Konjugation

Konjugation (af Lat. conjugare, hopfoga). 1. Gramm., verbets böjning l. förändring, efter person, numerus, modus, tempus, genus o. s. v. Man måste antaga, att ursprungligen mot hvarandra svarande former inom samma verb och inom olika verb bildades på samma sätt. Men under tidens lopp hafva i de flesta språk genom hvarjehanda fonetiska och psykologiska processer (bortfall af utljud, ljud-öfvergångar, analogibildningar) verben i sin böjning gått i sär, så att icke blott mot hvarandra svarande personer och numeri i olika tempora, modi o. s. v. bildas olika, utan äfven modi och tempora i olika verb på olika sätt bildas af stammarna (eller rötterna). I grammatiken ordnas derför verben i ett visst antal grupper, så beskaffade, att inom hvarje grupp de olika formerna stå i hufvudsakligen samma förhållande till stammen och likformigt kunna bildas ur densamma. Så får man flere böjningssätt l. "konjugationer", och för hvarje konjugation uppställes ett paradigm l. mönsterverb med alla möjliga former utförda. Efter paradigmet skola alla till konjugationen hörande verb kunna böjas. De former, som till följd af speciella lagar icke fullständigt följa paradigmets föredöme, uppfattas som "oregelbundna". Under titeln oregelbundna uppfördes också en del enstaka verb, som icke låta inordna sig i sådana grupper eller något så när följa någon af de antagna konjugationerna. Sådana verb äro ej sällan de enda återstående representanterna af äldre upplösta grupper. För att icke få för många konjugationer sammanföra emellertid läroböckerna under samma böjningssätt verb med tämligen olika bildning, så att man, för att kunna böja l. konjugera ett verb, icke blott behöfver veta efter hvilken konjugation det går -- hvilket egentligen borde vara tillräckligt --, utan dessutom känna vissa s. k. grundformer eller speciella stammar, som sammanfattas under benämningen verbets tema. Sådana brokiga konjugationer äro den 3:dje i latinet (jfr cado, cecidi, casum; vivo, vixi, victum; lego, legi, lectum; scindo, scidi, scissum), 4:de i franskan (på -oir) och 4:de i svenskan ("oregelbundna"). De antagna konjugationernas antal är, redan inom vår språkätt, mycket vexlande i olika språk och olika grammatikor, exempelvis i sanskrit 10 (vanligen kallade "klasser"), i Lat. 4, i Fr. 3 eller 4, i Sv. 3, 4, 5 eller flere. I sanskrit och latin uppföras de sedan gammalt i en viss oföränderlig ordning med ordningsnummer. Den traditionella indelningen i fasta konjugationer tillhör numera hufvudsakligen skolgrammatiken. I vetenskapliga arbeten ordnas verben dels efter stammens utljud,den såsom ett lifvande näringsmedel åt svaga konvalescenter, åt barn med kroniskt diarré och hotande blodbrist i hjernan samt under flere slags kroniska magåkommor. Mot kräkningar hos späda barn är konjak, gifven droppvis i mjölk, ofta ett förträffligt medel, och ett "likörglas" konjak i ett stort dricksglas varm mjölk föreskrifves ofta under kroniska bröstsjukdomar, hvarjämte konjak i vatten med socker gifves såsom dryck åt febersjuka, under ett senare stadium, för att hålla krafterna uppe. Bestämdt skadlig är den olycksbringande vanan att störta ned ett eller flere glas konjak i en tom mage, och likaså är det ett svårt missbruk att för minsta krämpa taga ett glas konjak ("en konjak", som det heter), hvilket lätt urartar till en daglig vana med sorgliga följder för nervsystemet och hela organismen. 2. O. T. S.