Mikrober (Fr. microbe, af Grek. mikros, liten, och bios, lif), den i franska literaturen brukligaste (och första gången 1878 af Charles Sédillot använda) benämningen på schizomycetes (klyfsvamparna), hvilka i Tyskland och Sverige oftast benämnas bakterier. Klyfsvamparna höra till växtverlden och äro de lägst organiserade väsendena inom denna. De förekomma så godt som öfverallt, hvarest organiskt lif finnes, i det att de äro för sitt uppehälle hänvisade till döda eller lefvande organismer eller till ämnen, hvilka innehålla organiska substanser i lösning. De utveckla sig alltså i stor mängd i döda djurs kroppar och i döda växter, i lefvande djujs tarmkanal och respirationsorgan, i vatten, i synnerhet då detta innehåller organiska ämnen lösta eller uppslammade, samt i fuktig mark. När markens yta torkat, föras mikroberna af luftströmmarna upp i luften, och derifrån sänka de sig åter genom sin tyngd eller föras af regn och snö ned till jorden. Deras form är ganska enkel, i det att hvarje mikrob utgöres af en cell. Runda (kulformiga) mikrober kallas mikrokocker (af Grek. mikros, liten, och kokkos, kärna, bär), de kort stafformiga bakterier (af Grek. bakterion, liten staf; äfven namn på hela klassen); de utdraget stafformiga kallas baciller (dim. af Lat. baculum, staf), de spolformiga klostridier (af Grek. kloster, slända) och de mindre vanliga, korkskrufformigt vridna spiriller (dimin. af Lat. spira, rulle). Under gången af sin utveckling kan en mikrob uppträda i flere af dessa former. Kedjor af sammanliggande mikrokocker benämnas streptokocker (af Grek. streptos, kedja). Vanlig är äfven bacillers eller bakteriers förening i längdriktning, hvarvid trådformer, leptotricheer (af Grek. leptos) fin, tunn, och thrix, tråd), uppkomma. Trådformer med förgreningar hafva fått namnet kladotricheer (af Grek. klados, ympqvist). Mikrobcellen är byggd af tunnt cellulosa- eller ägghvitehölje, hvars innehåll utgöres förnämligast af ägghvitekroppar, ofta med inlagrade svafvelkorn, pigmentkorn m. m. Dessutom äro mikroberna ej sällan utrustade med ett eller flere flimmerhår (cilier). Mikroberna fortplanta sig dels genom cellernas klyfning, dels genom sporbildning. De innehålla icke något klorofyll och sakna derför förmågan att sönderdela luftens kolsyra, hvadan de för sin näring (högre kol- och qväfveföreningar) äro hänvisade till högre organiserade ämnen. Bland dessa föredragas af dem de ägghvitehaltiga. Dervid uppstår en mängd olika sönderdelningsprodukter, som endast till ringa del äro kända, men af hvilka flere utgöra häftiga gifter, liknande förruttnelse-alkaloiderna (se Ptomain). Det öfvervägande flertalet af mikrober hemtar sin näring ur döda djur och växter eller lösningar af organiska ämnen; dessa mikrober kallas saprogena (af Grek. sapros, rutten, och gignesthai, födas). Andra åter kunna åstadkomma sönderdelningar inom lefvande djur och växter samt bära namnet patogena (af Grek. pathos, smärta, sjukdom). De vigtigaste bland de saprogena mikroberna äro närmare omtalade i art. Jäsning. Till denna klass höra ock de många olika pigmentbakterierna, af hvilka färgämnen (röda, gula, blå, violetta) frambringas. Mera undersökta äro de patogena bakterierna. Redan för mera än ett århundrade sedan hade man af företeelserna vid en mängd sjukdomar (de smittsamma) måst draga den slutsats, att smittämnena vore något slags lefvande väsenden, alldenstund sjukdomsorsaken mångfaldigades i den sjuka organismen. Linné är den förste, som klart och bestämdt angifvit dessa skäl (i den lilla skriften »Exanthemata viva», 1757). Men ingen upptäckt angående patogena mikrober gjordes förr än 1850, då Rayer och Davaine funno stafformiga celler i mjeltbrandssjuka djurs blod och satte dem i orsakligt samband med sjukdomen. 1863 började Davaine sina experiment med öfverförande af mjeltbrandssjuka djurs blod, och sedan dess har förrådet af kunskaper om de sjukdomsalstrande mikroberna hastigt ökats genom upptäckter, som redan visat sig vara af största betydelse för patologien och hygienen. Dervid hafva fransmän och tyskar inlagt den hufvudsakliga förtjensten, i främsta rummet Louis Pasteur och Robert Koch, hvilka män äfven äro de, som egentligen utarbetat undersökningsmetoderna.
