Kontrapunkt (Lat. contrapunctus, egentl. "motpunkt", d. v. s. motnot, mot-tema), musikt., ett mot ett gifvet, sjelfständigt tema (benämndt cantus firmus) samtidigt satt, likaledes sjelfständigt tema. De ledsagande stämmornas sjelfständighet är sålunda just det utmärkande för den kontrapunktiska l. polyfona skrifarten, i motsats mot den homofona l. enstämmiga med blott ackordiskt ackompanjemang. Fordom var denna sjelfständighet absolut, utan harmonisk enhet, så att t. ex. två stämmor kunde gå i olika (kyrko-)tonarter, och endast de båda intervallens tillfälliga förhållande för hvarje steg togs i betraktande. Numera är detta omöjligt; den harmoniska enheten förblifver alltid hufvudsak, och den kontrapunktiska sjelfständigheten kan rimligtvis uppfattas endast såsom en relativt oberoende, melodisk rörelse inom harmonimassorna samt deras inbördes utveckling och klangförvandtskap. Likväl råder i denna fråga ännu mycken oklarhet; ännu utgifvas läroböcker i kontrapunkt (Bellermann, Bussler), hvilka, i likhet med medeltidens, betrakta harmonien mera såsom ett tillfälligt sammanträffande och sätta intervall-läran såsom grund i st. f. den harmoniska klangläran. En riktigare väg hafva Richter, Dehn, Tiersch m. fl. beträdt, ehuru de ännu ej fullt utdragit konseqvensen af den moderna rationella harmonilärans stora upptäckt att hvarje ton är en "representant" för en klang (jfr d. o.), vare sig sin egen eller någon, i hvilken han ingår såsom bi-ton. Samma oklarhet herskar i sjelfva begreppet kontrapunkt, i det man dermed menar än blott den dubbla kontrapunkten, än blott den imiterande (kanon, fuga), än först det stadium i musikundervisningen, då eleven öfvergår till att fritt uppfinna stämmor från att förut hafva satt dem efter besiffrad bas, hvilket senare då plägar inbegripas inom "harmoniläran", ehuru obestridligen redan der ingå rent kontrapunktiska element (såsom genomgående och vexel-noter m. m.). Med ett ord: uti ingen disciplin har måhända ett uråldrigt, skolastiskt anspråksfullt pedanteri firat så lysande triumfer med att omständligt krångla till en naturlig sak, som i fråga om kontrapunkten, detta för den oinvigde så fasansfullt klingande ord, som dock är det enklaste i verlden. -- I den lika kontrapunkten sättes not emot not; i den olika sättas flere noter mot en sådan (af längre tidsvärde). En annan indelning af kontrapunkten är den i enkel, der stämmorna alltid bibehålla samma plats i förhållande till hvarandra, och dubbel, der de äfven "omvändas", så att den öfre blir understämma och den nedre öfverstämma. Den senare arten kallas dubbel kontrapunkt i oktaven, i deciman, i duodeciman o. s. v., alltefter som den ena stämman flyttas en oktav, en decima, en duodecima o. s. v. uppåt eller nedåt. Då sålunda t. ex. vid "ömvändning i oktaven" hvarje ursprungligt prim-intervall mellan båda stämmorna blir förvandladt till en oktav, hvarje sekund till septima o. s. v. enligt följande schema:
12345678 87654321,
så inses lätt, att den dubbla kontrapunkten fordrar särskild försigtighet vid temats byggnad, för att det ej vid ömvändningen skall såra de harmoniska stämföringsreglerna (en qvartföljd skulle vid ömvändning enl. ofvanstående schema förvandla sig till qvintföljd, som är förbjuden). Vid "kontrapunkt i deciman" fås schemat genom att utsträcka sifferföljderna till 10, vid "kontrapunkt i duodeciman" till 12. Kontrapunkt i andra intervall är i anseende till sin oerhörda svårighet sällsynt. Om flere än två stämmor stå till hvarandra i möjligt omvändningsförhållande, kallas kontrapunkten tre-, fyr-, femdubbel o. s. v., efter stämmornas antal. Tre stämmor kunna till hvarandra intaga 6 olika ställningar, fyra stämmor 24 o. s. v.; dock användas sällan i praktiken alla teoretiska möjligheter. -- De äldsta regler för kontrapunkt (som i början kallades discantus, d. v. s. sär-sång, motsång) finner man hos Franco från Köln (12:te årh.), senare hos Marchettus från Padua och Jean de Muris. Med nederländaren Dufay (d. 1432) börjar epoken för den konstfulla kontrapunkten, som ytterligare utvecklades af Okeghem, Josquin, Willaert m. fl. och urartade till vanvettigt konstmakeri, hvarifrån den åter befriades genom Palestrina och Orlando. Operans uppkomst (1600) bragte homofonien till herravälde och fördref kontrapunkten väsentligen från den verldsliga musiken samt hänvisade honom hufvudsakligen till den andliga, hvarest han under 17:de och 18:de årh. på den moderna harmoniens grund fick sin fulländning i fugan, i synnerhet genom Seb. Bach. -- Bland äldre läroböcker i kontrapunkt voro företrädesvis de af Fux, Marpurg, Kirnberger, Cherubini och Albrechtsberger berömda. A. L.