Konjugation (af Lat. conjugare, hopfoga). 1. Gramm., verbets böjning l. förändring, efter person, numerus, modus, tempus, genus o. s. v. Man måste antaga, att ursprungligen mot hvarandra svarande former inom samma verb och inom olika verb bildades på samma sätt. Men under tidens lopp hafva i de flesta språk genom hvarjehanda fonetiska och psykologiska processer (bortfall af utljud, ljud-öfvergångar, analogibildningar) verben i sin böjning gått i sär, så att icke blott mot hvarandra svarande personer och numeri i olika tempora, modi o. s. v. bildas olika, utan äfven modi och tempora i olika verb på olika sätt bildas af stammarna (eller rötterna). I grammatiken ordnas derför verben i ett visst antal grupper, så beskaffade, att inom hvarje grupp de olika formerna stå i hufvudsakligen samma förhållande till stammen och likformigt kunna bildas ur densamma. Så får man flere böjningssätt l. "konjugationer", och för hvarje konjugation uppställes ett paradigm l. mönsterverb med alla möjliga former utförda. Efter paradigmet skola alla till konjugationen hörande verb kunna böjas. De former, som till följd af speciella lagar icke fullständigt följa paradigmets föredöme, uppfattas som "oregelbundna". Under titeln oregelbundna uppfördes också en del enstaka verb, som icke låta inordna sig i sådana grupper eller något så när följa någon af de antagna konjugationerna. Sådana verb äro ej sällan de enda återstående representanterna af äldre upplösta grupper. För att icke få för många konjugationer sammanföra emellertid läroböckerna under samma böjningssätt verb med tämligen olika bildning, så att man, för att kunna böja l. konjugera ett verb, icke blott behöfver veta efter hvilken konjugation det går -- hvilket egentligen borde vara tillräckligt --, utan dessutom känna vissa s. k. grundformer eller speciella stammar, som sammanfattas under benämningen verbets tema. Sådana brokiga konjugationer äro den 3:dje i latinet (jfr cado, cecidi, casum; vivo, vixi, victum; lego, legi, lectum; scindo, scidi, scissum), 4:de i franskan (på -oir) och 4:de i svenskan ("oregelbundna"). De antagna konjugationernas antal är, redan inom vår språkätt, mycket vexlande i olika språk och olika grammatikor, exempelvis i sanskrit 10 (vanligen kallade "klasser"), i Lat. 4, i Fr. 3 eller 4, i Sv. 3, 4, 5 eller flere. I sanskrit och latin uppföras de sedan gammalt i en viss oföränderlig ordning med ordningsnummer. Den traditionella indelningen i fasta konjugationer tillhör numera hufvudsakligen skolgrammatiken. I vetenskapliga arbeten ordnas verben dels efter stammens utljud, enär på detta beror personändelsernas olika faktiska utseende, för så vidt som stamslut och (schematiska) ändelser ömsesidigt inverka på hvarandra, dels efter de olika medel (olika suffix, reduplikation), som brukas för att bilda speciella stammar (i synnerhet presens och
enär på detta beror personändelsernas olika faktiska utseende, för så vidt som stamslut och (schematiska) ändelser ömsesidigt inverka på hvarandra, dels efter de olika medel (olika suffix, reduplikation), som brukas för att bilda speciella stammar (i synnerhet presens och perfektum). Så bero i sanskrit de 10 "klasserna" på de olika suffix, med hvilka presens-stammen bildas af roten, och för Grek. hafva äfven de vanliga läroböckerna en vetenskaplig gruppering af verben. Läran om verbets konjugation hör till formläran (morfologien). Inom vetenskapen får dock begreppet konjugation ofta en trängre betydelse, så att derunder innefattas endast person- och numerusböjning. Bildningen af de speciella stammarna (tempora och modi), till hvilka personändelserna fogas, hanföres då till ordbildningsläran. "Omskrifna", d. v. s. genom sammanställning af två eller flere särskilda ord åstadkomna, tempora, modi o. s. v. höra rätteligen under syntaxen, men upptagas i läroböcker tillsammans med den egentliga konjugationen för att lätta öfversigten och jämförelsen med andra språk eller af gammal vana och efter latinet som mönster. -- För svenskan antagas numera allmänt, efter Rydqvists föredöme, fyra konjugationer, nämligen:
I. kalla, kallade, kallad, kallat; II. döma, dömde, dömd, dömt; köpa, köpte, köpt, köpt; välja, valde, vald, valt; III. tro, trodde, trodd, trott; IV. binda, band, bunden, bundit; bryta, bröt, bruten, brutit, o. s. v.
