Konkordieboken

*Konkordieboken. Frågan om konkordiebokens antagande väcktes i Sverige först vid riksdagen i Norrköping 1611, då ständerna begärde, att Gustaf II Adolf vid sin kröning »riksens ständer på samma konkordiebok nådeligen ville försäkra», en begäran, som dock ej uppfylldes. Alltifrån den tiden lade särskildt presterskapet i dagen sitt intresse för nämnda bok såsom ett värn mot synkretism och kalvinism. Då regeringen visade sig icke villig att uppfylla det andliga ståndets önskningar, förbundo sig presterna sins emellan vid riksdagen 1647 att hålla »librum concordiae för vår rätta religions regel och kännemärke och den oförändrade augsburgiska bekännelsens ytterligare förklaring». Med anledning af de båda biskoparna Matthiae och Terseri synkretistiska sträfvanden föreskref förmyndareregeringen genom plakatet af d. 14 (ej 15) Aug. 1663 konkordieboken till antagande och efterlefnad särskildt af prester och lärare. Äfven i kyrkolagen 1686 åberopas den, dock endast såsom en förklaring af augsburgiska bekännelsen. I presteden upptogs den emellertid först 1773. I 1809 års Regeringsform finnes den vid angifvandet af kyrkans lära ej omnämnd. 1829 (ej 1809) utgick den åter ur presteden, och från den tiden förpliktas presterna genom sin ämbetsed eller sedan 1893, då presteden afskaffades, genom sitt löfte endast till den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af 1593. För att hafva den bristande öfverensstämmelsen, emellan kyrkolagen och R. F. beslöt 1889 års riksdag för sin del, att kyrkolagens kap. 1 § 1 skulle erhålla följande förändrade lydelse: »Svenska kyrkans lära är den rena evangeliska, sådan den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter, genom den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är». Detta förslag förelades 1893 års kyrkomöte och föranledde en liflig debatt, under hvilken motsatta meningar uttalades. Å ena sidan höll man före, att kyrkans lära redan genom R. F. blifvit ändrad. Konkordiebokens uteslutande ur kyrkolagen vore alltså endast en konseqvens deraf. Å andra sidan gjordes gällande, att R. F. velat endast i allmänhet angifva den lära konungen jämte vissa ämbetsmän skulle vara tillgifven. Den svenska kyrkans lära vore deremot bestämd endast genom kyrkolagen. Den föreslagna förändringen inneburo alltså en bekännelseförändring, som man ej ville vara med om. Den senare åsigten segrade, med endast 2 rösters pluralitet (30 mot 28), hvadan alltså kyrkolagen bibehöll sin ursprungliga lydelse. Konkordieboken utgafs på svenska senast 1895 af biskop Billing, med inledning och noter. Jfr H. Levin: »Den svenska kyrkans bekännelse i historisk belysning» (1897). H. L.