Nomen

Nomen (Lat., plur. nomina), namn. -- Enligt gängse grammatiskt språkbruk betecknar »nomen» en viss ordklass inom de flesta kända såväl indo-europeiska som icke indoeuropeiska språk. Benämningen härleder sig från de romerske grammatikerna. Hos grekerna kallade man samma kategori onoma (urspr. = »ord» i allmänhet), hvilket ord användes fr. o. m. Platon och Aristoteles särskildt af grammatiker, t. ex. Dionysios Thrax. Vanligen inbegrepo de gamle, liksom vi, under onoma och nomen äfven adjektivet, som dock någon gång upptages som särskild ordklass. -- Den vanligaste definitionen på kategorien nomen har i allmänhet varit: nomen är den ordklass, som benämner ting och deras egenskaper, eller m. a. o. säger hvad eller hurudant ett ting är. Nu är det visserligen omöjligt att för alla språk kunna uppställa ett på logiska principer bygdt system af ordklasser, emedan de olika språken på så högst olika sätt begagna sig af sina uttrycksmedel. Hvarken kan ordens betydelse i och för sig ej häller deras funktion ens för ett bestämdt språk gälla som fullt lämplig indelningsgrund. Man måste dock nöja sig med följande från betydelsens (funktionens) synpunkt uppställda definition af nomen såsom den ordklass, som uttrycker antingen substans- eller egenskaps-begrepp. Endast från den yttre formens eller flexionssättets synpunkt kan man definiera nomen såsom den ordklass, som kan deklineras, i hvilket fall pronomen måste inbegripas, till skilnad från verb, som konjugeras, samt flexionslösa ord. -- Om från funktionens synpunkt ett nomen ställes såsom underordnadt eller tillagdt ett annat, får man en indelning uti substantiv, såsom det bestämda substans-begreppet, och adjektiv, såsom det bestämmande, underordnade accidens-begreppet. Till följd deraf att adjektivens förnämsta formkarakter genom kongruens utvecklats derhän, att de i allmänhet hafva olika former för olika genera, så får man äfven från formens synpunkt genom olika slag af deklination en skilnad mellan substantiv och adjektiv. Substantiven (och äfven adjektiven) kunna med afseende på betydelsen vara a) konkreta, d. v. s. betecknande mera för de yttre sinnena fattbara och bestämda enskilda föremål och egenskaper, t. ex. gosse, häst, stol; svensk; marinblå; b) abstrakta, d. v. s. hufvudsakligen fattbara för förståndet, vanligen namn på egenskaper och tillstånd, t. ex. lätja, godhet, sömn: lat, god; blå. Vidare kan nomen vara a) proprium (Lat. proprius, egen) l. egennamn (se Namn), som uttrycker ett individuelt begrepp, såsom namn på personer, land, städer, floder, berg o. s. v. (äfven adj. kunna räknas till denna klass, t. ex. boströmsk filosofi, holländsk o. s. v.); b) appellativum (af Lat. appellare, kalla, benämna) l. slägtnamn, namn på alla föremål af samma slag eller art (särskildt namn på djur, växter, stenar o. s. v., bland adj. t. ex. blå i allmänhet). -- Vissa af verb härledda eller i nära samband dermed stående nomina kunna a) uttrycka en verksamhet tänkt som abstrakt substansbegrepp, t. ex. infinitiv, svenska subst. på -ande (sjungande), latinska subst. på -io (actio, handling); dessa kallas nomina actionis och äro alltid till formen subst.; b) beteckna den person, som utför eller fullbordar en handling, t. ex. svenska subst. på -are (förare), latinska subst. på -tor (actor, ledare, utförare) och i allmänhet particip; dessa kallas nomina agentis eller n. actoris. -- Andra speciella klasser af nomina äro collectivum (af Lat. colligere, samla, sammanfatta) l. sammanfattningsnamn, som, fastän till formen singularis, betecknar ett flertal, t. ex. allmoge, manskap, Lat. plebs (menighet) -- ett adj. af detta slag vore t. ex. flertalig o. d. --, samt materiale (af Lat. materia, ämne) l. ämnesnamn, t. ex. jern, trä, Lat. ferrum, lignum -- adj. äro t. ex. Lat. ferreus (af jern), ligneus (af trä). -- Liksom t. ex. numerus såsom en egenskap eller ett förhållande, som man kan förnimma hos ett ting, vanligen betecknas medelst vissa suffix, så kan äfven en mängd andra förnimbara egenskaper hos nomina uttryckas genom en bestämd form, så att en till suffix utvecklad del af en grupp ord med beslägtad betydelse kan blifva stående uttryck for en bestämd skiftning i betydelsen. Så är t. ex. ändelsen -eus i Lat. konstant för att beteckna ämnet, hvaraf något är gjordt l. dyl. På det sättet har t. ex. i synnerhet i italienskan, men äfven i andra språk, uppstått konstanta suffix (afledningar) för vissa storhetsgrader. De vigtigaste dylika grupper äro a) diminutiva, t. ex. i T. beilchen, liten bila (i förh. till beil, yxa), och i allmänhet ord på -chen, -lein (mägdlein, liten flicka); Ital. casina, hydda, litet hus (i förh. till casa, hus), Lat. filiolus, liten son, adj. parvulus, liten, späd (dim. af parvus, liten); b) augmentativa, t. ex. Ital. casone, stort hus. -- Vidare kunna af sådana ord, som med afseende på betydelsen kunna användas om naturligt såväl manligt som qvinligt kön, uppstå konstanta afledningar för de olika könen, t. ex. Lat. victor, segrare, i förh. till victrix, segrarinna, Sv. hund: hynda, sångare: sångerska, furste: furstinna; i de romanska språken, t. ex. i Fr., har denna bildningsprincip nått stor utveckling, såsom chien, hund, i förh. till chienne, hynda, flatteur, smickrare: flatteuse, smickrerska o. s. v. Sådana subst. kallas mobilia eller moverande och stå liksom de s. k. communia, som med samma form begagnas såväl för mask. som för fem. (t. ex. Lat. civis, medborgare och medborgarinna), på gränsen till adjektiven, hvilkas förnämsta egenskap är att kunna användas för olika genera, ofta med olika former. För öfrigt hafva substantiven i allmänhet fördelat sig på tre genera, i vissa språk färre. -- Den förnämsta formella skilnaden mellan nomina och andra ordklasser är den, att de förre hafva det slags böjning, som vi kalla deklination, hvarmed menas sammanfattningen af de olika ordformer, ett nomen kan antaga för olika kasus och numeri (se för öfrigt Deklination, Genus, Kasus, Numerus). Dessutom tillkomma i vissa språk, t. ex. grekiskan samt romanska, germanska och nordiska språk, artiklar. I de gamla språken fanns formelt ingen annan skilnad mellan subst. och adj. än den, att adj. för olika genera antogo de för olika genera af substantiven typiska ändelserna. I Sv. deremot, liksom i T., har adj. en bestämd (med fristående artikel) och en obestämd böjning. -- Kategorien nomen står till såväl form som betydelse i vissa fall mycket nära och öfvergår i andra ordklasser. Så har man i infinitiven en öfvergångsform mellan subst. och verb, i participet en öfvergångsform mellan adj. och verb. Vidare kunna vissa kasusformer isoleras och blifva partiklar (t. ex. allra, urspr, genit. pl.), liksom omvändt kombinationer af partiklar och nomina användas och bilda utgångspunkt för olika kasusbildningar (af mannen, åt mannen, analytisk bildning). -- I de icke indo-europeiska språken kan man äfven statuera vissa större eller mindre skilnader i formelt afseende mellan nomina och andra ordklasser. I de semitiska språken är förhållandet tämligen analogt med de indo-europeiska språkens. I de ural-altaiska språken deremot finnes egentligen ingen annan skilnad mellan t. ex. nomen och verb än funktionen i satsen, d. v. s. den för nomen och verb i formelt hänseende gemensamma kategorien är nomen, när den står som subjekt, verb när den står som predikat eller predikativ. Adjektivet är der liksom i engelskan oböjdt. I de s. k. monosyllabiska språken, t. ex. kinesiskan, skiljes nomen än mindre från andra ordklasser, endast funktionelt genom den olika ställningen i satsen. K. F. J.