Sida 431
Klink ...
de handelsfartyg, som förr voro de allmännaste. I Aberdeen, i Skotland, byggdes, under namn af clippers (af clip, klippa, skära), de första fartygen af denna form, med hvilken man afsåg att gifva fartygen så stor snabbseglingsförmåga som möjligt. De voro mindre skonertar af betydlig längd i förhållande till bredden, med skarpa bogar och utfallande förstäfvar. Sedermera byggdes i Amerika större fartyg af en konstruktion liknande dessa clippers'; emedan de voro större, erhöllo de namnet klipperskepp. Numera byggas både i Sverige och i andra land s. k. klipperskepp. De utmärkas deraf att längden är betydligt stor i förhållande till bredden (omkr. 5 gånger eller derutöfver), djupgåendet endast omkr. hälften af bredden, största tvärskeppssektionen särdeles fyllig och ändarna mycket skarpa samt förstäf och bog betydligt utfallande öfver vattnet. J. G. B.
Klippfisk, benämning på en fiskvara, som beredes af torskartade fiskar, hufvudsakligast vanliga torsken. Sedan fisken blifvit fläkt och saltad, lufttorkas den; och emedan vid denna torkningsprocess ursprungligen gick så till, att fisken utbreddes på klippor och berghällar, fick varan namnet "klippfisk". En sådan metod nyttjas fortfarande på många ställen; men äfven då fisken torkas på annat sätt, kallas varan klippfisk. Tillverkningssättet är något afvikande hos olika nationer. Vid Lofoten beredes klippfisk på följande sätt. Hufvudet afskäres, fisken fläkes och ryggbenet borttages intill tredje ledet nedanför analöppningen; fisken rengöres och saltas derefter i uppköparnas fartyg. Till 1,000 st. fisk användas vanl. 4 1/2 tunnor salt, oftast franskt salt, men äfven andra slag. Emedan luften är för kall och fuktig vid Lofoten, måste fisken föras till Nordland, hvarest luften är mera passande. Der upptages den saltade fisken, tvättas väl ren samt utbredes på berghällarna för att torka. Om aftonen plockas den tillhopa och upplägges i högar, "staplar", hvilka man genom pålagda tyngder pressar för att få vattnet ur fisken. Under torkningen får denna ej direkt utsättas för solstrålarna eller för regn. Är vädret gynsamt, blir fisken lagom torr på 12--14 dagar. -- År 1881 utgjorde utförseln af norsk klippfisk 41,918,720 kg. till ett värde af 16,012,000 kr. (utförseln af på annat sätt beredd torsk var endast 18,876,200 kg.). Hufvudafsättningsorterna för den norska klippfisken äro Spanien, Storbritannien, Portugal, Tyskland, Italien och Österrike. Till Sverige införes högst obetydligt af torsk i denna form, 1881 blott 5,520 kg. Andra europeiska platser, der vid torskfiske klippfisk beredes, äro Island (utförseln af klippfisk derifrån beräknades 1880 till 8 mill. kg.), Färöarna (årlig utförsel omkr. 1,5 mill. kg.) och Shetlandsöarna. Äfven i Bohus län beredes en del af torskfångsten till klippfisk, men denna är i allmänhet af mindre god beskaffenhet. Såsom den bästa europeiska klippfisken anses den, som beredes på Shetlandsöarna samt Island och Färöarna. Skilnaden i beredningen der och uti Norge består hufvudsakligen deri att på de förra ställena mera salt begagnas (8 1/2--12 tunnor per 1,000 fiskar)
och behandlingen vid torkningen är omsorgsfullare. Gynsammare klimatiska förhållanden för torkningen torde väl äfven betydligt bidraga till att varans beskaffenhet blir bättre. Större delen af den under de stora torskfiskena vid Labrador och Newfoundland fångade torsken beredes till klippfisk. Årliga klippfisktillverkningen derstädes anslås till omkr. 185 mill. kg. Den af franska fiskare derstädes fångade torsken saltas i fartygen samt föres till Frankrike, der den torkas och färdigberedes. Den newfoundländska klippfisken är till beskaffenheten underlägsen den kanadiska från trakten af St. Lawrence-bukten, särskildt den från Gaspé, hvilken anses vara den bästa af all klippfisk och betingar högre pris än all annan sådan på grund af sitt genomskinliga, hvita kött. Utförseln af kanadisk klippfisk är i medeltal 35,1 mill. kg. årligen. Äfven amerikanerna bereda klippfisk, dels för export till Brasilien, dels (halftorr) för konsumtion inom landet. Amerikanerna och fransmännen torka sin klippfisk på särskilda ställningar af träspjelor och utbreda den ej på marken; åtskilliga skiljaktigheter i beredningssättet finnas äfven för öfrigt mellan de särskilda landen. Jfr Wallem: "Den internationale fiskeriudstilling i Berlin 1880". R. L.
Klippfoglarna, Rupicolini, zool., bilda en underafdelning af praktfoglarnas familj (Pipridae) och tättingarnas ordning. De utmärka sig genom hög, stark näbb, starka fötter, hvilkas yttertå och mellantå äro sammanvuxna till andra leden, tämligen långa vingar, bland hvilkas pennor den fjerde är längst samt den första kort och smalspetsig, kort, bred och tvärt afstympad stjert, yfvig fjäderdrägt och en bred fjäderkam på hufvudet. -- Hit höra några få arter, bland hvilka klipphönan (se d. o.) är mest känd. C. R. S.
Klippfyr. Se Fyr.
Klippgrafvar. Att i klippor uthugga hvilorum för de hädangångna brukades under forntiden i många land, der de yttre förutsättningarna för deras anläggning funnos och man egde förmåga att bearbeta det hårda materialet. De äldsta egyptiska klippgrafvarna från det gamla rikets tid visa ofvan berggrunden en fristående, aflångt fyrkantig byggnad med platt tak och sluttande väggar (en "mastaba"), från hvilken ett lodrätt schakt, en grafbrunn, leder ned i djupet. I denna utmynnar en vågrät gång, i hvilken sarkofagen har sin plats. Grafvar af detta slag förekomma t. ex. omkring de stora pyramiderna i Nedre Egypten. Klippgrafvar vid Beni Hassan, från det mellersta rikets tid, hafva formen af grottor med en stundom kolonnprydd ingång. Det är i dem, som man finner den s. k. protodoriska kolonnen äfvensom den tidigaste formen af lotoskolonnen. Klippgrafvar från det yngsta rikets tid förekomma i stor utsträckning på vestra Nilstranden i de libyska bergen i närheten af det forna Thebe. De hafva en mindre regelbunden anläggning än de nämnda, men sträcka sig i form af gångar, som stå i förbindelse med eller vidga sig till större pelarprydda salar och smärre kamrar, långt in i berget. De
Källa: Project Runeberg ·
