Möbel (Fr. meuble, af Lat. mobilis, rörlig, flyttbar), flyttbar husgerådssak, som utgör en del af ett boningsrums inredning (till möblerna räknas dock icke sådana bohagsting som konstverk, konstsaker, ljuskronor, dekorativa vapen o. dyl.); i kollektiv bemärkelse en för ett rum afsedd uppsättning af soffa (säng) med stolar, bord o. s. v. -- Det bästa material för möbler utgör träet, på grund af sin seghet och bildbarhet samt egenskaperna att vara dålig värmeledare och att, rest på ände, göra ett utomordentligt motstånd mot lodrätt tryck. Antikens greker och romare använde dock, efter österländska folks föredöme, äfven metaller till möbler, i synnerhet bronsen, men dessutom silfver och guld (brons med silfverdamascering var vanlig), äfvensom marmor, dyrbarare stenarter, elfenben och sköldpadd. De gåfvo gerna svängda former åt hvilobäddarnas konstnärligt arbetade metalleller trästommar samt utrustade dem rikligt med prakttäcken och kuddar. Dessa bäddar eller soffor voro en mycket framstående del af bohaget, emedan man i liggande ställning äfven studerade, skref och intog måltiderna (endast qvinnorna sutto, när man åt och höll dryckeslag). Borden voro dels fyrkantiga, med fyra fötter, dels runda, med tre sådana, hvilka ofta föreställde gripar eller lejonben i brons. Till bordskifvan nyttjades marmor och halfädla stenar; dock gjordes matborden af trä med fanér af sällsynta träslag. För hvarje rätt inbars ett nytt bord. Fällstolar med korsade ben voro mycket i bruk, och höga golfkandelabrar gåfvo i sin mån karakter åt rum-inredningen. -- Sedan tidigare delen af medeltiden tillverkades möblerna uteslutande af trä; de lämpligaste sorterna befunnes vara valnöt och (i nordligare hälften af Europa) ek. Medeltidsmöblerna äro stela, tunga, massiva, påminnande snarare om timmermannens än om snickarens handlag. Mycken lyx nedlades på kistor och skrin, ty i sådana inlästes såväl kläder som värdesaker. Under den romanska stilens tidehvarf (1000--1100-talen) pryddes möblernas släta ytor med brokig målning (sådan som allmogen i Sverige ännu anbringar), bestående i enkel anstrykning eller ornament och figurer, ej sällan på guldbotten. Derjämte uppkom inemot periodens slut snidverk i relief. I norden bibehöll drakslingan öfverhanden såsom ornamentalt motiv. Under gotiken vardt detta upphöjda snidverk bestämmande för möblernas utsirande, ehuru man visserligen kunde ofvanpå detsamma anbringa målning eller t. o. m. förgyllning. Man formligen öfverlastade husgerådet med den gotiska arkitekturens vridna och genombrutna ornament: blad och blommor, rosverk, fialer, krabbor, att ej tala om sträfpelare, vapen o. s. v., hvilka voro sköra samt gjorde möblerna obeqväma och svåra att rengöra. Samtidigt utbildades hos italienarna träinläggningskonsten (trämosaik, se Intarsia). Sängen pryddes med mycken omsorg och försågs med hel sänghimmel samt omhängen; till slut gjordes allt detta af trä, så att sängen blef likasom en stor låda, ett rum för sig. Såsom sittmöbel föredrog medeltiden bänken, ja t. o. m. skrinet, framför stolen. Armstolen med hög rygg (ofta med trä-baldakin öfver) tjenade uteslutande såsom hedersplats. Ett anmärkningsvärdt drag är, att bänkar, kistor, sängar och skåp ganska allmänt gjordes väggfasta, så att de voro sammanvuxna med trä-panelningen och miste sin karakter af flyttbart bohag. Hemmets förnämsta prakt utgjordes af de rika väfnader, som hängdes på väggar och sittmöbler.
