Natt och Dag, en bland de äldsta af nu lefvande svenska adliga ätter, hvars förste med säkerhet kände medlem var Nils Sigriteson (riddare 1280, lagman i Värend 1286--99, konungens råd 1288). Ätten stod på höjden af sin makt från början af 1300-talet till medeltidens slut. Bland sina medlemmar räknar den 21 riksråd, 1 biskop, 1 ärkedjäkne. Först på 1600-talet blef denna slägt af genealoger kallad Natt och Dag efter sitt vapen, som är en delad sköld, hvars öfre fält är af guld och nedre blått, belagdt med spjälverk. Medlemmarna fortforo dock längst (ända till 1723) af alla svenska adliga ätter att enligt gammalt bruk kalla sig med endast fadersnamnet som tillnamn. En afkomling i 5:te led af ofvannämnde Nils Sigriteson, Nils Bosson (d. 1494), upptog sin moders, namn, Sture, och blef stamfader för den yngre, 1561 grefliga ätten Sture (utdöd på svärdssidan 1610). Riksrådet Åke Axelsson (se N. 11), hans brorson Ture Turesson och broders sonson Karl Axelsson fingo 1652 friherrlig värdighet, men friherrliga ätten Natt och Dag utslocknade 1676 på svärdssidan. Vice presidenten i Svea hofrätt Arvid Ivarsson (f. 1633, d. 1683) blef 1678 friherre, men tog ej introduktion. Dennes son, Sten Arvidsson, erhöll 1720 friherrlig värdighet och upptog vid sin introduktion 1723, med ridderskapets och adelns tillstånd, namnet Sture samt blef stamfader för friherrliga ätten Sture (utdöd på svärdssidan 1875).
1. Bo Nilsson (Niklisson), den ofvannämnde Nils Sigritesons son, lagman i Östergötland, var en bland hertigarna Eriks och Valdemars anhängare samt 1318 rådsherre hos deras enkor. Han var 1319 rådsherre äfven hos hertig Eriks son, konung Magnus, och undertecknade den ryktbara föreningen i Skara 1322. Han tyckes hafva dött ej långt derefter.
2. Knut Bosson (Kanutus Boëtii), biskop i Linköping, den föregåendes sonson. Se Knut Bosson.
3. Sten Bosson till Ekhult i Östergötland, riddare (1388), riksråd (1389), den föregåendes broder, var en tid anhängare af konung Albrekt, men kom såsom en af verkställarna (sedan 1386) af sin kusin den mäktiga drotsen Bo Jonssons testamente i spändt förhållande till Albrekt och var en af dem, som 1388 inkallade drottning Margareta. Åt honom i hans egenskap af Bos närmaste frände öfverlemnades 1390 förmynderskapet för Bo Jonssons barn och förvaltningen af deras arf. Död 1411.
4. Nils Stensson, den föregåendes son, blef riksråd 1434 och uppsattes i Okt. 1435 af rådet på förslag till drots, men konung Erik utnämnde i stället Kristiern Nilsson (Vase). Han deltog derefter på Engelbrekts sida i 1436 års resning och anförde belägringshären utanför Kalmar. Icke nöjd med de betydande förläningar, som s. å. gåfvos honom, framställde han utan framgång 1438 begäran om mera hos riksföreståndaren Karl Knutsson, med hvars halfsyster Margareta Stensdotter (Bielke) han var gift. Han slöt sig derefter till Karl Knutssons motståndare drotsen Kristiern Nilsson och satte sig öppet till motvärn på Stegeborg, hvars höfvitsman han var. Han ansåg dock snart rådligast att fly öfver till konung Erik på Gotland. Sedan denne i Mars 1439 utnämnt honom till marsk, gick han med en styrka öfver till Östergötland, men vände snart åter. Senare på året upptog han å nyo striden i Östergötland, men blef fången. Död i Norrköping i pesten 1439.
5. Bo Stensson till Bergunda, i Småland, riksråd, den föregåendes broder, riddare 1410, häradshöfding i Bankekinds härad, slöt sig 1434 till resningen mot kon. Erik och fick 1436, jämte sin broder Bengt, befälet på Kalmar, hvilket Karl Knutson 1439 fråntog honom. Han begaf sig då öfver till konung Erik på Gotland, men förlikte sig 1440 med Karl Knutsson. Död efter 1469. I sitt gifte med Karin Svensdotter Sture hade han sonen Nils Bosson, som upptog sin moders namn och blef stamfader för den yngre slägten Sture.
6. Bengt Stensson till Göksholm, i Nerike, den föregåendes broder, blef riddare vid konung Eriks kröning 1397, riksråd 1413 och lagman i Nerike 1419 samt var 1435 en af dem, som konung Erik ville hafva uppsatta på förslaget till riksdrots. Sedan hans son Måns, trots ingången förlikning efter en tvist emellan B. och Engelbrekt, i April 1436 mördat den sistnämnde, flydde B. från det af bönderna hotade Göksholm till Ringstadaholm i Östergötland och fick senare på året jämte sin ofvannämnde broder befälet på Kalmar. Han slöt sig sedermera till det mot marsken Karl Knutsson fientliga partiet, miste 1439 befälet, men förlikte sig 1440 med marsken. Död 1451.
