Nyland, F. Uusimaa [usima], landskap på Finlands södra kust, är beläget mellan 59° 48' och 60° 50' n. br. samt 40° 32' och 45° 13' ö. lgd fr. Ferro. Det gränsar i s. till Finska viken, i n. och n. v. till Tavastland, i v. till Egentliga Finland, i ö. till Karelen och i n. ö. till Savolaks. Största längden i v. s. v.--ö. n. ö. är 266 km., bredden i n.--s. vexlar mellan 71 och 33 km. Ytinnehållet utgör omkr. 11,814 qvkm. Långs nordgränsen löper den 60 till 120 m. höga Salpausselkä (»stängselåsen»), hvilken n. om Helsingfors utsänder en arm mot s. v., Lohjanselkä l. Lojo-ås, löpande ut i Hangö udde, Nylands och hela Finlands sydligaste spets. Smärre höjdsträckningar utgrena sig från dessa båda i hela landskapet, sluttande mot hafvet och sänkande sig under dess yta, hvarur bergstopparna resa sig såsom otaliga klippor och holmar, hvilka bilda en vidlyftig skärgård utmed hela kusten. Af öarna äro följande de största: Gullö, Skåldö, Odensö, Elgö och Jussarö i Pojo socken, Torsö, Strömsö i Snappertuna, Orslandet invid det för sin skönhet bekanta Barösund i Ingå, Emsalö, Vesilandet och Pellinge i Borgå, Sarfsalö och Kejfsalö i Pernå, Bullerslandet och Gäddbergsö i Strömfors, Högland och Tytterskär, tillhörande Kymmene socken (de båda sistnämnda ligga långt ute i hafvet). -- Vattendragen, hvilkas lopp gemenligen är från n. till s., utgöras af en mängd större och mindre åar och bäckar. De ansenligaste äro: Kariså l. Svartån, hvarigenom Lojosjö (den största i landskapet) uttömmer sitt vatten i den långsmala Pojoviken, Sjundeå- l. Pikkala-ån, Helsinge- l. Vanda-ån, Sibbo-å, Mäntsälä-å, som utfaller inom Borgå socken, Borgå-å, vid hvars utlopp Borgå stad är belägen, Forsby-å, utfallande inom Pernå socken, Lappträskl. Lovisa-å, Tessjö-å, som utfaller inom Strömfors socken, samt slutligen den väldiga Kymmene-elf med sina fem utloppsarmar inom Strömfors, Pyttis och Kymmene socknar, hvilken bildar fallen vid Anjala och Högfors samt utgör aflopp för det stora Päijänne-vattensystemet i de inre landskapen.
I äldre tider har N. ansetts som det på nyttiga metaller rikaste landskapet i Finland, och der finner man flere af landets äldsta jernverk (Svartå, Fagervik, Billnäs, Fiskars m. fl.) och grufvor (t. ex. Orijärvi koppargrufva i Kisko socken). I Helsinge och Pernå socknar hafva fordom silfvergrufvor bearbetats, men numera äro de öfvergifna. I Ingå skall bernsten hafva påträffats, och i andra vestliga socknar, såsom Karis och Lojo, brytes kalk i myckenhet. Bergarterna utgöras till största delen af granit samt från Ekenästrakten inemot Esbo socken af gneis. I landskapets nordvestligaste hörn och i Kyrkslätt socken förekommer syenit och i Borgå sockens norra del diorit. Skiffer har funnits vid Botby i Helsinge socken.
N:s klimat är jämförelsevis ganska mildt: årets medeltemperatur utgör + 4° till 5° Cels. Växtligheten är rätt rik och mångfaldig, emedan jordmånen i allmänhet är bördig (den består mest af lergrund). Skogarna äro i vissa trakter något medtagna, men lemna dock oftast timmer till husbehof och ved äfven till afsalu. De bestå mest af tall, gran, björk och al, men äfven rönn, hägg, ask, alm, ek, lind, lönn, asp och hassel växa vilda. Äppel-, päron-, körsbärs- och krikonträd samt flere slags bärbuskar odlas allmänt och med framgång. Af sädesväxterna intager den berömda Nylandsrågen främsta rummet, dernäst komma korn, hafre och hvete. Allmänt odlas potates, rofvor, ärter, lin och humle. Ängsskötseln är mindre framstående än åkerbruket, men har på senare år mycket förbättrats. -- I skärgården utgör fisket (i synnerhet strömmingsfiske och hvassbuksfångst) förnämsta, att ej säga enda inkomstkällan. I Kymmeneelf fiskas mycket lax. Ål, lake, torsk, gädda, braxen, sik, abborre och gös äro allmänna, den sistnämnda dock blott i vissa delar af östra skärgården samt i sjöar och träsk. På kräftor hafva de flesta åar och bäckar i landskapet fordom haft öfverflöd, men numera har antalet af dessa skaldjur på ett betänkligt sätt begynt minskas till följd af ifrig fångst samt export i massor till Petersburg. -- Själ är allmän i skärgården och skjutes ifrigt. Föremål för jagt äro äfven hare, räf, lo, varg och björn, hvilken sistnämnda dock är mycket sällsynt och förekommer blott i de östligaste socknarna. Af vilda foglar må nämnas örn, hök, kråka, trana, tjäder, orre, hjerpe, ejdergås, and m. fl.
