Lykurgos

Lykurgos (Lat. Lycurgus), ett i den forngrekiska sagan och historien ofta förekommande personnamn. Bland dem, hvilka burit detta namn, märkas: 1. L., en sagokonung öfver edonerna i Tracien, hvilken, emedan han förgripit sig på guden Dionysos (Bacchus) och hans följe, af Zevs straffades med blindhet och kort derefter dödades. Enligt en annan saga hemsöktes hans land af missväxt, och L. sjelf förföll i vansinne. Detta dref honom att döda sin egen son, under det han trodde sig afhugga en vinranka. Då missväxten fortfor, förde honom edonerna till berget Pangaion, der han sönderslets af vilda hästar. -- 2. L., Spartas i arfsägnen frejdade lagstiftare och grundläggaren af det statsskick, hvilket icke blott tryggade den spartanska statens inre fasthet och sammanhållning, utan äfven bland Greklands öfriga stater tillförsäkrade den en maktställning, i hvilken den under århundraden var utan medtäflare. Rörande L:s lefnadstid äro uppgifterna hos forntidens skriftställare synnerligen stridiga. Enligt Xenofon skulle han hafvra lefvat samtidigt med herakleiderna eller den doriska invandringen (d. v. s. omkr. 1,100 år f. Kr.), enligt Thukydides deremot föga mer än 400 år före det peloponnesiska krigets slut, således mot slutet af 9:de årh. f. Kr. Enligt den traditionella, på Eratosthenes' beräkningar grundade, tidsbestämningen tillträdde L., som sjelf tillhörde proklidernas konungahus, år 884 f. Kr. regeringen såsom förmyndare för sin brorson Charilaos, sedan han afböjt sin svägerskas anbud att äkta henne och för egen räkning intaga tronen. Familjeintriger och afundsmäns stämplingar tvungo honom dock snart att lemna landet. Under vidsträckta resor besökte han äfven Kreta, hvars statsinrättning skall hafva tjenat honom till mönster vid den författningsreform, som han efter sin återkomst genomförde i Sparta (se d. o). Enligt en annan berättelse var det det pythiska oraklet i Delfi, som dervid manade och vägledde honom. Efter fullbordadt värf begaf sig L. till Delfi for att ytterligare förvissa sig om gudens mening, sedan han först tagit löfte af sina medborgare att obrottsligt vidhålla hans lagar, tills han sjelf kommit tillbaka. Då Pythia förkunnat honom, att Sparta skulle förblifva stort och mäktigt, så länge hans lagar höllos i helgd, led han en frivillig hungersdöd efter att hafva förordnat, att hans aska skulle kastas i hafvet, på det att spartanerna ej genom att hemföra denna skulle kunna anse sig lösta från sitt löfte. I Sparta åtnjöt L. efter döden dyrkan såsom halfgud (heros). Hans lefnadslopp är enligt äldre källor skildradt af Plutarchos. -- Det ligger för öppen dag, att hvad de forntida författarna berätta om L. till ej ringa del är utsmyckadt af sagan. I senare tider hafva några forskare velat helt och hållet bestrida hans historiska verklighet och i honom se blott och bart en mytisk personifikation af det spartanska statsskicket. Huru härmed än må förhålla sig, lider det intet tvifvel, att Spartas statsskick icke kan vara ett verk af en person eller på en gång nyskapadt, såsom Lykurgos-sagan låter påskina, utan fastmera är frukten af en genom århundraden fortgående utveckling på grundvalen af forndoriska traditioner. -- 3. L., attisk statsman och talare, lefde i 4:de årh. f. Kr. I likhet med Demosthenes och Hypereides sträfvade han med både handling och ord att häfda det fosterländska intresset gent emot det macedonska partiets stämplingar. I synnerhet inlade han stora förtjenster genom att bringa ordning och reda i den inre förvaltningen. L. är den förste verkligt framstående finansman, som forntidshistorien har att uppvisa. Under den tid af 12 år (från 338 f. Kr.), då han stod i spetsen för Athens statshushållning, bragte han de genom de föregående tidernas misshushållning och demagogiska lättsinne grundligt förstörda finanserna åter i ett blomstrande skick, använde stora summor på iståndsättandet af flottan, skeppsvarfven, arsenalen m. m. och kunde derjämte bereda tillgångar för utförandet af många storartade, till stadens gagn och förskönande afsedda praktbyggnader. Hans fosterlandsälskande och gagnerika verksamhet har i senare tider fått en ny belysning derigenom att man återfunnit några på denna syftande inskrifter, bl. a. ett 307 f. Kr. fattadt folkbeslut rörande en hyllningsgärd åt L:s minne. Redan i lifvet belönades han flere gånger genom offentliga ärekransar. Han torde hafva dött omkr. 324 och begrofs på statens bekostnad vid vägen till Akademeia. -- Forntiden egde 15 offentliggjorda tal af L., bland hvilka endast ett (anklagelsetal mot Leokrates) jämte några fragment kommit till vår tid. Detta tal, hvilket med afseende på stil och komposition är föga framstående, är utgifvet dels i åtskilliga specialupplagor, dels i samlingar af »Oratores attici». A. M. A.