Kol. 1. Kem., ett icke metalliskt grundämne, hvars namn lär komma af Lat. caulis, stjelk, och således antyder ett genom bränning af stjelkar erhållet ämne. Af alla grundämnen i naturen är kolet utan all fråga det vigtigaste och derjämte ett af de allmännaste och ymnigast utbredda. Det utgör nämligen grundstommen i alla organiska ämnen, som icke äro annat än kolets föreningar med några få andra
grundämnen: väte, syre och qväfve. I fritt tillstånd förekommer kol jämförelsevis sparsamt i naturen och bildar då de bägge mineralen diamant och grafit, men det förekommer deremot ytterst rikligt i förening med syre, dels som fri kolsyra i luften och upplöst i vatten, dels som kolsyrade salter l. karbonat (se d. o.). Föreningar mellan kol och väte utgöra bergolja, bergvax m. m. Stenkol är kol i förening med väte och syre. Kol i fritt tillstånd uppträder i en mängd olika allotropiska modifikationer. Som diamant är kolet färglöst, genomskinligt, kristalliseradt i det reguliära systemets former, utomordentligt hårdt samt antändligt blott i ren syrgas vid hvitglödgningshetta. Som grafit är kolet mjukt, blygrått eller svart, kristalliseradt i sannolikt det hexagonala systemets former samt ledande för elektricitet. Kol, sådant som det erhålles genom förstöring af organiska ämnen i hög temperatur, är svart, stundom grått, mer eller mindre glänsande eller matt, ofta affärgande och alltefter omständigheterna af olika antändlighet, ledande eller oledande för elektricitet o. s. v. Alla allotropiska modifikationer af kol utmärkas gemensamt deraf att de äro olösliga i alla lösningsmedel och fullkomligt eldfasta, så vida de under upphettningen icke kunna komma i beröring med syre eller luft. Kol, som erhålles genom kolning af trä och växtämnen, har ännu qvar vedens organiserade struktur, visar t. ex. märken efter årsringarna. Det är i hög grad poröst och uppsuper till följd deraf med begärlighet gaser. Det kol, som återstår efter kolning af animaliska ämnen, qvarhåller envist qväfve samt är ganska poröst och ofta glänsande. Sådant kol har stark attraktion till organiska färgämnen, hvarför det användes som affärgningsmedel. Genom kolning af stenkol erhålles koks, som är hårdt, poröst, grått, ej affärgande och vida mindre antändligt än andra kolsorter. Då kolväten ofullständigt förbrännas, afsöndras kol i fint fördeladt tillstånd såsom sot.
I kemiskt hänseende hör kol, hvars atomvigt, 12, tecknas C (af Lat. carbonicum), till de två- och fyrvärdiga elementen. Det förenas direkt med syre till koloxid, CO, och kolsyra, CO2, ger med väte en oerhörd mängd föreningar (se Kolväte), af hvilka sumpgasen, C H4, har den enklaste sammansättningen. Med svafvel förenas kol vid rödglödgningstemperatur till kolsvafla, C S2. Flere föreningar mellan kol och klor äro bekanta, och af dem är kloriden C Cl4 enklast till sammansättningen. Kloroform är C Cl3 H. Kolets klorföreningar utmärkas af stor beständighet. Kloriden sönderdelas icke en gång af alkalier. Kolets förening med qväfve är cyan, i fritt tillstånd C2 N2, som radikal CN. I vida högre grad än andra grundämnen har kolet egenskapen att bilda fast sammanlänkade atomgrupper, hvilka ingå som radikaler i otaliga föreningar af den mest olikartade natur. Dels på detta förhållande, dels äfven på grund af kolets fyratomiga natur, som medgifver, att en kolatom samtidigt kan binda flere olika radikaler, beror ytterst den organiska naturens stora mångfald. Se vidare Koks och Kolning. -- 2. Petrogr., geol. Se Brunkol och Stenkol. 1. P. T. C.