Markegång

Markegång, kamer., det värde i penningar, som årligen officielt åsättes en del varor och tjenstbarheter. För ändamålet upprättas först af magistraterna i städerna och af nämnder på landet (med ledning af under årets lopp efter hand verkställda noteringar af varuprisen) s. k. priskuranter, öfver hvilka i landskontoret upprättas sammandrag, hvarefter deputerade i början af Nov. sammanträda i länsresidenset till markegångssättning. Deputerade utses på det sätt, som riksdagen enl. 75 § regeringsformen eger att bestämma. För närvarande väljas af landstingen länsvis 8 deputerade jämte 4 suppleanter. I de län, hvilka äro delade i 2 landsting, utser hvarje landsting 4 deputerade jämte 2 suppleanter. De af deputerade beslutade prisen sammanfattas i en markegångstaxa, som underställes Kammarkollegiets pröfning, tryckes och kungöres i kyrkorna. I några af de län, hvilka äro sammansatta af flere landskap eller delar af sådana, upptager markegångstaxan olika pris för de olika landskapen. Dessa län äro Kalmar, Örebro, Gefleborgs och Jämtlands. Markegångstaxan innehåller 3 grupper af pris. Gruppen A är grundad på det löpande årets pris samt tjenar till rättelse vid uträkning af frälseräntor m. m. och i alla de fall, då en vara eller prestation skall beräknas i penningvärde efter markegång, men något annat markegångspris ej blifvit stadgadt som grund. Gruppen B (»årspriset») grundar sig på prisen under slutet af det föregående och början af det löpande året. Dess ändamål är att inflyttas bland de faktorer, af hvilka medelmarkegångspriset framgår. Gruppen C (»medelmarkegångspriset») är medelpriset af de sista tio årens under lit. B upptagna pris. Medelmarkegångspriset har förlorat sin forna betydelse som debiteringsgrund för kronans ränta och tionde, men qvarstår som beräkningsgrund för åtskilliga statsutgifter samt har ingripande betydelse för det kommunala aflöningsverket. -- Markegångssättning förekom redan på 1620-talet, och synes huvudsakligt afseende då tagits till hvad varorna i »nästa köpstad» gällde. 1675 bemyndigades landshöfdingarna att »låta värderingen göras», och 1731 infördes den ofvan omförmälda institutionen med deputerade, 2 af hvart riksstånd, halfva antalet räntegifvare och resten räntetagare. 1734 stadgades att, då två stånd stannade mot två, ett medium af de olika förslagen skulle som markegång anses. Derigenom förlorade landshöfdingen sista återstoden af beslutanderätt vid markegångssättningen. Sedermera blef genom k. kung. d. 1 Okt. 1810 landshöfdingen formligen förbjuden att rösta med deputerade. -- Jfr Kapitelstaxt och Riksmarkegång. Kbg.