N., hvars vestra del fordom bildade ett slottslän under det i närheten af Ekenäs belägna Raseborg, och hvars östra del, det s. k. Borgå län, stundom var lagd under slottshöfdingen i Tavastehus, stundom under den i Viborg, och någon tid äfven jämte Raseborgs och Tavaste-hus län lydde under höfdingen i Åbo, blef 1640 ett särskildt höfdingedöme under benämningen Nylands län, med Helsingfors till residensstad. Men redan 1648 förenades största delen af N. med Tavastehus län. Af landskapets östligaste socknar jämte angränsande delar af Tavastland och Savolaks bildades Kymmenegårds län. Genom freden i Åbo 1743 kom den del af Nyland, som ligger ö. om Kymmene elf, under rysk spira och har sedan dess tillhört Viborgs län, jämte hvilket den 1811 återförenades med det öfriga Finland. Vid länsregleringen 1831 skildes N:s och Tavastehus län, och landskapet N. utgör nu (med undantag af den viborgska länsdelen samt den för kort tid sedan med Åbo län förenade nyländska andelen af Kisko socken) jämte de tre tavastländska socknarna Orimattila, Iittis och Jaala N:s län. Landskapets vapen (som äfven är länets) framställer en gyllene båt mellan tvänne silfverströmmar i blått fält. Skölden betäckes af en greflig krona.
I administrativt afseende indelas N. i 4 härad: Raseborgs vestra med fyra länsmansdistrikt, Raseborgs östra med sex, Helsinge härad med sju och Pernå härad, af hvars sju länsmansdistrikt de tre norra dock höra till Tavastland. De fyra östligaste socknarna bilda jämte utöarna Högland och Tytterskär samt två till Karelen hörande socknar Kymmene härad af Viborgs län. Den nyländska delen af Kisko socken, det s. k. Kisko bol, tillhör Halikko härad af Åbo län.
I judicielt hänseende lyder landskapet under Åbo hofrätt, med undantag af viborgska länsdelen, som bildar två tingslag af Kymmene domsaga under Viborgs hofrätt. De under Åbo hofrätt lydande nyländska domsagorna äro följande: Raseborgs med fyra tingslag, Lojo med tre, Helsinge med fyra, Borgå med tre, Mäntsälä med tre, af hvilka två nyländska, och Iittis äfvenledes med tre, af hvilka två äro nyländska.
