Sida 413
Narve ...
Nasaler (af Lat. nasus, näsa), näsljud, fonet, kallas sådana språkljud, vid hvilkas bildning talströmmen från svalget tar vägen genom näsan. Mjuka gommen hänger slappt ned i hviloställning, så att vägen från svalget till bakre näsöppningarna är fri, under det munkanalen är på något ställe tillspärrad. Sådana ljud äro m-, n- och »äng»-ljuden. De få sin specifika beskaffenhet genom resonans i näskanalerna och den del af munhålan, som ligger bakom spärrningen eller kontakten. Genom näsresonansen, som alltid är densamma, emedan näskanalerna ej äro underkastade någon formförändring, skiljas de från andra språkljud; genom olika munresonans skilja de sig från hvarandra. Nasalerna äro alltså liksom vokalerna resonanter och borde så till vida alltid vara tonande. Det gifves emellertid äfven tonlösa nasaler, i hvilka resonansen ersättes genom talströmmens sus i näsan. Olika tonlösa nasaler, som n i Isl. hnakki, m i herjedalska jämt och ng i herjedalska tanke kunna knappast af örat åtskiljas. De flesta anse i de vanliga m-, n- och »äng»-ljuden resonansen som det väsentliga och betrakta de föga hörbara ljudfenomen, som åtfölja spärrningens upphäfvande, då luften bryter fram genom munnen, som öfvergångsljud. Lägger man vid denna explosion någon hufvudsaklig vigt, måste man (med Lepsius och några andra) rubricera nasalerna som explosivor. Deras spärrning är i alla händelser identisk med motsvarande explosivors, så att tungan vid t. ex. t, d och n intager samma ställning. Nasalerna äro continuae, enär det hörbara elementet i dem kan efter behag förlängas. De ingå i den gamla gruppen liquidae och tjenstgöra ofta som sonanter (bilda stafvelse), såsom t. ex. i Sv. vatten, T. reiben. -- Med nasaler förstår man ej sällan också nasalvokalerna, hvilka emellertid lämpligare föras till gruppen nasalerade ljud (se nästa art.) Lll.
Nasalerade ljud (af Lat. nasus, näsa), fonet., kallas sådana språkljud, vid hvilkas bildning talströmmen passerar genom både näsa och mun. Gomseglet hänger ned, så att förbindelsen mellan svalg och bakre näsöppningarna är fri. En del af talströmmen går sålunda genom munnen och kan der förändras genom resonans (vokaler) eller buller (konsonanter), medan en annan del viker af genom näsan, så att näsans resonans ger en egen färg åt språkljudet. Mest kända äro de nasalerade vokalerna, eller nasalvokalerna, som förekomma i t. ex. franska, provençalska, portugisiska, kyrkoslaviska, polska, i äldre och nyare indiska språk, i birmanska och i kinesiska dialekter, i en del afrikanska språk (ibo, joruba, ewe, akra, kanuri m. fl.) samt i indianspråk. Nasala vokaler finnas äfven i tyska och skandinaviska folkmål (t. ex i dalmålet). De franska nasalvokalerna hafva uppstått ur ren vokal + m eller n, på det sätt att gomseglet sänkt sig redan under vokalen (antecipation, regressiv assimilation), så att man fått nasalvokal + nasal, hvarefter nasalen bortfallit. I t. ex. Fr. sermon har on så öfvergått till nasalt o. På samma väg hafva vi i nordiska språk af t. ex. ans fått först as med långt nasaleradt a, som senare genom rent a öfvergått till å (ås). De nasala vokalerna kunna blifva något olika, alltefter som öppningen mellan gomseglet och bakre svalgväggen är större eller mindre. Är gomseglet något lyft och öppningen obetydlig, blir vokalens nasala färg svag som i portugisiskan och dalmålet. Ligger gomseglet åter djupt, blir den nasala färgen starkt utpräglad som i Fr., och man kan tro sig i vokalen höra ett »äng»-ljud. Nasalerade språkljud, i synnerhet nasalvokalerna, kallas understundom för nasaler (se d. o.). Mindre vanliga äro nasalerade konsonanter (se Konsonant), dock synas nasalerade j, l, v förekomma i sanskrit. -- Som nasalerade ljud kan man betrakta sådana explosivor, som få sitt utlopp genom näsan. I lappman, vattna öppnas icke p- och t-spärrningen mellan p och m, t och n, utan gomseglet sänkes, så att den i munhålan sammanpressade luften viker af genom näsan. Andra kalla dessa ljud velarer. Lll.
Nasalton (af Lat. nasus, näsa), musikt., näston, felaktigt manér vid sång, då den ur luftstrupen utströmmande andedrägten delas genom gomseglet, så att den utdrifves på en gång genom näsa och mun. A. L.
Nasalvokaler. Se Nasalerade ljud.
Nasaréer. Jfr Mandéer.
Nasarener, en grupp af tyska konstnärer, som åren 1810--20 samlades i Rom kring Fr. Overbeck och P. Cornelius. De åsyftade en reaktion mot den herskande fransk-akademiska smaken, yrkade på ett djupare innehåll i konsten af religiös eller nationel art, en fastare teckning, en enklare kolorit och sökte öfver hufvud sina ideal inom de äldre, mera naiva riktningarna af Tysklands, Flanderns och Italiens konst. Efter det kloster i Rom, der de kommit att nedslå sina bopålar, kallades de äfven Isidoro-bröder. Om freskomåleriets utbildning hafva de inlagt stor förtjenst. Jämte de båda nämnda konstnärerna hörde hit bl. a. Ph. Veit, bröderna v. Schadow. Schnorr v. Carolsfeld, Führich och Eberhard. Upk.
Nasaret l. Nazara (Arab. en-Nasira), stad i Palestina, Galiléen, i en dalgång på södra sluttningen af de kalkberg (Djebel es-Sich), som begränsa Esdrelons slätt i n. Staden har sin betydelse uteslutande af den omständigheten att Jesus tillbragte sin ungdom derstädes i sina föräldrars hus. Utom i Nya test. finnes dess namn ingenstädes förr än hos Eusebius och Hieronymus. Redan, på den senares tid besöktes den af pilgrimer. Enligt Antoninus hade den i 6:te årh. icke blott en gammal synagoga, utan äfven en stor basilika, 100 år senare, enligt Arculf, tvänne kyrkor, en öfver Marias brunn utanför staden och en öfver Marias hus. Senare (1103) hade den ett kloster. Korsfararna gjorde den till säte för en biskop (som förut residerat i Scythopolis), hvilket den fortfarande är. Nu har staden 5--6 tusen innev., deraf omkr. 2,000 muhammedaner, 2,500 grek. kristna, 800 rom. katoliker, 80 maroniter och 100 protestanter. Bland helgedomar må nämnas den katolska Bebådelsekyrkan (tillhörig franciskan-klostret), under hvars högaltare finnes en krypta,
Källa: Project Runeberg · ·
