Omröstning (votering), det sätt, hvarpå särskilda medlemmar i ett kollegialt ämbetsverk, en församling, en stämma, en styrelse afgifva sina yttranden i en fråga, som skall afgöras efter flertalets sammanstämmande mening. Hvarje medlem afgifver i sådant fall sin röst i frågan, och de lika eller på samma grund sig stödjande rösterna sammanräknas, hvarefter den mening, som har de flesta rösterna för sig, blir den gällande. I detta hänseende gälla olika regler för kollegiala ämbetsverk och för öfverläggande församlingar, som innehålla ett större antal medlemmar med beslutanderätt. -- Enligt Rättegångsbalkens 23:dje kap., 5:te § gäller såsom allmän regel, att, när ett kollegialt ämbetsverk eller en kollegial domstol skall fatta sitt beslut i en fråga, hvarje ledamot skall säga sin mening, först den, som sitter ytterst, och sedan hvar efter annan, alltefter som de hafva säte i rätten. Hvar och en skall grunda sin röst på lag och på klara skäl, dock att den, som bifaller annans mening och skäl, ej må upprepa dem. Enligt §§ 3 och 4 af samma kapitel skall, derest rättens ledamöter ej alla varda ense om slutet, dom gå i saken efter ty som de fleste säga. Der rösterna äro skiljaktiga och på hvardera sidan lika många, gäller den, som den främste bifallit, men i brottmål deras mening, som fria. Der så händer, att i brottmål rättens ledamöter falla på flere skiljaktiga meningar, då gälla deras röster, som kunna till hvarandra jämkas och gå ut på det, som är lindrigast. I andra saker stånde vid de flestas mening, som stödja sig på en grund, oaktadt flere meningar finnas, som komma af olika grund. Äro rösterna så skiljaktiga, att stridighet varder, hvilket för de flestas mening hållas kan, då bör ock deröfver omröstas. Om alla de särskilda yttrandena stödja sig på sins emellan olika grunder, är det i tvistemål den främste i rätten och i brottmål den, hvars mening är lindrigast, som bestämmer myndighetens beslut.
Då frågor skola afgöras i en rådplägandt församling, skulle det med hänsyn till det betydliga antal medlemmar, af hvilka den består, leda till alltför stora omgångar vid beslutens bestämmande, om det ålåge hvarje enskild ledamot att motivera och framsäga hvad han vill besluta, och derefter undersökning skulle ske om hvilka meningar stödja sig på en och samma grund. Derför följes ett annat förfarande. Ordföranden framställer förslag till beslut i den väckta frågan eller, såsom det heter i Sverige, gör proposition i öfverensstämmelse med det förslag, som innehålles i sjelfva frågan eller särskildt blifvit afgifvet. Och dervid gäller såsom regel, att hvarje förslag, som skall kunna framställas till afgörande, skall hafva före afslutandet af öfverläggningen i frågan varit väckt och formuleradt. Ordförandens propositioner skola vara så aflattade, att de kunna med ja eller nej besvaras. Hvad som då blifver öfvervägande svar gäller såsom församlingens beslut, utan afseende på de grunder, på hvilka medlemmarna stödja sin mening, och utan att ledamöterna närmare motivera sitt svar. Afgörandet underlättas vidare derigenom att tillfälle beredes för dem, som äro af samma mening, att samfäldt uttrycka sitt bifall eller afslag. Till ett ordnadt församlingsarbete hör derför, att ett visst lagstadgadt sätt för omröstning iakttages. Detta sker så, att församlingens medlemmar antingen, såsom i Englands parlament, Nord-Amerikas Förenta staters kongress och Sveriges kamrar, genom tillrop af ja eller nej uttrycka sin mening eller ock, såsom i andra riksförsamlingar, bland dem Norges och Danmarks, genom qvarsittande på sina platser eller uppstigande från dem tillkännagifva sin röst. Den mening, som framträder såsom talrikast omfattad, blifver församlingens beslut. Under vissa förhållanden nöjer man sig icke med detta satt för afgörande, utan anställer särskild räkning med de afgifna rösterna eller låter, likasom i kollegierna, hvarje ledamot i en viss ordning afgifva sin röst. Dessutom ar det ej alltid behöfligt, att hvar och en öppet uttalar huru han röstart (öppen omröstning). Under vissa förhållanden röstas med slutna sedlar (sluten omröstning). I de land, der svar å talmans proposition sker med tillrop af ja eller nej, är ledamot berättigad att begära, att hvarje ledamot särskildt afgifver sin röst. I svenska riksdagen användes i sådant fall alltid omröstning med slutna sedlar efter namnupprop. I England och Nord-Amerika sker omröstning medelst s. k. division, i det att antingen, såsom i underhuset, de, som äro af olika meningar, begifva sig till olika rum eller, såsom i lordernas