Nasaler

Nasaler (af Lat. nasus, näsa), näsljud, fonet, kallas sådana språkljud, vid hvilkas bildning talströmmen från svalget tar vägen genom näsan. Mjuka gommen hänger slappt ned i hviloställning, så att vägen från svalget till bakre näsöppningarna är fri, under det munkanalen är på något ställe tillspärrad. Sådana ljud äro m-, n- och »äng»-ljuden. De få sin specifika beskaffenhet genom resonans i näskanalerna och den del af munhålan, som ligger bakom spärrningen eller kontakten. Genom näsresonansen, som alltid är densamma, emedan näskanalerna ej äro underkastade någon formförändring, skiljas de från andra språkljud; genom olika munresonans skilja de sig från hvarandra. Nasalerna äro alltså liksom vokalerna resonanter och borde så till vida alltid vara tonande. Det gifves emellertid äfven tonlösa nasaler, i hvilka resonansen ersättes genom talströmmens sus i näsan. Olika tonlösa nasaler, som n i Isl. hnakki, m i herjedalska jämt och ng i herjedalska tanke kunna knappast af örat åtskiljas. De flesta anse i de vanliga m-, n- och »äng»-ljuden resonansen som det väsentliga och betrakta de föga hörbara ljudfenomen, som åtfölja spärrningens upphäfvande, då luften bryter fram genom munnen, som öfvergångsljud. Lägger man vid denna explosion någon hufvudsaklig vigt, måste man (med Lepsius och några andra) rubricera nasalerna som explosivor. Deras spärrning är i alla händelser identisk med motsvarande explosivors, så att tungan vid t. ex. t, d och n intager samma ställning. Nasalerna äro continuae, enär det hörbara elementet i dem kan efter behag förlängas. De ingå i den gamla gruppen liquidae och tjenstgöra ofta som sonanter (bilda stafvelse), såsom t. ex. i Sv. vatten, T. reiben. -- Med nasaler förstår man ej sällan också nasalvokalerna, hvilka emellertid lämpligare föras till gruppen nasalerade ljud (se nästa art.) Lll.