Lukt

Lukt, fysiol. Luktorganet bringas till verksamhet genom vissa gasformiga ämnen, som afgifvas till luften från kroppar, begåfvade med hvad man kallar lukt. För att vi skola känna någon lukt, är det nödvändigt, att dessa ämnen komma i direkt beröring med luktnervernas ändutbredning i den Öfre delen af näshålorna. Nu kommunicera näshålorna framtill med fria luften, baktill med svalget. Från bägge hållen kunna luktande ämnen komma till den nämnda delen af dem, och luktorganet kan derför påverkas från bägge hållen. Det är genom luktsinnet vi urskilja en mängd olika egenskaper hos vår mat och dryck. Vanligen föreställa vi oss, att detta sker uteslutande genom smaksinnet, men det är dock långt ifrån fallet. Med smaksinnet kunna vi endast urskilja fyra qvaliteter: sött, salt, bäskt, surt. Alla de öfriga egenskaperna hos vår mat och dryck lära vi känna genom luktsinnet. Från munhålan och svalget komma de i mat och dryck ingående luktande ämnena genom de bakre näsöppningarna till luktnervernas ändförgreningar och gifva genom retning af dessa upphof till den mängd olika förnimmelser, hvilka vi med orätt föra på smaksinnets räkning. -- Det står i vår fria vilja att undgå att lukta på något, som är oss obehagligt. För detta ändamål behöfva vi blott underlåta att andas genom näsan, och i stället andas med öppen mun. Men äfven vid vanlig lugn andning röner luktorganet en jämförelsevis ringa inverkan af de i den inandade luften befintliga luktande ämnena; ty härvid stryker luften hufvudsakligen genom de nedre delarna af näshålorna, hvilka ej ega förmåga af luktförnimmelse, och kommer i jämförelsevis mindre grad upp till luktnervernas utbredningsställe. Då vi vilja närmare analysera något med lukten, ställa vi så till, att luften drages in i de öfre delarna af näshålorna, för att den i rikligare mängd må komma i beröring med det egentliga luktorganet. -- Någon indelning af de luktande ämnena hafva vi icke, om vi bortse från den subjektiva indelningen i välluktande och illa luktande ämnen. Vi hafva ej ens några specifika benämningar för olika slags lukter, utan kalla dem efter de ämnen, från hvilka de utgå, t. ex. nejlikelukt, anislukt, vaniljlukt o. s. v. -- Från de egentliga luktförnimmelserna böra vi bestämdt särskilja förnimmelsen af stickande, brännande o. dyl. i näshålorna, hvilken framkallas, då vissa ångor komma i beröring med näsans slemhinna. Dessa förnimmelser äro intet annat än vanliga känselförnimmelser och hafva intet att göra med luktsinnet. De uppstå icke häller genom retning af luktnerverna, utan genom retning af nervus trigeminus (se Hjernnerver), som förser näsans slemhinna med dess känselnerver. -- Luktsinnet är i mycket olika grad utveckladt hos olika personer. Hos många är det af ganska liten betydelse, hos andra är det deremot ganska känsligt. I all synnerhet gäller det sistnämnda om de af jagt lefvande naturfolken. Ännu starkare är luktsinnet utveckladt hos vissa djur, t. ex. jagthundar, i jämförelse med hvilkas luktsinne menniskans i de flesta fall är endast rudimentärt. Och dock förmår vårt luktsinne att af vissa ämnen upptäcka otroligt små mängder. Man har beräknat, att det behöfver finnas endast 1/2000000 milligram myskextrakt i den i näshålorna intagna luften, för att en tydlig luktförnimmelse skall framkallas. Det enda medlet att försätta luktnerverna i verksamhet är den adeqvata retningen genom luktande ämnen. Deremot har man icke lyckats att genom elektrisk eller mekanisk retning af luktnerverna framkalla luktförnimmelser. R. T-dt.