hus och amerikanska kongressen, den ena meningens anhängare lemna samlingssalen, under det den andras qvarstanna. I de land, der meningarna skiljas genom att den enas anhängare resa sig från sina platser, medan den andras qvarsitta, kan äfven ifrågakomma, att hvarje ledamot särskildt afgifver sin röst. Detta sker i allmänhet genom öppen omröstning efter namnupprop och kan komma i fråga antingen då förmannen anser utslaget af det använda omröstningssättet otillförlitligt, eller ock ett visst antal ledamöter så äskar, eller ock presidenten anser med hänsyn till frågans vigt sådan omröstning böra ega rum. Den slutna omröstningen kan äfven användas vid vissa vigtiga frågor, såsom i Frankrike vid omröstning om lagförslag, eller ock, såsom i Danmark, då ett visst antal ledamöter sådant äskar och tingets flertal ej sätter sig deremot. I Norge kan omröstning med slutna sedlar användas till en frågas afgörande, endast då flertalet sådant äskar, och den slutna omröstningen sker der så, att hvar och en skriftligen afgifver ett kortfattadt votum, försedt med datum och underskrift. I Sverige skall alltid, då hos riksdagen äskas votering och man icke nöjer sig med ordförandens uppfattning af hvad tillropet innebär, omröstning ske med slutna sedlar. -- Föremålet för omröstning betingas af de olika förslag till beslut, som blifvit under en frågas behandling väckta, och de propositioner, som ordföranden i enlighet dermed framställer till afgörande genom omröstning. Ordföranden har nämligen, sedan öfverläggningen blifvit slutad, att göra proposition på de förslag, som framkommit, och dervid tillse, att de olika meningar, som sålunda framträdt, få komma under omröstning, och det på ett sådant sätt, att ingen i behörig ordning framkommen mening undertryckes. Han bör derför göra proposition till omröstning å de olika förslagen på ett sådant sätt, att de alla komma i fråga till omröstning och den mening, som pluraliteten hyllar, kommer till heders. Med hänsyn till det enkla förfarande, som i andra land blir en följd af den öppna omröstningen, är der äfven sättet för propositionens framställande och afgörande enkelt. Man bringar nämligen i en viss ordning efter deras inbördes förhållande det ena förslaget efter det andra under omröstning, tills bifall vinnes eller ock, om ej sådant vunnits för något af de förut framställda, bifall eller afslag till det sist föredragna afgör frågan. I den makt ordföranden eger att, efter hvad lämpligt synes, antingen af egen myndighet eller efter inhemtande af kammarens bifall gruppera de förslag, som blifvit framställda, gifves en utväg att främja de olika meningarnas sammanjämkning. Och om derjämte en lämplig ordning bestämmes mellan ändringsförslagen med iakttagande deraf att amendement afgöras före de förslag, till hvilka de hänföra sig, kan man, sedan vissa amendement blifvit eliminerade och andra antagna, till slut komma till ett efter de olika meningsskiftningarna jämkadt hufvudförslag, som bör kunna samla omkring sig pluralitet, der frågan har pluralitet för sig. Eljest förfaller den. Annorlunda är förfarandet i Sverige i riksdagens kamrar. De i frågan väckta olika förslagen skola, hvart för sig, göras till föremål för proposition, dervid alltid först göres proposition på bifall till det föredragna förslaget, i stället för att i andra land detsamma, då ändringsförslag blifvit framställda, sist förekommer. Ingen utväg finnes för talman, så vida ej särskildt förslag derom blifvit af ledamot under öfverläggningen väckt, att sönderdela en fråga och bringa till afgörande en del af frågan med dithörande amendement först, ej häller att sammanslå flere förslag till ett sammanhängande helt, jämkadt i öfverensstämmelse med gjorda amendement. Medan i andra land ordföranden har fria händer att framställa propositioner -- och härigenom utbildar sig en sed, som alltmer gör formerna beqväma för afgörandet --, så är i Sverige förfarandet noga regelbundet genom bestämmelser derom i grundlag (jfr R. O. § 60). Talman har att framställa proposition utom på bifall och afslag, då frågan kan blifva föremål derför, endast på de ändringsförslag, det ena efter det andra, som ledamöter framställt i öfverensstämmelse med gjord anmärkning mot det föredragna förslaget till beslut. Sedan kammarens ledamöter samfäldt med tillrop af ja eller nej yttrat sin mening, har talmannen att tillkännagifva sin uppfattning af hvad som blifvit med ja besvaradt. Och dervid må bero, såvida ej votering, d. v. s. omröstning med slutna sedlar efter namnupprop, begäres, hvilken då ej må