Sida 20
Loft ...
hafva vanligen logaritmerna beräknade med 4, 5, 6 eller 7 decimaler och angifna för alla hela tal till högst 101,000 och i allmänhet för högst hvar 10:de sekund af qvadranten. Bland de mest använda må nämnas Vegas (1797; 66:te uppl. 1882) och Schröns (1860; 8:de uppl. 1868, försedd med inledning på svenska) tabeller. -- I Sverige utgåfvos de första logaritmtabellerna af P. Elvius (Tabula compendiosa logarithmorum sinuum ad quadrantis gradus eorumque partes decimas, nec non numerorum absolutorum ab unitate ad 1000; 1698). Under 1800-talet har en mängd tabeller utgifvits, bl. a. af Klint (1842; 4:de uppl. 1876), Wackerbarth (1867; 4:de uppl. 1883), Bergstrand (1872, 1875), Ekholm m. fl. (1885) samt Lindman (s. å.). Tabeller, som uträknats medelst räknemaskin, hafva utgifvits af M. Wiberg (1875). G. E.
Logau, Friedrich von, friherre, tysk epigramdiktare, född i Schlesien 1605, blef 1648 medlem af »Fruchtbringende gesellschaft». Han dog 1655. L. författade omkr. 3,600 epigram och tänkespråk, af hvilka många äro i sin art ypperliga, vittnande om ett flärdfritt och upphöjdt sinnelag, djup fosterlandskärlek samt ovilja mot den rådande skenheligheten, oredligheten och hämningen af det utländska. Stilen är kraftig, ofta äfven behagfull. L. utgaf, under psevdonymen Salomon von Golaw, Erstes und zweytes hundert teutscher reimen-sprüche Salomons v. Golaw (1638) och Salomons v. Golaw deutscher sinn-getichte drey tausend (1654). Lessing och Ramler utgafvo 1759 »Logaus sinngedichte» (godtyckligt öfverarbetade, i urval). Senast (1874) har Simrock föranstaltat en edition af dem.
Loge [låge], Nord. mytol., omtalas såsom den af jätten Fornjots söner, hvilken herskade öfver elden. En annan personifikation af elsdlågan möter oss i myten om Åsa-Lokes besök hos Utgårda-Loke, der en man vid namn Loge öfvervann Åsa-Loke i en glupskhetstäflan. Denna täfling tillgick så, att Loke satte sig vid den ena och Loge vid den andra änden af ett stort tråg, fyldt med kött, hvarefter de åto det fortaste de kunde och möttes midt i tråget. Åsa-Loke hade då ätit allt köttet af benen, men Loge hade förtärt både köttet, benen och sjelfva tråget. Utgårda-Loke förklarade sedan för sin gäst, att hans medtäflare i sjelfva verket varit den allt förtärande elden. Th. W.
Loge [låsj], Fr. (af Ital. loggia, se d. o.), afskildt rum, cell; afdelning af frimurareorden (eller annat ordenssällskap); en sådan afdelnings samlingsplats; sammankomst inom en sådan afdelning. Loger i en teater äro dels utefter salongens väggar i en eller flere våningar anbragta, afskilda rum, hvart och ett för ett större eller mindre antal åskådare, dels klädrum för de uppträdande. -- Logera [-sjera], inhysa, herbergera; inhysa sig, bo (i synnerhet tillfälligtvis bo). -- Logis [låsji], Fr., bostad (särsk. tillfällig sådan).
Logeion (egentl. »talplats», af Grek. logos, ord, tal) kallades på den fomgrekiska teatern den plats, på hvilken skådespelarna uppträdde, således motsvarande den moderna teaterns scen. En annan benämning på logeion var proskenion (Lat. proscenium), d. v. s. den framför fondväggen (skene) belägna platsen. A. M. A.
Logement [låsjement]. 1. Kasernrum för en mindre truppstyrka, vanligen ett korpralskap (se Kasern). -- 2. En i fästningskriget förekommande löpgraf, hvarifrån mingallerier framskjutas mot fästningen, kallas minlogement (se Minkrig). O. A. B.
Logg (Eng. log, egentl. träklubb), sjöv., ett instrument, hvarmed man mäter ett fartygs fart genom vattnet. En logg-apparat kan vara inrättad på flere olika sätt. Den enklaste och den, som hittills varit mest begagnad, består af 3 delar, näml. loggspånen l. skäddan, logglinan, med sin rulle, och logg-glaset. Skäddan utgöres af en trekantig träbricka, hvars ena sida är afrundad och försedd med ett blyband, på det att skäddan må ställa sig lodrätt i vattnet. Skäddan är vidare försedd med 3 hål, af hvilka det öfversta tjenar till fäste för logglinan och de nedersta, vid ändarna af den afrundade basen, till fäste för en hanfot, som medelst en träsprint instickes i en vid logglinan fäst hylsa af trä (se fig. 1). Linans första (yttersta) del kallas
Fig. 1. Fig. 2.
förlöpare och bör hafva minst fartygets längd. Vid förlöparens slut fastsättes ett märke af flaggduk, och från detta märke uppmätes (uppstickes) linan i vissa längder, kallade knop (Holl. knoop, T. knoten, egentl. knutar). Vid hvarje sådan längd fastsättes en liten merlingsända, försedd med så många knutar (deraf de uppmätta längdernas namn), som motsvaras af längderna från flaggduksmärket. Mellan de hela afstånden fästas merlingsändar utan knutar, hvilka sålunda angifva halfva knop. Linan upprullas på en lätt och lättlöpande rulle (se fig. 2) af trä. Logg-glaset utgöres af ett vanligt s. k. timglas, som rinner en half eller en qvarts minut. Halfminutsglaset begagnas, då farten är ringa, qvartminutsglaset, då farten är stor. I senare fallet får man fördubbla antalet knop, som på linan erhålles. -- Principen, hvarpå loggen och dess användande grundar sig, är den att ett i vattnet upprättstående plan ej utan betydlig kraft kan hastigt framföras genom vattnet. Skäddan, som, då dess sprint är fäst vid
Källa: Project Runeberg ·
