Kolning, den operation, hvarigenom medelst användande af värme de flyktiga beståndsdelarna utdrifvas ur ved, torf eller stenkol, under det att de fasta beståndsdelarna kol och aska qvarstanna. I motsats till förbränning, vid hvilken man genom rikligt tillopp af luft söker att så fullständigt som möjligt förflyktiga äfven kolet under tillgodogörande af det dervid utvecklade värmet, utföres kolningen under fullständigt utestängande af luften eller med så sparsamt tilllopp deraf, att endast den behöfliga temperaturen genom den partiella förbränningen underhålles. I kemien kallas denna operation "torr destillation" (se Destillera), och det destillat, som dervid bildas, utgöres utom af vattenånga af en blandning af åtskilliga dels kondensibla, dels icke kondensibla ångor och gaser, såsom sprit, ättiksyra, tjära och andra kolväten, ammoniak, vätgas, koloxid, kolsyra o. s. v. Alltefter som hufvudändamålet med denna destillation är tillgodogörandet af kolet eller af destillatet, bedrifves den på olika sätt och vid olika temperatur. Vid kolning, der vinnandet af största möjliga qvantitet kol är hufvudsak, erhålles det förmånligaste resultatet, om operationen drifves långsamt och vid så låg temperatur som möjligt. -- Kolning af ved utföres antingen i milor, kolugnar eller retorter. Milor äro af tvänne hufvudslag: resmilor och liggmilor, hvilka båda slag begagnas i Sverige.
Resmilorna, som hafva en konisk form (se fig.), tillredas på en från rötter och stenar befriad, väl afdikad "kolbotten". I midten af denna nedstötas tre stycken raka och stadiga stänger,
omkring hvilka derefter grof och rak kolved tätt inreses för att bilda den s. k. "fyllnadstrumman" l. "pipan" (T. quandel) af omkr. 600 qvcm. genomskärning, genom hvilken milan antändes. Kring denna reses derefter kolveden med tjockändarna nedåt, hvarigenom milans bas varder vidare än toppen; och sedan sålunda "underveden" blifvit inrest, bildas den öfre delen, "kullen", af kortare och finare ved, grenar o. d. Derefter "risas" milan, d. v. s. öfvertäckes med ett tjockt och tätt lager af gran- eller tall-ris, ofvanpå hvilket ytterligare lägges och hårdt tillpackas ett 12 till 15 cm. tjockt lager af stybb. Milans antändning sker på det sättet att något brinnande kol nedkastas på bottnen af pipan, hvarefter denna småningom fylles med kol eller småved, s. k. "fyllved", som efter hand påfylles, i mån som den hinner brinna undan, och tillpackas med en lång stång, "fyllstången". För att insläppa nödig förbränningsluft uppstickas rundt omkring milans fot genom stybb- och risbetäckningen s. k. "rymningshål", hvilka under hela kolningen hållas öppna; på en del milor lemnas t. o. m. foten ostybbad. Sedan den närmast omkring pipan stående veden torkat och fattat eld, tilltäppes pipans öppning med en jordtorfva, som öfverstybbas, hvarefter en rad draghål uppstickes genom stybbet nedanför kullens bas, det s. k. "brynet". Genom dessa hål utströmma då destillationsprodukterna i form af en tjock och mörk rök; efter någon tid blir denna rök allt lättare och ljusare, hvilket angifver, att den egentliga torrdestillationen i milans öfre del är slutad och att de bildade kolen börja att förbrinna. Draghålen igenstybbas då, och en ny rad öppnas längre ned. Kolningen fortsättes sålunda genom att man i mån af behof öppnar nya rader af draghål allt längre och längre ned; den försiggår i form af en upp- och nedvänd kon, hvars topp är i kolbottnens medelpunkt, och hvars bas småningom vidgas, efter hand som draghålsraderna flyttas utför milans sidor. Under kolningens fortgång måste stybb-betäckningen ofta och väl tillklappas, så