Har en sjukdom misstänkts att vara orsakad af mikrober, gäller det att medelst mikroskopiska preparat metodiskt undersöka huruvida och på hvilka egendomliga sätt någon viss mikrob-art förekommer i de sjukligt förändrade organen, i de flytande väfnaderna (t. ex. blodet), i sjukligt förändrade sekret eller i exkret från de sjuke (t. ex. var eller upphostade massor). De under den senaste tiden förbättrade mikroskopiska metoderna hafva dervid lemnat den yppersta hjelp. Man har framställt starkare linser, förbättrat belysningsapparaterna och lärt sig att särskilja mikroberna från andra beståndsdelar i preparaten genom att färga de sistnämnda, hufvudsakligen med anilinfärger, hvilka mikroberna bättre än öfriga väfnadsbeståndsdelar upptaga och fasthålla, hvartill kommer att olika mikrob-arter ofta visa olika egenskaper gent emot någon viss färglösning och derigenom kunna särskiljas från hvarandra. -- Har man genom denna anatomiska undersökning vunnit sannolikhet för att en mikrob-art är sjukdomsorsaken, blifver nästa uppgift att »renodla» densamma, d. v. s. odla den fullt ren från alla andra lefvande eller döda beståndsdelar, med hvilka den varit blandad i den sjuka organismen. Ty endast i det fall att den i renodladt tillstånd åstadkommer hos friska menniskor eller djur sjukliga förändringar, fullständigt motsvarande dem, som äro för den undersökta sjukdomen karakteristiska, har bevisning åvägabragts att de iakttagna mikroberna äro vållande till denna sjukdom. Renodlingen är således en ytterst vigtig del af mikrobundersökningarna. De mest använda metoderna för densamma härröra från Pasteur och Koch. Pasteur uppfångar i ett kärl, som är »steriliseradt» (d. v. s. genom t. ex. stark hetta befriadt från lefvande mikrober), väfnadsdelar ur den sjuka organismen eller ur den nyss aflidne sjuke individen. Öfverförandet sker under särskilda försigtighetsmått, på det att icke luftmikrober eller andra mikrober än de misstänkta må samtidigt öfverföras i kärlet. Detta kärl innehåller en mikrobfri vätska, som består af ägghviteämnen, kolhydrat, lim, organiska och oorganiska salter i sådan blandning, att den är lämpad för de öfverförda mikrobernas lifsvilkor. Om desamma utveckla och föröka sig i »odlingsvätskan», grumlas denna eller förändras på annat sätt. Under försigtighetsmått öfverföras i sådant fall några droppar af denna mikrobhaltiga vätska till ett nytt odlingskärl, och så fullföljes renodlingen ur ett kärl i det andra, ända till 100 ggr. Om det inträffat, att flere än en mikrob-art öfverförts i odlingsvätskan, kunna de ej deri med någon säkerhet skiljas från hvarandra medelst denna Pasteurs metod. Deremot tillåter Kochs metod att renodla hvar för sig mikrobarter, hvilka från en sjuk väfnad samtidigt öfverförts på ett odlingsämne. Denna metod företager renodlingen på fast, genomskinligt, steriliseradt odlingsämne, vanligen någon gelatinart, försatt med sådana närande ämnen som pepton, socker o. s. v. I gelatinen kunna olika mikrob-arter skiljas åt, emedan hvarje mikrob der utvecklar sig på den plats, hvarest den fastnat, hvaremot de i en vätska blandas om hvarandra, dels genom rörelserna i denna, dels genom sin egen rörelseförmåga. Mikroberna föröka sig i gelatinen till s. k. kolonier, hvilka kunna inom få dagar iakttagas med det obeväpnade ögat och bestå af ända till millioner individer af samma art. Ifrån dessa kolonier öfverför man under försigtighetsmått små qvantiteter på andra steriliserade gelatiner och erhåller sålunda renodlade mikrob-arter. Den kochska metodens öfverlägsenhet visar sig äfven deri att dessa koloniers olika form, färg m. m. befunnits vara särskiljande kännemärken för olika mikrob-arter. -- En renodlad mikrob-art undersökes dernäst på sina biologiska egenskaper i allmänhet och pröfvas sedan med afseende på sina patogena egenskaper genom att öfverföras på djur. De derigenom möjligen framkallade sjukliga förändringarna hos försöksdjuren studerar man efter tidsföljd, steg för steg, genom att på olika tider efter öfverförandet undersöka försöksdjuren samt renodla från dem tagna mikrober och öfverföra dem på andra försöksdjur. Vidare gäller det att hos dessa kunna ur mikrobernas lifsverksamhet klart deducera dels de lokala förändringarna, dels de allmänna sjukliga rubbningarna. De förra utgöras mestadels af inflammationer, varbildningar o. s. v., medan de allmänna bero på giftiga ämnens upptagande i saftmassan. -- Kännedomen om en patogen mikrob är ej fullständig, förrän forskningen lyckats påvisa de vägar (luften, vattnet, marken, lifsmedlen), på hvilka mikroberna komma öfver från en sjuk kropp till friska, samt huruledes de existera, utveckla sig och förökas utom kroppen.
Bevis för att en bestämd mikrob-art är sjukdomsorsak hafva lemnats för icke få sjukdomar, hvilka alla tillhöra de s. k. infektionssjukdomarna och hufvudsakligen äro följande: mjeltbrand, tuberkulos, ros, rots, lunginflammation, tyfoidfeber (nervfeber), kolera, gonorré, sårsjukdomarna och difteri. -- Utom dessa finnas några, om hvilka man allmänt anser, att den sjukdomen orsakande mikroben faktiskt är upptäckt, fastän det fullständiga beviset ännu ej lyckats. Dit höra återfallstyfus (typhus recurrens) och spetälska. Anmärkningsvärdt nog har man ännu ej beträffande de mest typiska af smittsjukdomarna, näml. utslagsfebrarna (koppor, skarlakansfeber, mässling m. fl.) kommit till bestämdt resultat med afseende på den lefvande sjukdomsorsaken; icke häller är detta fallet med åtskilliga andra af de mest omtalade sjukdomarna i denna grupp, såsom pesten, gula febern, syfilis, fläcktyfus. Jfr Bakterier, Immunitet, Infektionssjukdomar, Inkubation, Jäsning, Kolera, Lepra, Lungsot och Mjeltbrand. W--s.