Lunga (Lat. pulmo), anat., kallas den form af andnings- eller respirationsorgan, hvari hos högre luftandande djur och hos menniskan det hufvudsakliga utbytet emellan blodgaser och luft eger rum. Dessa organ äro hos menniskan pariga: en höger och en venster lunga. Den högra är något större och tyngre än den venstra (11 : 10). Substansen är mjuk, svampig, seg och i hög grad elastisk. Friska lungor flyta på vattnet, när andning egt rum med dem (ty efter första andedraget tömmes aldrig luften fullständigt ur lungorna). Lungor af foster, som icke andats, sjunka deri. Lungornas färg är i barndomen blekt rosenröd, men med åren varda de såväl öfverallt mörkare som lokalt tecknade med skifferfärgade eller svarta prickar, fläckar och strimmor, smärre eller större, alltefter som egaren lefvat i mindre eller mer kolmängd luft (hos arbetare i kolgrufvor kunna de vara svarta alltigenom). Hos menniskan hafva de den form, som fig. 1 och
Fig. 1. Mennisko-lungor (framifrån).
2 utvisa (den högra lungan är afbildad endast i kontur). De bakre, mediala kanterna, i hvilka lungorna äro längst, äro trubbiga; de främre äro något afrundade, de nedre skarpa. De öfre rundade spetsarna och yttre ytorna äro konvexa efter formen af bröstkorgen, till hvilken de sluta sig så fast, att refbenen på dem lemna
Fig. 2. Mennisko-lungor (bakifrån).
snedgående intryck (se fig.). Den nedre ytan är konkavt hvälfd, efter mellangärdet med derunder liggande lefver och magsäck; de mediala ytorna äro formade efter mellanliggande ryggrad, hjerta och blodkärl. Hjertat tager största rummet. Efter dess framdel och spets synas (på fig. 1) rundade utskärningar i lungornas framkanter och gropar på deras mediala ytor, synnerligen på den venstras (Hj). Det ställe, der bronker och kärl ingå (fig. 3), kallas
Fig. 3. Luftrörens grening i mennisko-lungor (schematiskt).
lungroten. Venstra lungan är genom en snedt och ända till lungroten gående springa delad i två större delar, s. k. lober, en öfre (v') och en nedre (v"). Den högra likaså; men å denna skares äfven nedre delen af en dylik klyfta i två, hvarför man å denna urskiljer 3 lober: en öfre (h'), en nedre (h''') och en mellersta (h"). -- I art. Larynx och Luftstrupe omtalas det rör, hvarigenom luften passerar till och ifrån lungorna, samt hur det i brösthålan delas i 2 grenar (hb och vb), en till hvarje lunga. Ända till denna delning behålla luftstrupens broskstycken sin C-form, men derefter varda de först fallständiga ringar, sedan oregelbundna, upplösas vidare i spridda små skifvor och försvinna slutligen i de finaste bronkialrören. Bronkerna förgrenas nämligen, som fig. 3 visar, vid inträdet i lungorna, först till de skilda loberna och vidare i dessa i en serie bakåt och en serie framåt-utåt gående rör, som icke anastomosera med hvarandra. Hvarje afgående rör är mindre än den stam, från hvilken det utgår, men vidden af lumen i stammen vid greningsstället är mindre än af stam och gren nedom greningen. Följaktligen ökas rörens rymlighet småningom mot deras ändar och det ganska betydligt. Härtill kommer, att mot dessa ändar de finare rören (bronkiolerna, af omkr. 1--1 1/2 mm.) få utbuktningar på sina väggar och slutligen bilda hopar af små bläsor (lung-vesikler eller alveoler), hvilka utgöra rörens ändar (fig. 4). Det är grupper af sådana
Fig. 4. Luftvågarnas perifera ändar hos menniskan
alveolhopar, som bilda de på fig. 1 och 2 synliga små oregelbundna fälten å lungornas ytor. Under detta sitt lopp åtföljas rören af lung-arterer och lung-vener samt af lymfkärl och nerver, sammanhållna af en på elastiska trådar rik bindväf. Något i de finare bronkernas väggar, men synnerligen i vesiklerna utbreda sig de kapillärer, som förena lung-arterer och vener. I dem sker gasutbytet (se Andning). För detta ändamål äro dessa blåsor till sin byggnad helt olika de förut beskrifna luftrören. Brosk, muskulatur och egentlig slemhinna med körtlar äro försvunna. Der återstår blott en mycket tunn hinna, åt hålan klädd af ett lager skifceller och genomdragen af ett finmaskigt nät trånga kapillärer, som endast af cellerna skiljas från luften i vesiklerna. Härigenom bringas den i lungorna efter föregående inandningar qvarvarande luften, blandad med ny, som tillkommer vid hvarje andning, i sådan närhet med kapillärernas blod, att diffusion och osmos lätt kunna ega rum. De sålunda skildrade lungorna omslutas af lungsäcken (plevra), en dubbelviken serös hinna, hvars ena blad är fastvuxet vid lungan, det andra vid brösthålans inre yta eller, rättare, bildar denna. De mot hvarandra liggande, glatta, cellklädda ytorna äro fuktade af lymfa. -- Om sjukdomar i lungan se Lungsjukdomar och Lungsot. G. v. D.