I ecklesiastikt afseende är N. deladt mellan Åbo ärkestift och Borgå stift. Till det förra höra Raseborgs vestra och Raseborgs östra prosteri, till det senare Borgå domprosteri samt Helsingfors, Iittis och Fredrikshamns prosterier. N:s folkmängd utgjorde (enligt officiella uppgifter af Statistiska byrån) år 1880 203,127 pers., hvaraf 59,955 voro bosatta i landskapets sju städer: Hangö, Ekenäs, Helsingfors, Borgå, Lovisa, Kotka och Fredrikshamn. Med hänsyn till nationaliteten voro 104,470 svenskar och 98,657 finnar. Ett mindre antal ryssar och tyskar, bosatta förnämligast i Helsingfors stad, är icke inbegripet i dessa folkmängdsuppgifter. Den finska befolkningen utgöres af tavaster, men har genom uppblandningen och den täta beröringen med sina svenska grannar förändrat en stor del af sina ursprungliga karaktersdrag, blifvit rörligare och mera praktisk än de egentliga tavasterna. Finnarna innehafva i regeln upplandet, svenskarna kustsocknarna och skärgården. Den svenska befolkningen utmärker sig för ett hurtigt och lifligt lynne, raskhet och större ifver, men mindre uthållighet i arbetet än finnarna. Dess utseende är detsamma, som i allmänhet kännetecknar den svenska folkrasen: längd oftare öfver än under medelmått, smärt, men kraftig växt, ljust eller brunt hår, blå eller grå ögon och rödlett hy. Hos bägge folkstammarna, men i synnerhet hos svenskarna, finner man ett städadt skick, hyfsade seder, sinne för snygghet och prydlighet så inom- som utomhus och en ej ringa grad af sjelfkänsla. Folkbildningen innehar en aktningsvärd ståndpunkt, och fasta folkskolor finnas ofta flere i hvarje socken. -- Frågan om tiden, när den svenska befolkningens förfäder bosatte sig i landskapet, som utan tvifvel af dem erhöll sitt namn, är outredd, och det ligger i sakens natur, att full visshet härom näppeligen kan vinnas. Flere omständigheter synas emellertid tyda uppå, att redan under vikingatiden, kanske förr, Finlands södra kust och skärgård, åtminstone delvis, voro bebodda af svenskar (jfr A. O. Freudenthal: »Om svenskarnes inflyttningar till Finland», 1882). Att dessas antal efter eröfringen ökades genom nya invandrare, kanske från Norrland, synes troligt i sig sjelf och bestyrkes äfven deraf att enligt de äldsta handlingar rörande Nyland (förra hälften af 1300-talet) afgifterna till presterskapet, s. k. mathskott. mathbyrdh, här och i Åbo skärsocknar erlades »jure helsingico», men annanstädes »jure finnonico» (jfr A. G. Fontell: »Om svenska och finska rätten», 1883). Det må derjämte påpekas, att enligt uppgift af biskop Mikael Agricola (d. 1557) på hans tid den sägen var gängse, att N:s svenska befolkning härstammade från Gotland.
Folkspråket i N. påminner också i åtskilligt om dialekterna både på Gotland och i norra delen af skandinaviska halfön. I synnerhet i afseende å ljudsystemet uppvisar nyländskan jämte gotländskan och estländska svenskan ett forntrognare skaplynne än det stora flertalet andra svenska landsmål. Här må blott påpekas dess uråldriga qvantitetsförhållanden (kort vokal framför kort konsonant och lång vokal framför långt medljud äro bibehållna vid fullt lif), dess rikedom på gamla diftonger (äi, öi, öu, hvilka i svenska riksspråket och de flesta dialekter sammandragits till enkla ljud, t. ex. bäin: ben, öi: ö, söup: söp), qvarhållande (delvis) af fornt, a, y och i, der högsvenskan fått å, ö och e, t. ex. langer: lång, sta: stå, bryst: bröst, vit: vett, hårdt uttal (blott i landskapets mellersta del) af g, k och sk äfven framför lena vokaler (t. ex. g'inum: genom, k'ärro: kärra, sk'ip: skepp) samt (öfverallt) af utljudande g efter l-, r- och s. k. äng-ljud, (t. ex. talg', bärg', ungg') o. s. v. Böjningen deremot är i likhet med öfriga svenska dialekters öster om hafvet mycket förenklad. Af kasusformer återfinnas blott nominativ och genitiv, och äfven denna senare ersättes gerna genom omskrifning med preposition. Adjektiven hafva gemensam form för maskulinum och femininum. Den starka verbalböjningen uppgår alltmera i den svaga. Ändelserna bortkastas (t. ex. i infinitivens bygg: bygga, byri: börja) eller sammanfalla, hvilket särskildt hvad första svaga konjugationen vidkommer gör sig märkbart (t. ex. preteritum ind. kalla, supinum och pret. particip, kalla). Ordförrådet skiljer sig i mångt och mycket från högsvenskans och erbjuder i flere fall t. o. m. större rikedom på uttryck än denna. Lånen från finskan äro ganska få, hvaremot en god del af detta språks svenska låneord högst sannolikt förmedlats genom nyländskan. Jfr A. O. Freudenthal: »Om svenska allmogemålet i Nyland» (Finska Vet.-soc:s »Bidrag» 15:de haft., 1870) och »Samlingar af ord ur nyländska allmogemålet», ordnade af H. Vendell (i sammelverket »Nyland», bd I, 1884). A. O. F.