att de tomrum fyllas, som uppkomma genom vedens volymförminskning under kolningen. -- Efter fullbordad kolning utrifvas kolen och släckas med vatten. Bättre, ehuru ej så allmänt begagnadt, är att "dämma" milan, eller att efter stybb-betäckningens noggranna tillpackning ytterligare öfvertäcka densamma med ett tjockt lager af stybb eller sand, som under en längre tid hålles fuktigt, hvarunder milan småningom afsvalnar. -- Kolvedens längd är i allmänhet något mindre än 3 m.; utrikes och i synnerhet der kolveden flottas i trånga och krokiga vattendrag, nyttjas den i halfva längder och reses i tvänne skikt ofvanpå hvarandra, hvarigenom äfven den fördelen vinnes att veden kan ställas tätare. Äfvenledes varieras mer eller mindre på olika ställen det nu beskrifna kolningssättet; så t. ex. göres milan utan kull, antändningstrumman lägges efter bottnen, bottnen göres sluttande åt en sida o. s. v., hvarigenom olika benämningar uppkommit (tysk resmila, resmila med hjertstock, värmlandsmila, molindersmila m. fl.). -- Liggmilor, hvilka mycket mindre användas än resmilorna, anläggas på en jämn, åt ena sidan något sluttande kolbotten af qvadratisk form (se fig.). Längs sluttningen
och med storändarna uppåt läggas tre stycken vasar, en i midten och de båda andra närmare sidorna. Tvärs öfver dessa vasar inlägges derefter kolveden tätt, så att gaflarna ständigt hållas vertikala och i lika höjd genom storändarnas vändande än åt den ena sidan än åt den andra, hvarvid möjligen uppkommande tomrum noga utfyllas med finare ved. Åt nedre änden, "foten", der antändningen skall ske, göres milan lägre än åt bakänden. Efter fullbordad inläggning af veden täckas dessa milor öfverallt med ris, liksom resmilorna, och derofvanpå med ett tjockt lager af stybb. För att qvarhålla stybbet på de vertikala gaflarna måste på något afstånd från dessa uppföras väggar af bakar eller stockar, den s. k. "balkron", bakom hvilken stybbet ifylles. Milans antändning sker vid foten, och elden ledes derefter genom uppstickande af draghål öfver taket till bakväggen och slutligen utför denna ned till bottnen, hvarvid stybb-betäckningen alltid noga måste tillklappas, i mån som volymförminskning till följd af kolningens fortskridande eger rum. Efter fullbordad kolning utrifvas kolen och släckas med vatten. -- Då man emellertid vid kolning i mila ständigt är beroende af kolarnas större eller mindre arbetsskicklighet och påpasslighet samt rätt ofta är utsatt för ett sämre resultat af kolningen till följd af missgynnande väderlek, hafva många försök gjorts att förekomma dessa olägenheter genom att utföra kolningarna i fasta ugnar. De kolugnar, som i Sverige
vunnit största användning, konstruerades redan 1824 af öfverdirektören vid Teknologiska institutet i Stockholm. G. M. Schwartz, och utgöras af ett stort, öfverhvälfdt rum, som vid gaflarna invid golfvet är försedt med afloppsrör, hvilka utmynna i bredvid stående träskorstenar,
och i midten med en eldstad, hvilken ständigt eldas under hela kolningen. På det ingen odekomponerad luft skall inkomma genom eldstaden, är den derifrån inåt ugnen ledande kanalen försedd med ett knä. På bottnen af ugnen inläggas först tvärt öfver helt glest några vasar, och ofvan på dessa fylles derefter hela ugnen ända upp till hvalfvet så tätt som möjligt med ved, lagd längs efter. Sedan ugnen blifvit fylld och dörrarna noga igenkittats, börjas eldningen i eldstaden, som ständigt hålles väl full med torr ved. Förbränningsprodukterna stiga då genast upp mot hvalfvet och tvingas derefter genom vedmassan ned till skorstensöppningarna, hvarigenom kolningen