Ney

Ney [nä], Michel, hertig af Elchingen, furste af Moskva, fransk marskalk, född d. 10 Jan. 1769 i Saarlouis, var son af en tunnbindare och tog 1787 såsom simpel karl anställning vid ett husarregemente. Under revolutionskrigen (sedan 1792) steg han raskt i graderna samt blef 1796 brigadoch 1799 divisionsgeneral. Sistnämnda år kämpade han under Masséna i Schweiz med stor utmärkelse (särskildt bidrog han till segern vid Zürich) och skar 1800 nya lagrar under Moreau vid Hohenlinden. 1802--03 var han fransk minister hos Helvetiska republiken, i hvilken egenskap han afslöt freden och mediationsakten (Febr. 1803). 1804 utnämndes han till marskalk. Han öppnade 1805 års krig med Österrike med segrar vid Günzburg och Elchingen (d. 14 Okt.), hvilken senare medförde Ulms kapitulation, samt ockuperade derefter Tyrolen. Han deltog sedermera med sin kår i kriget mot Preussen och Ryssland 1806--07 (eröfringen af Erfurt, Magdeburg och Thorn) samt 1808--11 i striderna på Pyreneiska halfön. På sistnämnda ställe utmärkte han sig särskildt såsom chef för arriergardet under återtåget från Portugal 1810. Vid utbrottet af 1812 års krig mot Ryssland fick N. befälet öfver 3:dje armékåren och aflade lysande tapperhetsprof vid Smolensk och Borodino (d. 7 Sept.). Hans hjeltemod i sistnämnda slag skaffade honom titeln furste af Moskva och epitetet le brave des braves (»den tappraste bland de tappre»). Under återtåget skördade han dock sina ärorikaste lagrar. Från och med d. 2 Nov. 1812 stod han i spetsen för arriergardet och måste gång på gång uthärda ryssarnas djerfva anfall. Men särskildt vid Krasnoj (d. 5 Nov.) ådagalade han sin stora skicklighet, ehuru han endast med förlust af nästan hela sin styrka lyckades rädda sig från fångenskap. Äfven vid öfvergången af floden Berezina (d. 26--29 Nov.) deltog han i de förföljande ryssarnas uppehållande. I 1813 års krig i Tyskland var N. åter med i spetsen för en stark armékår. Med denna fick han hålla ut större delen af dagen vid Gross-Görschen (Lützen), sändes sedermera mot Berlin, men fick vända mot Bautzen, der de förbundne preussarna och ryssarna måhända blifvit i grund tillintetgjorda, om N. utan formlig befallning förstått att utföra kejsarens plan. I slaget vid Dresden förde N. på ett utmärkt sätt venstra flygeln, men hans försök att med den mot svenske kronprinsen Karl Johan afsända arméafdelningen taga Berlin misslyckades efter motgången vid Dennewitz. I striderna vid Leipzig (Okt. 1813) användes N. personligen först på den södra, sedan på den östra fronten. Under 1814 års fälttåg i Frankrike följde han mest kejsaren. Efter dennes abdikation, hvilken N. mycket ifrigt påyrkade, belönades han med höga befattningar (bl. a. med pärskap) af konung Ludvig XVIII. Han sändes 1815 med 4,000 man mot den från Elba återkomne Napoleon, men gick öfver till honom. Under fyra-dagars fälttåget i Belgien s. å. förde han venstra flygeln, som gick mot Quatre-Bras, och stred med förtviflans mod vid Waterloo utan att finna döden. Napoleon gjorde sedan N. grofva beskyllningar för hans verksamhet under detta fälttåg, men N. har blifvit till fullo rättfärdigad. Efter nederlaget sökte N. draga sig undan bourbonernas hämnd, men greps under flykten till Schweiz, dömdes till döden, oaktadt Berryers och Dupins lysande försvarstal, och arkebuserades d. 7 Dec. 1815 i Paris (på platsen bakom Luxembourg-trädgården, der hans stod nu är rest). Hans Mémoires utgåfvos i två bd 1833. -- N. saknade den blick för krigsrörelserna i deras helhet och det initiativ som fordras af en sjelfständigt opererande befälhafvare, men framför sina trupper och på slagfältet egde han en härförares allra bästa egenskaper. I sitt gifte med Aglaë Louise Auguié de Lascans, Hortense Beauharnais' väninna, efterlemnade han 4 söner. Den äldste, Joseph Napoléon (f. 1803, d. 1857), blef 1831 pär, var sedermera ifrig bonapartist och utnämndes 1852 till senator. Den yngste, Edgar (f. 1812, d. 1882), blef 1859 senator och 1863 divisionsgeneral. Familjen fortlefver ännu i Frankrike. C. O. N.