Logg (Eng. log, egentl. träklubb), sjöv., ett instrument, hvarmed man mäter ett fartygs fart genom vattnet. En logg-apparat kan vara inrättad på flere olika sätt. Den enklaste och den, som hittills varit mest begagnad, består af 3 delar, näml. loggspånen l. skäddan, logglinan, med sin rulle, och logg-glaset. Skäddan utgöres af en trekantig träbricka, hvars ena sida är afrundad och försedd med ett blyband, på det att skäddan må ställa sig lodrätt i vattnet. Skäddan är vidare försedd med 3 hål, af hvilka det öfversta tjenar till fäste för logglinan och de nedersta, vid ändarna af den afrundade basen, till fäste för en hanfot, som medelst en träsprint instickes i en vid logglinan fäst hylsa af trä (se fig. 1). Linans första (yttersta) del kallas
Fig. 1. Fig. 2.
förlöpare och bör hafva minst fartygets längd. Vid förlöparens slut fastsättes ett märke af flaggduk, och från detta märke uppmätes (uppstickes) linan i vissa längder, kallade knop (Holl. knoop, T. knoten, egentl. knutar). Vid hvarje sådan längd fastsättes en liten merlingsända, försedd med så många knutar (deraf de uppmätta längdernas namn), som motsvaras af längderna från flaggduksmärket. Mellan de hela afstånden fästas merlingsändar utan knutar, hvilka sålunda angifva halfva knop. Linan upprullas på en lätt och lättlöpande rulle (se fig. 2) af trä. Logg-glaset utgöres af ett vanligt s. k. timglas, som rinner en half eller en qvarts minut. Halfminutsglaset begagnas, då farten är ringa, qvartminutsglaset, då farten är stor. I senare fallet får man fördubbla antalet knop, som på linan erhålles. -- Principen, hvarpå loggen och dess användande grundar sig, är den att ett i vattnet upprättstående plan ej utan betydlig kraft kan hastigt framföras genom vattnet. Skäddan, som, då dess sprint är fäst vid linan, står upprätt i vattnet, utgör sålunda en någorlunda fast punkt att mäta ifrån. Knopen motsvarar en engelsk sjömil (1 minut). Om linan vore uppstucken i längder om en engelsk sjömil och glaset runne en timmes tid, skulle loggningen direkt utvisa huru många engelska sjömil fartyget tillryggalagt på en timme. Men då detta sätt att logga skulle dels taga för lång tid, dels fordra för lång lina, har man i stället uppstuckit linan i längder om 47 fot och låter glaset rinna 30 sekunder. Antalet längder på linan, som utlupit under den tid glaset runnit, utvisar nu samma förhållande, eller huru många minuter fartyget med samma fart löper på en timme, d. v. s. »huru många knop fartyget gör.» Riktigheten af detta förhållande synes af följande analogi:
30 sekunder (= 1/120 timme): 1 timme = 1/120 eng. sjömil: 1 eng. sjömil.
En eng. sjömil, eller en minut, är i medeltal = 6,237,8 sv. fot, således 1/120 min. = 51,9775 sv. fot. Men genom erfarenhetsrön har man funnit, att skäddan till följd af linans tyngd och vattnets rörlighet drages med ungefär 5 fot för hvarje knop, som utlöper, och man har derför minskat längden till 47 fot. -- Loggningen tillgår på följande sätt. Sedan sprinten i skäddan blifvit instucken i sin hylsa, ställer sig en man akterut i lä med loggrullen upplyftad öfver hufvudet, så att den fritt kan löpa kring. Den, som verkställer loggningen, uppkransar några bukter af linan i handen och utkastar dem akterut jämte skäddan. En tredje man håller loggglaset med afvigvänd hand och omvänder det vid kommando-ordet »turn» (vänd!), just då förlöparemärket passerar relingen. I samma ögonblick glaset utrunnit ropar den, som håller det, »stopp», hvarvid den, som loggar, stoppar linan genom att göra ett häftigt ryck på densamma för öfver. Dervid lösryckes skäddans sprint, och skäddan lägger sig flat på vattenytan. Sedan knop-antalet observerats, inhalas linan utan synnerlig svårighet. -- Det finnes äfven andra logginrättningar, der tidmätning med sandglas är obehöflig. Loggen utgöres då vanligen af en cylinder, försedd med propellervingar, hvilken släpar efter fartyget. Antalet slag eller kringvridningar, som apparaten gör, öfverföres medelst en visare på taflor, så konstruerade, att de angifva det antal knop, jämte underafdelningar deraf, som motsvarar kringvridningarna under en viss tid. På dessa principer hafva många olika slags distansmätare och äfven fartmätare konstruerats. Farten får dock icke vara alltför ringa, om dessa apparater skola kunna med fördel användas. Fartmätare, som vanligen äro fästa vid sjelfva fartyget, äro grundade på vattnets tryck vid fartygets framfart och kunna direkt afläsas när som hälst, men angifva icke annat än farten i afläsningsögonblicket. Distansmätaren åter angifver resultatet af farten under en längre tid. Båda slagen hafva sitt stora värde, och många nya inventioner finnas af loggapparater, som dock i det hela äro grundade på samma principer. Bland konstruktörer af sådana kunna nämnas Klintin, Hult, Pettersen, Lindholm, Arwidsson, Kamsten, Clark-Russel, Reynold, Walker, Massey och Garland. De tre senares distansmätare äro så inrättade, att afläsningen kan ske ombord, utan att loggen, som släpar efter fartyget, behöfver inhalas. Hults nyligen patenterade logg är så konstruerad, att den kan afläsas hvarhälst man i fartyget vill placera visareapparater. Man har äfven uppfunnit s. k. elektriska loggar, och bland dem, som fäst sitt namn vid dylika apparater, må nämnas Froude, Fleeviai och Jäderin. Se vidare Patentlogg. L. H.