Korfu

Korfu (fordom Korkyra l. Kerkyra, Lat. Corcyra). 1. Den nordligaste och största bland de v. och n. v. om Grekland belägna Joniska öarna (se d. o.). Areal 712 (enl. Strelbitsky 719,2) qvkm. De berg, hvilka fylla en god del af ön och bestämma dess form, gruppera sig i två hufvudsträckningar, en sydligare i riktning mellan n. och s. samt en nordligare mellan ö. och v., hvilken senare med sin högsta topp, nu Pantokratoras l. San Salvatore kallad, når en höjd af 945 m. På vestra sidan stupa bergen tvärbrant mot hafvet, men sänka sig sluttande mot den östra, der flere inskärande vikar erbjuda förträffliga hamnar, hvilka i förening med det gynsamma läget tidigt framkallat en liflig sjöfart och handel. Jordmånen är på de för odling tillgängliga delarna i allmänhet mycket bördig, och bland produkterna märkas i synnerhet olja och vin, det senare af en fordom mera än nu prisad godhet. Klimatet är mildt och helsosamt. Enligt en redan af forntidens greker omfattad åsigt är K. samma ö som den homeriska Scheria, faiakernas (se d. o.) hemland, utan att dock de homeriska sångerna sjelfva gifva tillräckligt stöd för detta antagande. Ön synes under den förhistoriska tiden hafva varit bebodd af en liburnisk folkstam och skall, troligen med anledning af sin gestalt, hafva burit namnet Drepane (skära). Omkr. år 734 f. Kr. anlades, ungefär midt på öns östra kust, af korintiska nybyggare, en stad, hvilken liksom hela ön erhöll namnet Korkyra. Stadens borg utgjordes af två befästa bergstoppar, på grekiska kallade Koryfo, hvaraf sedan uppstått det nyare namnet Korfu. Denna koloni höjde sig snart till betydande välstånd och öfverflyglade såsom sjömakt sin moderstad, hvars flotta den besegrade (omkr. 664 f. Kr.) i en på Adriatiska hafvet utkämpad sjödrabbning, den första, som de grekiska häfderna veta att omtala. Nya misshälligheter mellan Korint och K. voro sedan en medverkande orsak till utbrottet af det peloponnesiska kriget (431--404 f. Kr.), i hvilket K. verksamt deltog. Redan från denna tid började dock dess makt och välstånd att sjunka, hufvudsakligen till följd af de ständigt förnyade inre slitningarna mellan aristokraterna och folkpartiet. Länge var K. en kastboll under striderna mellan de angränsande makterna, till dess det år 229 f. Kr. öfverlemnade sig åt romarna, i hvilkas hand det blef en vigtig flottstation och stödjepunkt under krigen mot Macedonien. Såsom en under romerskt skydd stående fristat höjde sig K. åter till en viss välmåga, hvilken qvarstod ännu under den bysantinska tiden, trots de upprepade hemsökelserna af goters, vandalers och sedermera äfven saraseners anfall. Efter åtskilliga vexlingar gaf sig ön år 1386 under Venezias välde (medelst erläggande af 3,000 dukater försäkrade Venezia sig sedermera, 1401, mot alla anspråk på ön från neapolitanska konungahusets sida) och fortfor att tillhöra den venezianska republiken ända till hennes upplösning år 1797. Sedermera har den delat samma öden som de öfriga Joniska öarna och bildar nu jämte de närliggande Leukada, Paxo och flere mindre öar en nomarki (ståthållareskap) Korfu, inom konungariket Grekland, med en areal af 1,105 qvkm. Hela nomarkien hade 1879 106,109 innev., deraf på ön K. 78,024, hufvudsakligen nygreker, italienare och albaneser. -- 2. Hufvudstad på nämnda ö och i nomarkien Korfu, ligger på östra kusten samt eger en beqväm och säker hamn, som står i direkt ångbåtsförbindelse med London, Alexandria, Trieste och flere andra Medelhafshamnar samt är en bland de lifligaste i konungariket. Staden hade 1879 16,515 innev., deraf grekerna utgjorde mindretalet, har ett gymnasium (före 1865 universitet) och är säte för nomarken, en grekisk och en romersk katolsk ärkebiskop samt en af rikets fem appellationsdomstoiar. K. var fordom (1818--63) hufvudstad i Joniska öarnas republik och såsom sådan säte för den engelske lordöfverkommissarien och republikens lagstiftande församling. 1. A. M. A.