Sida 432
Klink ...
egyptiska klippgrafvarna äro i allmänhet rikt prydda med målningar. -- I Persien märkas konungagrafvarna vid Merdasjt i bergstrakten n. ö. om Persiska viken, med svårtillgängliga grafkamrar och rikt utsirade fasader. En kolonnad med de för den persiska konsten egendomliga enhörningskapitälen samt en blinddörr synes uppbära ett slags estrad, å hvilken den hädangångne är framställd offrande framför ett altare, allt i relief utmejsladt ur den branta klippväggen. -- De feniciska kusttrakterna vid Medelhafvets innersta hörn hafva likaledes att uppvisa klippgrafvar i stort antal. Dessa hafva dels karakteren af grafbrunnar, i hvilka horisontella schakt mynna ut, och hafva väl i regeln varit försedda med en fristående öfverbyggnad, dels ega de formen af grottor, stundom med gafvelkrönta, kolonn- och reliefprydda fasader. -- De judiska klippgrafvarna i närheten af Jerusalem sakna i regeln en konstnärlig prägel, ehuru en enkel fasad med egyptisk kranslist stundom förekommer. De rikare utstyrda, t. ex. de s. k. konungagrafvarna samt Jakobs graf, domaregrafvarna m. fl., visa många grekiska detaljer och torde, liksom de efter Abraham och Zakarias uppkallade, förskrifva sig från den sengrekiska tiden efter Alexander. -- Egendomliga former af klippgrafvar förekomma flerestädes i Mindre Asien. Den s. k. Midasgrafven i det gamla Frygien visar en gafvelkrönt fasad med svagt framspringande profiler och ytan täckt af ett rätvinkligt, om den s. k. à-la-grecquen påminnande, i svag relief utfördt upprepningsmönster. De lyciska klippgrafvarna vid Myra hafva fasader, som utgöra fullständiga efterbildningar i sten af gaflarna på ett resvirkshus af trä. Andra visa former, som påminna om de enklare grekiska templen. -- Bland klippgrafvarna i Europa kunna nämnas de af H. Schliemann på det gamla Mykenes akropol anträffade, efter Agamemnon och hans ledsagare uppkallade, anmärkningsvärda genom de dyrbara, för Greklands äldsta kultur upplysande fynden. Mera betydande ur arkitektonisk synpunkt äro de många klippgrafvarna i mellersta Italien, i det gamla Etrurien. Det inre är omsorgsfullt ordnadt och utgör en tydlig efterbildning af det gammalitaliska boningshuset, ofta med imiterade träkonstruktioner. Stundom förekomma uthuggna fasader med horisontalt afslutande listverk, lutande väggar och blinddörr med nedåtvända näbbformiga utsprång från karmens öfverliggare. Etruriska grafvar förekomma vid Corneto, Vulci och Cere, graffasader vid Norchia och Castelvecchio. Bland romaretidens grafvar märkas de s. k. kolumbarierna (se Columbarium) samt katakomberna (se d. o.) med sina oregelbundna förbindelser af gångar och kamrar, der de förste Kristna bisatte sina hädangångna. En särskild uppmärksamhet förtjena slutligen de klippgrafvar, som under den senare kejsaretiden utfördes i de syriska och arabiska gränstrakterna vid Palmyra, Heliopolis och Petra med praktfulla, rika fasader, hvilka med sin starka profilering, sina svängda eller brutna linier starkt påminna om en långt senare stilarts, barockperiodens, former. Upk.
Klipphönan, Rupicola crocea, zool., hör till familjen praktfoglar (Pipridae) inom tättingarnas ordning och foglarnas klass. Hannen är lifligt pomeransgul, med mörkt purpurröd hjesskam; vingar och stjert äro bruna, delvis med hvita tvärfläckar. Honan och ungarna äro enfärgadt bruna, med undre vingtäckarna orangeröda och stjerten ljusrödt gulbrun, samt hafva mindre hjesskam. -- Klipphönan blir 31 cm. lång. Hon är hemma i bergiga trakter i Guyana och nordöstra Brasilien, hälst i närheten af vattenfall; på slätter förekommer hon icke. I Juni och Juli begifver hon sig ned från bergen till skogarna för att förtära frukter och bär. Denna fogel har blifvit mycket beryktad genom de egendomliga dansar, som uppföras af hannarna och synas utgöra ett slags med parningen i förbindelse stående lek. Båda könen samla sig tillhopa i flock och åse uppmärksamt huru en hanne i sänder inför de öfriga foglarna utför besynnerliga steg och rörelser. När han blir trött, aflöses han af en annan och helsas då af de uppmärksamt åskådande honorna med bifallsskrik. Fångna klipphöns äro älsklingsfoglar hos indianerna, som af deras skinn förfärdiga egendomliga prydnader. I vissa trakter skall det vara indianerna ålagdt att gifva en årlig skatt af dylika skinn, hvilket bidrager till artens förminskande i antal. Fogelns kött är godt, men orangerödt till färgen. Klipphönan häckar i klyftor och hål i bergen samt fäster sitt bo med harts vid klippväggen. Hon lär begagna sitt bo flere år å rad och blott laga det vid hvarje ny häcktid. Äggen äro två. Ungarna uppfödas med frukter, hvilka väl uteslutande torde utgöra äfven de gamla foglarnas näring. C. R. S.
Klipping, benämning på flere sorters mynt af qvadratisk form, hvilka slogos företrädesvis i Sverige och Danmark under 1500-talet och början af 1600-talet. Dessa mynt fingo sitt namn deraf att de klipptes från utvalsade metall-tenar. Med den tidens enkla myntningsredskap medgaf klippingarnas form i långt högre grad än de runda myntens en lätt och snabb tillverkning i massa. Klippingarna voro mestadels ett jämförelsevis ringhaltigt silfvermynt; på olika tider tillverkades dock
klippingar äfven i guld, i koppar med ringa silfvertillsats och slutligen i ren koppar. Man skiljer på fyrkantiga och rutformiga (uttrycken
Källa: Project Runeberg ·
