 1 och 1/2 öre samt 1 fyrk, alla fyrkantiga. Ett slags klipping var äfven det nödmynt af kanonmetall, hvilket Karl XII 1715 lät slå uti Wismar; det innefattade stycken å 8, 4, 2 och 1 mark samt 8 och 4 skilling, af hvilka det största vägde 12 skålp., det minsta 38 ort. -- I Danmark myntades klippingar ytterligare 1535 (i Århus) under Kristian III (å 8 och 4 skilling) samt 1563--65 under Fredrik II dylika å 2 och 1 mark samt 4 och 2 skilling, hvilka undersåtarna genom en förordning af d. 27 April 1564 vid lifsstraff förständigades att mottaga för betydligt högre värde. -- I Tyskland slogos äfven tid efter annan klippingar, dels såsom skådemynt (jubelklippen), dels såsom nödmynt (nothklippen).