Koks (Eng. coke, plur. cokes), tekn., kallas det kolhaltiga ämne, som återstår, sedan de flyktiga beståndsdelarna i stenkol blifvit genom värme utdrifna. Koksen, som innehåller större delen af det i stenkolen ingående fasta kolet, är ett svartgrått, metallglänsande, mer eller mindre poröst, icke affärgande, skört ämne, hvars egentliga vigt är något mindre än stenkolens. Den är mycket hygroskopisk och kan upptaga ända till 30 proc. fuktighet ur atmosferen; likaså kan den i sina porer uppsupa och äfven vid ganska hög temperatur qvarhålla gaser. -- Koksningen, eller utdrifvandet af stenkolens flyktiga beståndsdelar, utföres antingen i milor eller ugnar, hvarförutom vid lysgastillverkningen (jfr Gas) betydliga qvantiteter koks vinnas såsom biprodukt i gasretorterna. Koksningen i mila är helt och hållet likartad med vedkolning i mila (jfr Kolning), ehuru materialets tätare och mera svårförbränneliga beskaffenhet fordrar en något olika form på milorna; i korthet kan angifvas, att koksmilorna hafva en större ytutsträckning, men mindre höjd än träkolsmilorna. -- Omöjligheten att vid milorna tillgodogöra destillationsprodukterna gör emellertid, att man alltmer börjar öfvergå till ugnskoksning, vid hvilken man kan tillvarataga och nyttigt använda destillationsprodukterna. En enkel konstruktion af en koksugn meddelas i fig. Stenkolen inläggas dels genom sidodörren a, dels genom öppningen b; sedan ugnen blifvit fylld och stenkolen antändts af de sedan föregående kolning varma ugnsväggarna, tillslutas öppningarna a och b, och värmen underhålles samt regleras medelst insläppande af luft genom flere eller färre af draghålen c, under det de bortgående destillationsprodukterna uppsamlas vid d. Efter fullbordad koksning utdrages den varma koksen genom dörren a och släckes med vatten. Då emellertid värmen i dessa ugnar måste underhållas genom förbränning af en del af de inlagda stenkolen, har man i nyare tider konstruerat koksugnar,
hvilka upphettas på det sätt att destillationsprodukterna förbrännas i kanaler, som äro ledda
genom väggarna och således äro ett slags stora retorter. För att bättre tillgodogöra värmen och spara på utrymmet äro många sådana retortugnar hopförda i samma byggnad. Sådana ugnar hafva blifvit konstruerade af Coppée, Appolt, Smetz m. fl. och infördes först i Belgien, men hafva sedermera alltmera vunnit spridning äfven i andra stenkolsproducerande land. -- Olika sorter stenkol förhålla sig olika vid koksning. Mycket magra kol, såsom i allmänhet brunkol och äfven en del stenkol, falla vid koksningen sönder till pulver, hvarför man ej kan begagna dem till detta ändamål. Deremot blir den stora massan af fetare stenkol vid uppvärmning mjuk, och kolen "baka" tillsammans till större stycken, hvarför man äfven i koksugnar kan använda stybb af dessa kol och till och med finner sin uträkning vid att krossa de grofva kolen, innan de inläggas i ugnen. -- Ändamålet med koksningen är dels att af stenkolen bereda ett mera koncentreradt kolämne, som vid förbränning utvecklar en högre temperatur, dels att ur bränslet aflägsna en mängd illaluktande gaser, som i synnerhet vid förbrukning inomhus förorsaka olägenhet, dels att erhålla ett bränsle, hvilket ej såsom en stor del stenkol vid uppvärmning mjuknar och sammansintrar, dels slutligen att aflägsna en del af det i stenkolen befintliga svaflet. -- I allmänhet svälla stenkolen ut under koksningen, så att den erhållna koksen intager större volym än de inlagda stenkolen. Af olika stenkolssorter erhåller man sålunda 100--150 volymprocent koks, under det vigtprocenten endast uppgår till 50--70. God koks innehåller 85--92 proc. kol, 3--5 proc. aska och 5--10 proc. hygroskopiskt vatten. -- Koksen nyttjas för metallurgiska behof hufvudsakligen i schaktugnar, såsom masugnar, kupolugnar o. s. v., äfvensom till sådana behof, der en mycket hög temperatur erfordras, såsom i gjutstålsugnar o. d. Äfven för husbehof, såsom kaminer o. s. v., har koks en vidsträckt användning. C. A. D.