Det blef renaissancen förbehållet att åter lösgöra möblerna från det onaturliga sammanhanget med väggen. Sedan nyare tidens ingång tillgodosåg man vid rum-inredningen såväl hågen för skönhet och färgprakt som ock trefnanadens och beqvämlighetens kraf. Under renaissancetiden kommer den egentliga stolen småningom allmänt i bruk, kuddarna derå göras fasta, sits och rygg stoppas; tapetserarens arbete börjar gå hand i hand med snickarens. Emellertid fortfor bänken att vara på en gång sittplats och låda. Skåpet blef en omhuldad möbel, bl. a. af det skäl att klädesplagg icke längre inlades, utan upphängdes. Framsidan å skåpen formades gerna, i synnerhet af hög-renaissancen, till efterlikning af palatsfasader. Till detta tidsskede hör äfven det allmännare bruket af klavéret, föregångare till nutidens pianoforte och pianino. Träet lemnades i sin naturliga färg, som med tiden fick en allt mörkare och varmare ton. Rosenträ och ebenträ (ebenholz) fingo ganska stor användning. Ytorna smyckades med sniderier, inläggning eller målning, och i denna ornamentering genomfördes den nya, ädla och fantasirika konststilen, i hvilken den ideala menniskokroppen intog en så framstående plats, omvexlande med antik ornering: akantusrankan, perlbandet, bladlisten, djurmotiv o. s. v. Det hände fortfarande, att snidverket blef alltför yppigt och derigenom obeqvämt. Man lärde sig att inkrustera ebenträ med elfenben, hvarigenom man åstadkom kabinettskåp och andra arbeten af utsökt finhet, ehuru med något dyster prägel. Äfven inkrustering med ädla stenar förekom. Till medeltidens väggbonader af hautelisse kom nu gyllenlädret, hvilket äfvenledes gjorde tjenst såsom möbelöfverdrag. Den oförvillade smak och detaljfulländning, som utmärkte 1500-talets möbler, efterträddes under barocktiden (1600-talet) af tyngd i stommarna och groft utförande. Möblerna blefvo å nyo alltför arkitektoniska, liksom under gotiken. Mot 1600-talets slut tillkommo de stora speglarna i breda ramar. Till följd af den franska smakens herravälde vardt rum-inredningens karakter förnäm och kall, hvaremot den hade varit förnäm och varm, så länge den italienska renaissancen varit tongifvande. -- Under rococo-tiden (1700-talet) blifva alla linier oregelbundet svängda och böjda på såväl sittmöbler som bord, skänkar, konsoler o. s. v., hvilket strider emot det rätvuxna träets natur. Salongslifvet kräfver öfverflöd på beqväma stolar; derför få dessas rygg och armstöd svängda former. Fåtöljen och kanapén l. soffan i dess nuvarande form uppkomma, så ock byrån och sekretären. Man börjar allmänt att med tunna fanérskifvor öfverkläda billigare trä och anbringar med förkärlek beslag af förgylld brons. Bordskifvor af marmor blifva vanliga. Redan vid 1700-talets början har relief-snideriet såsom dekoration fått lemna rum för inlagdt arbete: marketeri och boule-arbete. Så inlades t. ex. fina träsorter, sköldpadd, perlemor, agat, lapis lazuli och metaller. Man tyckte äfven om att dölja träets naturliga färg under hvitmålning och förgyllning. Paradsängen öfverdrogs nästan helt och hållet med dyrbar brokad, sammet, siden och spetsar, så att den blef ett alster snarare af textilindustri än af konstsnickeri. Gobelin-stycken med erotiska herdebilder och mytologiska scener fästes såsom öfverdrag å möbler. Lackerade kinesisk-japanska möbler och porslin gåfvo ytterligare bidrag till rummens kokett skiftande inredning. -- Den s. k. Ludvig XVI:s stil sökte tvinga in rococons godtycke i strängare former. Den återinförde de raka linierna, upptog antika ornament-motiv (från det nyupptäckta Pompeji) samt gjorde proportionerna finare och möbelfötterna tillspetsade nedtill, hvilket emellertid gaf föremålen ett visst spinkigt utseende. Smaken för lackerade möbler samt för hvitmålning och förgyllning nådde denna tid sin höjd. Ciselerade ornament af guldbrons äfvensom inläggning med porslin känneteckna i sin mån denna stil, hvars väsende var en elegant sirlighet. Den efterträddes af revolutionstidens antikhärmande stil, som med sina stela former och dystra, grumliga färger gör ett torftigt intryck. Detsamma gäller väsentligen om kejsaredömets stil, den s. k. empire-stilen, som emellertid gaf åt möblerna en viss struktiv stadighet. -- På 1800-talet fingo rococo-motiven snart å nyo öfverhand. Århundradets första hälft karakteriseras för öfrigt af ett allmänt sökande efter en stil. Då de snidade och inlagda ornamenten kommit ur bruk, fick man hålla sig till fanéret med dess ådrighet och skinande polityr, medan ornamentiken förvisades till möbeltyg, tapeter och mattor, hvarest den frodades i form af naturalistiskt behandlade blomster- och växtmotiv. Ett återvändande till en sundare, af renaissancen ganska mycket påverkad smak räknar sin början från den första verldsutställningen i London (1851) och står i samband med konstslöjdens sedan dess timade återuppblomstring. Till senare tiden hör det allmänna bruket af jern till enkla och finare sängar, i någon mån äfven till stolar o. s. v. Jfr Bostad. -- Om den finare möbleringens historia se J. Falke: »Die kunst im hause» (»Konsten i hemmet», 1876), A. Jacquemart: »Histoire du mobilier» (1876), H. Havard: »L'art dans la maison» (1884), A. de Champeaux: »Le meuble» (I, II; 1885) och A. Lambert und E. Stahl: »Das möbel. Ein musterbuch stilvoller möbel aus allen ländern in historischer folge» (under utgifning). E. F-t.