Sida 693
Kongostaten ...
på 16 kompanier och anförda af belgiska officerare. Marinen består af 7 ångare på nedre och 12 på öfre K. — Om flaggan se ofvan. — Vapnet visar i blått fält en silfvertvärbjelke (Kongofloden), belagd med Belgiens sköld; i högra öfre hörnet synes en gyllene, femuddig stjerna. Sköldhållare: tvänne tillbakaseende gyllene lejon. Devis: »Travail et progrés» (Arbete och framsteg). — Flere (4) ordnar och medaljer hafva stiftats och präglats till belöning åt såväl européer som infödingar.
Literaturen om Kongo och K. är ganska stor. Det af redaktören af Kongostatens organ »Mouvement géographique» A. J. Wauters 1895 utgifna »Bibliographie du Congo» nämner omkr. 3,800 arbeten, broschyrer och kartor, utgifna företrädesvis mellan 1880 och 1895, men äfven några äldre, som fått klassiskt anseende, såsom af Tuckey, Livingstone och Cameron. Ett bland de fullständigaste arbeten om K. är »Guide de la section de l'État indépendant du Congo à l'exposition de Bruxelles-Tervueren» (1897). Ett svenskt originalarbete är »Tre år i Kongo. Skildringar af P. Möller, G. Pagels och E. Gleerup» (1887–88), med en inledning af E. V. Dahlgren om Kongolandets upptäcktshistoria och Kongostatens grundläggning. A. W–g.
*Kongsberg hade 5,238 innev. 1891.
*Kongsvinger hade 1,310 innev. 1891.
Konia. Sp. 1173, r. 23 uppifr. står -Djemal- börr vara -Djelal-.
Koniaku. Se Amorphophallus. Suppl.
*Koniin. Se vidare Alkaloider. Suppl.
*Koninck, Salomon, begrofs i Amsterdam d. 8 Aug. 1656.
*Koninck, Philip de, begrofs d. 4 Okt. 1688 i Amsterdam.
Konkinamin. Se Kina-alkaloider.
Konkordans. 4. Boktr. Se Mellanslag.
Konkordia (Lat. concordia, endrägt), ett i Örebro d. 18 Febr. 1862 af E. Lindblad, J. T. Brodén, K. F. Karlson m. fl. efter mönstret af Idun (se d. o.) i Stockholm stiftadt sällskap för bildande samqväm.
*Konkordieboken. Frågan om konkordiebokens antagande väcktes i Sverige först vid riksdagen i Norrköping 1611, då ständerna begärde, att Gustaf II Adolf vid sin kröning »riksens ständer på samma konkordiebok nådeligen ville försäkra», en begäran, som dock ej uppfylldes. Alltifrån den tiden lade särskildt presterskapet i dagen sitt intresse för nämnda bok såsom ett värn mot synkretism och kalvinism. Då regeringen visade sig icke villig att uppfylla det andliga ståndets önskningar, förbundo sig presterna sins emellan vid riksdagen 1647 att hålla »librum concordiae för vår rätta religions regel och kännemärke och den oförändrade augsburgiska bekännelsens ytterligare förklaring». Med anledning af de båda biskoparna Matthiae och Terseri synkretistiska sträfvanden föreskref förmyndareregeringen genom plakatet af d. 14 (ej 15) Aug. 1663 konkordieboken till antagande och efterlefnad särskildt af prester och lärare. Äfven i kyrkolagen 1686 åberopas den, dock endast såsom en förklaring af augsburgiska bekännelsen. I presteden upptogs den emellertid först 1773. I 1809 års Regeringsform finnes den vid angifvandet af kyrkans lära ej omnämnd. 1829 (ej 1809) utgick den åter ur presteden, och från den tiden förpliktas presterna genom sin ämbetsed eller sedan 1893, då presteden afskaffades, genom sitt löfte endast till den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af 1593. För att hafva den bristande öfverensstämmelsen, emellan kyrkolagen och R. F. beslöt 1889 års riksdag för sin del, att kyrkolagens kap. 1 § 1 skulle erhålla följande förändrade lydelse: »Svenska kyrkans lära är den rena evangeliska, sådan den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter, genom den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är». Detta förslag förelades 1893 års kyrkomöte och föranledde en liflig debatt, under hvilken motsatta meningar uttalades. Å ena sidan höll man före, att kyrkans lära redan genom R. F. blifvit ändrad. Konkordiebokens uteslutande ur kyrkolagen vore alltså endast en konseqvens deraf. Å andra sidan gjordes gällande, att R. F. velat endast i allmänhet angifva den lära konungen jämte vissa ämbetsmän skulle vara tillgifven. Den svenska kyrkans lära vore deremot bestämd endast genom kyrkolagen. Den föreslagna förändringen inneburo alltså en bekännelseförändring, som man ej ville vara med om. Den senare åsigten segrade, med endast 2 rösters pluralitet (30 mot 28), hvadan alltså kyrkolagen bibehöll sin ursprungliga lydelse. Konkordieboken utgafs på svenska senast 1895 af biskop Billing, med inledning och noter. Jfr H. Levin: »Den svenska kyrkans bekännelse i historisk belysning» (1897). H. L.
*Konkurs. Den finska konkurslagen (af 1868) ändrades i sammanhang med utfärdandet af den nya utsökningslagen af d. 3 Dec. 1895.
Konkursmassa, detsamma som konkursbo (se d. o.).
Konnektiv, bot. Se Connectiv. Suppl.
Konning. Se König, Nils.
Konnivens. Se Connivence. Suppl.
*Konnossement. Enligt nya sjölagen af 1891 skall, när särskilda exemplar af konnossement företes af olika innehafvare, företrädet tillkomma innehafvaren af det exemplar, hvilket öfverlåtaren först lemnat från sig. För att göra en dylik undersökning obehöflig medgifves emellertid, att exemplaren från början numreras; har detta skett, bestämmes företrädet efter nummerordning, så att lägre nummer gifves företräde framfor ett högre. I. Afz.
Konopischt, by och slott. Se Beneschau. Suppl.
*Konotóp har nu omkr. 20,000 innev.
Konow [kånå], Vollert, norsk politiker, född d. 16 Aug. 1845 på gården Stend, Fane socken, vid Bergen, blef 1864 student, aflade 1865 Anden examen, var 1868–73 folkhögskolelärare och blef sistn. år egare af Stend. Han var 1879–88 en af vensterns yppersta och mest sympatiska representanter (för Söndre Bergenhus amt) i stortinget samt hedrades med presidiet 1884 i odelstinget och 1886 i stortinget. 1891 afböjde han anbudet att blifva norsk statsminister i Stockholm, men antog 1895 kallelse till ledamotskap af unionskomitén. 1897 valdes han åter till stortingsman. — Hans frände Vollert Konow, till Stange,
Källa: Project Runeberg ·