7. Måns Bengtsson till Göksholm, Engelbrekts mördare, den föregåendes son, var i sin ungdom småsven hos Engelbrekt och förekommer som väpnare 1434. Med anledning af en faderns tvist med Engelbrekt (se denne) öfverföll och mördade han denne d. 27 April 1436 på en holme i Hjelmaren i närheten af Göksholm. Hans försök att få Örebro borg i sina händer misslyckades, men han plundrade i staden allt som tillhörde Engelbrekts folk och skyndade sedan jämte fadern från det af bönderna hotade Göksholm till Östergötland. Mördaren och plundraren fick lejd, men gick dock i konung Eriks tjenst och idkade 1437 sjöröfveri i svenska skären. Emellertid nämnes han 1442 såsom riddare och återkom efter någon tid. 1450 blef han höfvitsman på Brandaborg samt 1451 riksråd och lagman i Nerike. Derefter uppträdde han jämte Jöns Bengtsson (Oxenstierna) som en af konung Karl Knutssons motståndare, men slöt sig sedermera till Jöns Bengtssons fiender. Död omkr. 1477. Han är stamfader för den ännu lefvande adl. ätten Natt och Dag.
8. Johan Månsson till Göksholm och Bro (Brokind), riksråd, den föregåendes son, född omkr. 1470, blef 1501 riksråd och 1510 ståthållare på Kalmar slott, som han tappert värjde emot danskarna. Han var en af Sturarnas tillgifnaste anhängare. Död 1520. Han hade 1514, i sitt andra gifte, äktat Anna Eriksdotter Bielke (se Bielke 3), som efter hans död modigt försvarade Kalmar.
9. Måns Johansson till Säby (i Vists socken, Östergötlands län) och Bro (Brokind), riksråd, den föregåendes son i ett tidigare gifte, blef 1528, vid Gustaf I:s kröning, riddare och inkallades 1529 i rådet. Han vardt sistn. år slottsherre på Kalmar och utnämndes 1543 till lagman öfver Östergötlands domsaga. 1549 deltog han i Bruxelles i underhandlingarna om fred med kejsar Karl V. 1555, under krigsoroligheterna med Ryssland, sattes han till slottslofven på Viborg och dog der i slutet af s. å. Han var en af konung Gustafs pålitligaste män och ådagalade sin trohet genom underhandlingar med allmogen under vestgöta-herrarnas upprorsförsök (1529) och Dackefejden (1542). Under denna skulle han föra krigsfolk från Östergötland till den kungliga hufvudhären i norra Småland, men anfölls på vägen af bondhopar och måste återvända till Linköping.
10. Nils Nilsson till Säby och Bro (Brokind), den föregåendes sonson, d. 1613 på Säby, var hofmarskalk hos drottning Gunilla (Bielke) och senare hos drottning Kristina, Karl IX:s gemål. Han äktade 1609, i sitt andra gifte, Erik XIV:s och Karin Månsdotters dotter Sigrid, enka efter landshöfdingen i Österbotten Henrik Klasson Tott. 11. Åke Axelsson, friherre till Ijå, riksråd, landtmarskalk, den föregåendes sysslings son, född på Göksholm 1594, blef 1627 ståthållare på Kalmar slott och 1630 vice president i Svea hofrätt. Han var landtmarskalk 1631 och vid bägge riksdagarna (Febr. och Nov.) 1632 samt utnämndes 1633 till riksråd. 1634--35 var han en af kommissarierna vid de i Preussen förda underhandlingarna med Polen, som ledde till stilleståndet i Stuhmsdorf. Sedan 1644 var han lagman i Nerike och sedan 1647 tillika häradshöfding på Gotland. 1643--51 beklädde han riksmarskalksämbetet och erhöll 1652 friherrlig värdighet med Ijå (Finland) till friherreskap. Död d. 1 Febr. 1655 på Rinkesta, Ärla socken, Södermanland.
12. Sten Arvidsson, friherre Sture, son af friherre Arvid Ivarsson till Strömsta, ättling i 6:te led af N. 8. Se Sture.
13. Jakob Otto Natt och Dag, ättling i 19:de led af N. 8, pamflettförfattare, född 1794, deltog som fänrik vid Svea lifgarde i 1814 års norska fälttåg och antogs efter freden till adjutant i Generalstaben. 1815 begärde han att få gå i utländsk krigstjenst. Då detta vägrades, utgaf han s. å. en skrift, Project till ny organisation af Svenska armeen af N***, som väckte starkt missnöje hos hans kamrater och hos regeringen samt bl. a. föranledde hans transport till Jämtlands regemente. Hans önskan att gå i främmande tjenst villfors nu, hvarefter han genast lemnade landet och i Nov. 1815 erhöll sitt afsked. Han uppsökte den landsförvista konungafamiljen och utgaf 1816 sin pamflett i tysk öfversättning. Företalet till denna öfversättning gaf Svea hofrätt anledning att döma honom till döden. Sina senare lefnadsår tillbragte han i Amerika, der han skall hafva lefvat under namnet Frank och samlat en betydlig förmögenhet. B. S.