Efter den 1:sta, som ursprungligen omfattar a-stammarna, gå ungefär 5/6 af alla svenska verb. Inom den 2:dra, som ursprungligen omfattar i-stammarna (oftast igenkänneliga genom "omljud"), blir ändelsen i imperf. och partic. pass. olika, -d eller -t, alltefter rotens slutljud; och verb med s. k. "återgångsljud" (d. v. s. utan omljud) i imperf., sådana som välja valde, spörja, sporde, bilda en egen undergrupp, men minskas alltmer till antalet och öfvergå till den allmänna typen, utan vokalförändring. I Fornsv. omfattade denna konjugation 3 klasser: a) döma, dömde, med lång rotstafvelse, b) vaelia, valde, med kort rotstafvelse, c) steikia, steikte, d. v. s. med k eller g i roten. 3:dje konjugationen med fördubblad (förlängd) temakonsonant innehåller blott ett fåtal verb; den tillhör endast nysvenskan och fanns icke i det äldre språket, som på andra sätt böjde nu till densamma hörande verb. I 4:de konjugationen, hvars verb understundom uppföras som oregelbundna, ingå resterna af sex (eller flere) äldre konjugationer, och under densamma lydande verb fördela sig derför på sex klasser: 1) binda, band, bundo, bundit, 2) gifva, gaf, gåfvo, gifvit, 3) fara, for, foro, farit, 4) gripa, grep, grepo, gripit, 5) bryta, bröt, bröto, brutit, 6) hålla, höll, höllo, hållit. Alla dessa klasser förete dock äfven inom sig olikheter; i synnerhet innehålla 2:dra, 3:dje och 6:te hvar och en blott få verb och dessa med tämligen olika böjning. Dessa fyra konjugationer äro sålunda äfven ur vetenskaplig synpunkt motiverade. De tre första innehålla de "svaga" verben, som bilda imperf. genom yttre tillägg (tema-konsonant), den 4:de innehåller de "starka" verben, som bilda imperf. genom afljud. Under nyare tid växer 1:sta konjugationen alltmera i omfång, under det att verben i 2:dra och 4:de blifva allt fåtaligare. Det svenska verbet är föga
formrikt, i synnerhet om man fäster sig vid det naturliga samtalsspråket, som ej gör någon skilnad mellan olika personer och numeri. Ett fullständigt paradigm för 2:dra konjugationen har följande utseende:
Aktivum: Passivum: Pres. ind. böjer böjes " konj. (böje) böjes Imperf. ind. böjde böjdes Imp:t. (pres.)böj [hoppas] Infin. (pres.)böja böjas Partic. pres. (böjande)[körandes] Supinum böjtPartic. perf.böjd, böjdt, böjda.
Pres. konjunkt. och partic. brukas endast i enstaka talesätt, imperat. i pass. blott af deponentier. För starka verb tillkommer en särskild imperf. konjunkt. (bunde, gåfve, o. s. v.), som dock ej allmänt brukas. I läroböcker för skolorna upptagas emellertid icke blott för hvarje tempus i indikat. och konjunkt. tre personer i sing. och plur. och för imperat. två pers. i plur., med delvis olika ändelser, utan jämväl omskrifna former för pres. och imperf. konjunkt., för perf. och plusquamperf. indikat, och konjunkt., för två fut. i indikat. samt för perf. och fut. infin. och partic., deribland äfven sammanställningar, som i språket icke förekomma (att skola böja, hafvande böjt, skolande böja). Ett paradigm kommer på detta sätt att bilda en vidlyftig tabell och innehåller endast i aktivum ej mindre än 87 personliga och 7 opersonliga s. k. former, medan i fullt bruk ej finnas mer än 3 eller 4 personliga och 3 opersonliga verkliga former. Svenskan visar sig i sin konjugation, likaväl som i deklinationen, såsom ett i hög grad analytiskt (formfattigt) språk. Äfven det slaviska verbet är jämförelsevis fattigt, så att t. ex. ryskan blott har 2 modus och 1 tempus med personböjning. Deremot har ett latinskt verb redan i aktivum 75 enkla former, af hvilka blott några få sinsemellan lika, och ett grekiskt har mer än dubbelt så många fullkomligt skilda former samt derjämte utom aktivum och passivum äfven ett genus medium. -- Isolerande språk, såsom t. ex. kinesiskan, sakna såväl egentlig konjugation som annan böjning. I många språk utmärker sig konjugationen genom en ytterligt långt drifven specifikation i modus, tempus, numerus, person o. s. v.; många språk indraga i konjugationen objektet eller andra satsdelar. I finskan konjugeras i negativ sats icke verbet, utan negationen (t. ex. puhumme, vi tala, puhuvat, de tala; men emme puhu, vi tala icke, eivät puhu, de tala icke). -- 2. Bot. Se Cellbildning, sp. 144. Lll.