Komparation (Lat. comparatio), jämförelse; adjektivets eller adverbets förändring (stegring) med hänsyn till grad. En bestämning kan nämligen, i adjektiveller adverbialform, tillläggas ett föremål eller en föreställning, en handling eller en egenskap, antingen absolute utan särskild hänsyn till samma bestämnings förekomst i andra fall, t. ex. det höga huset, han är ung, solen lyser klart, eller under jämförelse med ett eller några andra föremål, handlingar o. s. v. eller med alla andra sådana af ett visst slag, hos hvilka samma bestämning finnes, t. ex. min bror är yngre än du, vett är bättre än skönhet och rikedom, det blåser hårdare i dag än i går eller hunden är det trognaste af alla husdjur, yngsta dottern (i familjen), denna bok är värst tilltygad (af alla ifrågavarande). Det finnes dock en mängd adjektiv och adverb, som till följd af sin betydelse ej medgifva någon komparation (äro inkomparabla), emedan den betecknade egenskapen i och för sig är oföränderlig, t. ex. död, enögd, daglig, samt participer, så vidt de ej förlorat sin verbala natur och öfvergått till rena adjektiv. Inkomparabla äro äfven pronominala adjektiv och adverb. Inom vår språkätt förekomma eller antagas vanligen tre grader: positivus, komparativus och superlativus. Positivus är adjektivets grundform. Syntetiska språk uttrycka vanligen komparativus och superlativus genom ändelser lagda till grundformen, t. ex. Sv. bred, bred-are, bred-ast, Lat. altus, alt-ior, alt-issimus, mindre ofta genom prefix, t. ex. R. pre-lubeznoi, högst älskvärd, nai-skareje, snarast. Analytiska språk åter uttrycka graderna genom tillsatta fristående ord (omskrifning), t. ex. Fr. grand, plus grand, le plus grand. De slaviska språken uttrycka komparativus genom ändelse, men superlativus genom omskrifning, prefix eller blotta komparativus. Äfven i språk, som annars komparera med ändelser, kunna somliga ord genom sin form vara obeqväma för dylik komparation och i stället kräfva omskrifning, t. ex. Sv. mera rättskaffens, mera jordisk, mest främmande o. d., liksom å andra sidan äfven analytiska språk kunna framvisa enstaka prof på komparation genom ändelser, t. ex. Fr. meilleur, bättre, extérieur, yttre. I grammatiska läroböcker framställes komparationen som böjning och behandlas i sammanhang med adjektivets böjning i öfrigt (deklination). I vetenskapliga arbeten åter betraktas de olika, genom ändelser bildade, graderna som olika stammar, och deras bildning tillhör "ordbildningsläran". Komparation genom fristående ord hör rätteligen under syntaxen.
Lll.