här, liksom i milorna, kommer att försiggå uppifrån nedåt. Efter fullbordad kolning tillmuras eldstadsöppningen och ugnen får svalna. Destillationsprodukterna utgöras, utom af tjära, som uppsamlas i kärl under skorstenarna, hufvudsakligen af trä-ättika och något träsprit, hvilka lätt kunna tillvaratagas, men hvilket man i Sverige ej anser motsvara kostnaden derför. -- Ehuru större kolutbyte vinnes i kolugnarna än i milorna, hafva dock de förra ej vunnit någon stor användning i anledning af den dermed förenade dryga anläggningskostnaden och den omständigheten att de ej gerna kunna uppföras på andra ställen än der en stor kolning årligen försiggår, således der veden lätt kan framflottas från ett stort skogsdistrikt, eller vid ett större sågverk, der affallet på detta sätt kan tillgodogöras. För kolning i skogen, der platsen för kolningen ofta måste ombytas, lämpa sig deremot milorna bättre. -- I Amerika har på sista tiden kolning i plåtretorter, enligt en af J. A. Mathieu uppfunnen metod, börjat vinna en stor och hastig spridning. Retorterna, af hvilka hvar och en rymmer omkr. en famn finklufven ved, äro ställda parvis med öfre ändarna lutande mot hvarandra samt med både öfre och nedre ändarna lätt tillslutna med rörliga lock, så att de hastigt kunna fyllas och tömmas. Ur destillationsprodukterna, som uttagas genom ett rör vid retortens nedre del, kondenseras först träsprit, trä-ättika och tjära, hvarefter de återstående icke kondensibla gaserna användas till bränsle omkring retorterna. Enligt uppgift skola dessa gaser vara fullt tillräckliga för att åstadkomma det för kolningen behöfliga värmet, i synnerhet då en större mängd retorter, 12--16 par, äro uppförda tillsammans. Kolningen i dessa retorter verkställes på 22--24 timmar, och då anordningarna för retorternas fyllning och tömning äro mycket ändamålsenliga, bör på detta sätt en ganska stor kolning kunna utföras på en liten plats samt med minsta möjliga arbete och eldfara, hvarförutom värdet af biprodukterna till största delen betäcker kolningskostnaden. -- Då vid all kolning destillationsprodukterna innehålla kolväten och dessutom vid milorna vedens antändning och torkning måste verkställas genom förbränning af särskild eldningsved, om ock sedermera under kolningens fortgång värmet hufvudsakligen underhålles genom förbränning af de bildade gaserna, är det naturligt, att en större eller mindre del af det i veden befintliga kolet under kolningen måste gå förloradt. Ved, torkad vid 100°, innehåller omkr. 52 proc. kol, 42,5 proc. syre och 5,5 proc. väte, efter vigt räknadt; lufttorkad ved innehåller ytterligare 15--16 proc. vatten, hvarför dess kolhalt kan uppskattas till omkr. 45 proc. Vid de beskrifna kolningsmetoderna bör naturligen retortkolningen, vid hvilken intet extra bränsle användes, lemna det största kolutbytet, hvaremot milkolningen, der man i hög grad är beroende af väderleken och kolarens arbetsskicklighet, blottställer för den största förlusten. I praktiken erhålles öfver hufvud vid milkolning 18--25 vigtsproc. kol ur veden eller 52--73 volymproc., vid ugnskolning 26--28 vigtsproc. eller 70--81 volymproc. och vid retortkolning 28 vigtsproc. eller 77 volymproc. Veden till en mila uppmätes i Sverige i famnar eller stafrum och kolen i stigar eller läster om 12 tunnor. -- Kolning i större skala förekommer endast i de land, der träkol finna någon betydligare användning inom jernindustrien, hvarför Sverige i afseende på träkolsproduktion intager ett mycket framstående rum. För öfrigt bedrifves kolning i större skala hufvudsakligen i Nord-Amerika, Ryssland och Steiermark. C. A. D.
