Kokning, fys. Om en vätska uppvärmes, inträder slutligen ångbildning icke blott på ytan, utan äfven inuti vätskan och vid kärlets väggar. Bläsor bildas och stiga uppåt, brista i vätskans yta och afgifva ångan åt luften. Detta fenomen kallas kokning. Innan full kokning inträder, iakttages den s. k. sjudningen, som består deruti att ångblåsor bildas vid kärlets botten och dess väggar samt kondenseras i de öfre, mindre uppvärmda vätskelagren. Kokningen börjar vid en viss temperatur, den s. k. kokpunkten, hvilken är olika för olika vätskor, men konstant för en och samma vätska under oförändradt tryck. Temperaturen inom vätskan förblir ock under hela kokningen densamma oberoende af värmekällans styrka. Eftersom kokningen består uti ett åtskiljande af vätskans partiklar och rummets fyllande med vattengas, måste den kraft, som åtskiljer vätskepartiklarna, d. v. s. ångtrycket, vara lika med eller snarare något större än den sammanhållande kraften, hvilken är det på vätskans yta verkande trycket. Koknings-temperaturen, eller kokpunkten, är således den för hvarje slags vätska egna temperatur, vid hvilken ångans spänstighet är lika med yttre trycket. Ändras detta tryck, så ändras äfven kokpunkten. Under ett barometertryck af 760 mm. kokar rent vatten vid 100° C., och vattenångan har då det nämnda trycket. Ett stycke upp i atmosferen är lufttrycket lägre än vid jordytan: kokpunkten är der ock lägre. En förändring i trycket af 3 mm. svarar mot en ändring i vattnets kokpunkt af ungefär 0,1° C. Under luftpumpsklockan kan vatten bringas i kokning äfven vid mycket låg temperatur; i komprimerad luft höjes deremot kokpunkten (den är vid 2 atmosferers tryck 121° vid 3 atmosferers 134° o. s. v.). På kokningstemperaturen inverka äfven i någon mån vätskans djup
och kärlets natur. Hvarje partikel tryckes nämligen ej blott af luften, utan äfven af alla ofvanför liggande. Närmast bottnen är trycket således lika med lufttrycket, ökadt med hela den ofvanför liggande vätskepelarens tryck, hvilket, om kärlet tänkes mycket djupt, blir i samma mån betydligt. Uti ett kärl af metall sker kokningen vid något lägre temperatur än uti glas; skilnaden kan uppgå ända till 1 grad. I vätskan upplösta ämnen utöfva betydlig inverkan på kokpunkten, så att saltlösningar i mån af koncentrationsgraden koka vid allt högre temperaturgrader. Oaktadt således temperaturen inom sjelfva den kokande vätskan är underkastad dessa inflytelser, förblir emellertid, såsom redan svensken Fr. Rudberg (d. 1839) visade, temperaturen ofvanför vätskans yta, i de uppstigande ångorna, oberörd af de nämnda orsakerna, hvaraf följer, att dessa ångor alltid hafva en mot lufttrycket svarande temperatur.
Under ett barometertryck af 760° mm. kokar
qväfveoxidul vid--88° C. kolsyra " " 78 " ammoniak " " 36 " klor " " 34 " cyan " " 20" svafvelsyra " " 10" eter " + 35" kolsvafla " " 45" kloroform " " 61" alkohol " " 78" benzol " " 81" vatten " " 100" terpentinolja " " 159" kvicksilfver " " 350" svafvel " " 447" zink " " 1040"
L. A. F.