Sida 642
Kontraband ...
under det i andra elektricitet och massage eller invärtes medel kunna med fördel användas. P. W.
Kontramandera (Fr. contramander), upphäfva en gifven befallning genom en ny, taga tillbaka en gifven befallning, gifva återbud, återkalla en beställning.
Kontramarsch, krigsv., kallas den rörelse, genom hvilken en i linie uppställd trupp flyttar sig så, att han får fronten åt motsatt håll mot förut och ställer högra flygeln på den plats, som venstra flygeln förut innehade. I Sverige förekommer kontramarschen såsom reglementerad rörelse endast vid kavalleriet. C. O. N.
Kontra-mina, befästningsk., en mina, som från en belägrad fästning anlägges i afsigt att motverka den belägrandes minanfall och spränga hans mingalleri, innan han deruti hunnit anlägga en anfallsmina. Se Min-krig. O. A. B.
Kontramärke (Fr. contre-marque), märke, som berättigar innehafvåren till återinträde (i en teatersalong o. s. v., som han tillfälligtvis lemnat) eller till återfående af i annans vård lemnadt gods.
Kontra-oktav, musikt., den oktav, som omfattar de 12 djupaste tonerna på det vanliga pianot, eller C1--H1. Dessa toner kallas kontratoner. A. L.
Kontra-order, krigsv., kallas en order (befallning), genom hvilken en förut gifven order återkallas och vanligen något annat befalles. Då kontra-order lätt förorsakar misstag och oreda, bör sådan användas endast i särdeles trängande fall. Mycket betecknande är det franska ordspråket "ordre, contreordre, désordre". C. O. N.
Kontrapart, motpart, vederdeloman inför domstol.
Kontraponera (af Lat. contra, emot, och ponere, ställa). 1. Handelst., afföra en i räkenskapsböcker oriktigt införd post och bokföra densamma riktigt. -- 2. Log. Se nästa art.
Kontrapositionsförhållande (af Lat. contra, emot, och ponere, ställa), log., förhållandet mellan tvänne omdömen, hvilkas qvalitet är olika, och af hvilka det ena har den kontradiktoriska motsatsen mot det andras predikat till sitt subjekt samt dess subjekt till predikat (allmän form: S är P -- non-P är icke S). -- Enär ett förhållande mellan tvänne omdömen i logisk bemärkelse säges ega rum, endast så vidt man från det enas sanning eller falskhet kan sluta till den andras sanning eller falskhet, så måste den fordran uppställas, jämväl för att kontrapositionsförhållande skall kunna sägas ega rum. Konseqvensen är här, att om det förra omdömet är sant, så är jämväl det andra sant. Att uppsöka ett omdöme, som står i kontrapositionsförhållande till ett annat, kallas att kontraponera detta. Kontrapositionen kan vara a) ren, då qvantiteten bibehålles, och b) förändrad, då detta icke är förhållandet. Med bibehållande af ofvannämnda fordran på konseqvens kunna alla universell affirmativa och alla partikulärt negativa omdömen rent kontraponeras, t. ex. "alla rätliniga trianglar hafva vinklarna tillsammanstagna lika med två räta" -- "ingen
figur, som ej har sina vinklar tillsammanstagna lika med två räta, är en triangel"; "några menniskor äro icke rättrådiga" -- "några varelser af de icke rättrådiga äro menniskor". -- Universelt negativa omdömen kunna förändradt kontraponeras; "ingen qvadrat är tresidig" -- "några af de figurer, som icke äro tresidiga, äro qvadrater". -- Partikulärt affirmativa omdömen tilllåta ingen kontraposition. Deraf att några trianglar äro liksidiga följer hvarken att inga oliksidiga figurer äro trianglar eller ens att några oliksidiga figurer finnas, som ej äro trianglar. L. H. Å.
Kontraproposition (af Lat. contra, emot, och proponere, framställa). Se Omröstning.
Kontrapunkt (Lat. contrapunctus, egentl. "motpunkt", d. v. s. motnot, mot-tema), musikt., ett mot ett gifvet, sjelfständigt tema (benämndt cantus firmus) samtidigt satt, likaledes sjelfständigt tema. De ledsagande stämmornas sjelfständighet är sålunda just det utmärkande för den kontrapunktiska l. polyfona skrifarten, i motsats mot den homofona l. enstämmiga med blott ackordiskt ackompanjemang. Fordom var denna sjelfständighet absolut, utan harmonisk enhet, så att t. ex. två stämmor kunde gå i olika (kyrko-)tonarter, och endast de båda intervallens tillfälliga förhållande för hvarje steg togs i betraktande. Numera är detta omöjligt; den harmoniska enheten förblifver alltid hufvudsak, och den kontrapunktiska sjelfständigheten kan rimligtvis uppfattas endast såsom en relativt oberoende, melodisk rörelse inom harmonimassorna samt deras inbördes utveckling och klangförvandtskap. Likväl råder i denna fråga ännu mycken oklarhet; ännu utgifvas läroböcker i kontrapunkt (Bellermann, Bussler), hvilka, i likhet med medeltidens, betrakta harmonien mera såsom ett tillfälligt sammanträffande och sätta intervall-läran såsom grund i st. f. den harmoniska klangläran. En riktigare väg hafva Richter, Dehn, Tiersch m. fl. beträdt, ehuru de ännu ej fullt utdragit konseqvensen af den moderna rationella harmonilärans stora upptäckt att hvarje ton är en "representant" för en klang (jfr d. o.), vare sig sin egen eller någon, i hvilken han ingår såsom bi-ton. Samma oklarhet herskar i sjelfva begreppet kontrapunkt, i det man dermed menar än blott den dubbla kontrapunkten, än blott den imiterande (kanon, fuga), än först det stadium i musikundervisningen, då eleven öfvergår till att fritt uppfinna stämmor från att förut hafva satt dem efter besiffrad bas, hvilket senare då plägar inbegripas inom "harmoniläran", ehuru obestridligen redan der ingå rent kontrapunktiska element (såsom genomgående och vexel-noter m. m.). Med ett ord: uti ingen disciplin har måhända ett uråldrigt, skolastiskt anspråksfullt pedanteri firat så lysande triumfer med att omständligt krångla till en naturlig sak, som i fråga om kontrapunkten, detta för den oinvigde så fasansfullt klingande ord, som dock är det enklaste i verlden. -- I den lika kontrapunkten sättes not emot not; i den olika sättas flere noter mot en sådan (af längre tidsvärde). En annan indelning af kontrapunkten är den i
Källa: Project Runeberg ·
