Mangan

Mangan, kem. Namnet mangan härstammar från Grek. magnesios lithos, hvarmed man fordom förstod brunsten till följd af dennes likhet med magnetjern. Först 1774 lemnade Scheele fullgiltiga bevis att brunsten innehöll en då okänd metalloxid. Kort derefter visade Bergman, hufvudsakligen på grund af Scheeles försök, att brunstenen innehöll en ny metall, som också ej långt derefter i regulinskt tillstånd framställdes af Gahn. Denna metall kallades af Bergman »magnesium». Franska, engelska och italienska kemister benämnde metallen manganesium, hvaraf sedermera (1808) uppstod den förkortade benämningen mangan. Namnet magnesium erhöll sedan den betydelse det nu eger. -- Metallen mangan förekommer i naturen, företrädesvis i förening med syre, ganska allmänt utbredd och utgör en beståndsdel i en mängd mineral (se Manganmalmer). Oftast förekommer den som en följeslagare åt jernet. Mangan kan med kol reduceras ur sina oxider och är en grå, icke magnetisk metall, till utseendet liknande tackjern. Den är hård och spröd, har till egentlig vigt 8, är svårsmältlig och syrsattes lätt både i luft och i vatten. I syror löses mangan lätt och ger dervid salter af manganoxidul. Manganens atomvigt, som tecknas Mn, är 55. I kemiskt hänseende utmärkes mangan af sina vexlande mättningsförhållanden. Den är nämligen ett 2-, 3-, 4-, 6- och 7-atomigt grundämne. På sitt lägsta mättningsstadium, såsom tvåatomigt element, liknar mangan mest jern, zink och kobolt. Såsom treatomig radikal öfverensstämmer mangan med jern, krom och kobolt. Såsom fyratomigt grundämne förekommer mangan i superoxiden MnO₂. Sexatomig mangan ger en syra, mangansyra, som till sammansättning och isomorfi-förhållanden närmast liknar kromsyran och svafvelsyran. I den högsta syrsättningsgraden, öfvermangansyran, är mangan sjuatomig, liksom kloren i öfverklorsyran, med hvilken syra öfvermangansyran är isomorf. -- I industrien använder man en legering af mangan och jern, kallad ferromangan, vid bessemeroch martin-jernberedning. Superoxiden, mineralet brunsten, användes för framställande af klorgas samt till aflargning af glas. Manganens lägsta oxid, manganoxidul, MnO, är ett grönt kristalliniskt pulver, som i luften lätt syrsättes. Dess salter äro svagt ametiströda. Motsvarande svafvelförening, MnS, förekommer som sällsynthet i mineralriket. Manganoxid, Mn₂O₃, utgör mineralet braunit. Med några få syror ger den salter, som äro intensivt röda, men till de flesta syror förhåller den sig som en superoxid (den utvecklar t. ex. klor med saltsyra). Dess hydrat, MnO . OH, förekommer i naturen och utgör mineralet manganit. Ett slags saltartad förening af manganoxidul och manganoxid, Mn O₂ (MnO)₂, utgör mineralet hausmannit. Samma oxid erhålles som ett brunt pulver, om man vid lufttillträde upphettar manganens öfriga oxider. -- Mangansuperoxiden, MnO₂, utgör mineralet brunsten (se d. o.). Mangansyrans salter, M₂ O₂ MnO₂, bildas, när manganföreningar upphettas med starka baser vid lufttillträde, eller om man glödgar mangans lägre oxider med salpetersyrade salter af kali, natron eller baryt. De äro vackert och intensivt gröna, men, åtminstone i löst form, mycket obeständiga. Kaliumsaltets mörkgröna lösning sönderdelas, när man utspäder den med vatten eller tillsätter syror, hvarvid mangansuperoxid och öfvermangansyradt salt uppstå. Det senare har en intensiv violett färg. Emedan färgen på kaliummanganatets lösning genom den nämnda sönderdelningen förändras från grön till violett, har man benämnt saltet chamaeleon minerale, hvilket namn dock sedermera blifvit öfverflyttadt på öfvermangansyrans kaliumsalt. Mangansyrans bariumsalt är ett vackert grönt, nästan olösligt, kristalliniskt pulver, som blifvit användt som målarefärg. Öfvermangansyrans anhydrid, Mn₂ O₇, är en mörkt violettröd vätska, som kan förvandlas till violett gas. Den är emellertid föga beständig och sönderdelas explosionsartadt vid 65°. Öfvermangansyrans salter äro vackert violettröda och kraftiga oxidationsmedel. Kaliumpermanganatet, K Mn O₄, har på senare tider fått stor användning som ett utmärkt oxidations- och desinfektionsmedel. P. T. C.