Moreau

Moreau [mårå], Jean Victor, fransk general, född i Morlaix i Bretagne d. 11 Aug. 1761, studerade juridik i Rennes, men blef 1792 vald till chef för en i nämnda stad uppsatt bataljon frivilliga, och i spetsen för denna utmärkte han sig så under krigen i Nederländerna, att han redan 1794 blef divisionsgeneral. Efter att en tid hafva stått i spetsen för nordarmén fick M. 1796 befälet öfver den 70,000 man starka Rhen- och Moselle-armén, hvilken i förening med Meuse-armén under Jourdan skulle bekämpa den österrikiska armé, öfver hvilken ärkehertig Karl förde befälet. Från Maj till Aug. trängde M. segrande fram ända till Regensburg, men då hans återtågsväg efter Jourdans motgångar hotades, måste han draga sig tillbaka, hvarvid han utförde sitt ryktbara återtåg under 40 dagar uppför Donau, genom Schwarzwaldpassen och d. 24 Okt. åter öfvergick Rhen, vid Breisach. 1798 anställdes M. såsom divisionsgeneral vid armén uti Italien under den oduglige general Scherer, som i April 1799 öfverlemnade högsta befälet åt M. Sedan M. af ryssarna under Suvorov d. 27 April blifvit slagen vid Cassano, drog han sig tillbaka till Genua och upptog spillrorna af Macdonalds vid Trebbia slagna armé. Då direktoriet uppdrog öfverbefälet åt Joubert, stannade M. utan befäl qvar vid armén, men tog dess ledning åter om hand, då Joubert stupade i början af det olyckliga slaget vid Novi (d. 15 Aug.). M. förde armén tillbaka öfver Apenninerna, öfverlemnade befälet åt Championnet och begaf sig till Paris. Flere af de med direktoriet missnöjde ville nu uppdraga diktaturen åt M., men han trädde tillbaka till förmån för den från Egypten återkomne Bonaparte och skänkte honom en verksam hjelp, då han genomförde statshvälfningen d. 18 Brumaire år VIII (9 Nov. 1799). Bonaparte gaf M. 1800 befälet öfver den 90,000 man starka Rhenarmén, med hvilken han utförde det fälttåg i Donau-dalen, som afslutades med segern öfver ärkehertig Johan vid Hohenlinden (d. 3 Dec. 1800) och ledde till stilleståndet i Steyer (d. 25 Dec. s. å.) samt freden i Lunéville (1801). M. var nu icke mindre populär än Bonaparte, till följd hvaraf dennes redan före krigets utbrott gryende afundsjuka alltmera väcktes. M. underblåste denna genom sin visade opposition mot Bonapartes egenmäktighet och genom att öppna sitt hem för alla missnöjda. Bonaparte sökte en anledning att blifva fri sin medtäflare, lät arrestera honom d. 15 Febr. 1804 och anklagade honom för delaktighet i den af Cadoudal och Pichegru gjorda stämplingen mot hans lif. Ehuru bevis saknades, dömdes M. för högförräderi till två års fängelse, och han infann sig sjelfmant i Tempeltornet. Efter några dagar förvandlades straffet till landsflykt. M. var sedermera bosatt i Nord-Amerika (i Morisville i New Jersey) till 1813, då han på kejsar Alexanders uppmaning nemligen begaf sig till Europa för att medverka till Napoleons störtande. Efter att i Juli 1813 hafva landstigit i Göteborg och i Aug. haft ett personligt möte med Karl Johan i Stralsund begaf han sig till Alexanders högqvarter. Under andra dagens strid utanför Dresden (d. 27 Aug.) träffades han af en kanonkula, som krossade hans båda ben. Dessa amputerades, och M. fördes till staden Laun i Böhmen, der han dog d. 2 Sept. 1813. M:s ben hvila på den plats, der han föll, under en minnesvård; den öfriga kroppen begrofs med stor högtidlighet i Petersburg. Ludvig XVIII lät 1819 i Paris resa en minnesvård öfver M. C. O. N.