vägras, äfven om blott en enda sådant äskar. Då voteras skall, bör voteringsproposition jämte tydlig kontraproposition genast författas, justeras och anslås samt omröstningen straxt derefter verkställas, men ej må proposition göras om votering skall ega rum, ej häller någon omröstning derom tillåtas. Den voteringsproposition, som sålunda kommer till stånd, lyder dels å det förslag, som talmannen tillkännagaf vara med ja besvaradt, dels, om blott ett motförslag finnes, detta, men om flere motförslag kunna komma under omröstning, det af dem, som vinner bifall efter af talman gjord proposition på hvad som skall såsom kontraproposition antagas. För att utröna detta förfares på samma sätt som med den först gjorda propositionen, och ny votering kan komma i fråga om hvad som skall blifva kontraproposition. Det stannar icke alltid vid en votering, utan flere sådana kunna komma i fråga, beroende på huru många ändringsförslag blifvit framställda. Sedan sålunda genom elimination, alltefter voteringarnas utslag, af det ena förslaget efter det andra ett af dessa såsom kontraproposition i hufvudvoteringen blifvit godkändt, anställes votering mellan detta och det, som talmannen först tillkännagaf såsom varande med ja besvaradt. Som alla dessa omröstningar, när votering blifvit begärd, skola ske efter namnupprop med slutna sedlar, är detta förfarande egnadt att förlänga förhandlingarna långt utöfver hvad som erfordras i andra land, der alla voteringar i allmänhet ske öppet. -- I fråga om verkställighet af votering gäller, att den enligt R. O. § 60 skall ske med slutna sedlar, då frågan utgör föremål för afgörande i riksdagens kamrar. Vid afgörandet i utskott är detta icke ovilkorligen påbjudet, men förutsättes såsom gifvet, der icke samtliga ledamöter äro ense om annat förfarande. Vid fråga om hvem som eger deltaga i omröstningen gäller hos oss likasom i allmänhet i de flesta land, att frånvarande ej får befullmäktiga annan ledamot att afgifva hans röst, hvilket befullmäktigande medgifves i engelska öfverhuset. Någon förpligtelse för närvarande ledamot att deltaga i omröstningen finnes ej föreskrifven, ej häller är honom denna rätt betagen, om han icke är närvarande vid propositionens framställande. Om han blott passar på uppropet, kan han deltaga i omröstningen, på hvilken punkt voteringen må kommit, i olikhet med hvad förhållandet är i andra land, t. ex. i Norge, der ingen, som är närvarande, får undandraga sig att afgifva sin röst, och i Englands parlament, hvarest, när en fråga skall afgöras, dörrarna slutas, hvarefter ingen insläppes och hvar och en, som är närvarande, måste deltaga i omröstningen. Icke häller är i Sverige stadgadt, att något visst antal ledamöter skall vara tillstädes, för att omröstning skall kunna företagas. I afseende på röstsedlarnas beskaffenhet stadgas i R. O. § 60, att de skola vara tryckta och omärkta, enkla, slutna och hoprullade. I fråga om omröstningens resultat erfordras, att den mening, som skall gälla såsom församlings beslut, har flertalet af de afgifna och godkända rösterna för sig. I allmänhet gäller derför enkel pluralitet, d. v. s. att mer än hälften af de afgifna rösterna tillfallit en mening för att blifva den segrande. Men detta är icke tillräckligt i alla frågor. För vissa fordras qvalificerad pluralitet, så t. ex. i Norge ett rösttal, som motsvarar 2/3 af stortingets ledamöter, för att i en grundlagsfråga bifall skall anses hafva vunnits. I Sverige fordras, när fråga uppstår om riksdagsmans tilltal eller häktande för hans gerningar eller yttranden såsom riksdagsman, till besluts fattande af kammare, att minst 5/6 af de röstande i beslutet instämt. Vidare har man att taga i betraktande hvad som skall gälla som beslut, då meningarna blifva lika på bägge sidor. I andra land gäller, att frågan förfaller eller att ordförandens röst är afgörande. I Sverige gäller ett egendomligt förfarande. Talmannen har till undvikande af lika röstetal för ja och nej i mål, der blott enkel pluralitet fordras, att vid hvarje omröstning före sedlarnas uppräknande uttaga en ibland dem och genast aflägga den förseglad. Om vid sammanräknandet af de öfriga sedlarna rösterna finnas lika delade, skall den förseglade sedeln öppnas och afgöra beslutet. Är pluralitet vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras. -- Nu gällande föreskrifter om sättet för omröstning och votering hafva i Sverige historiskt utvecklat sig. Framställning af proposition, som med ja eller nej kan besvaras, och svarets uttalande genom acklamation voro det ursprungliga naturliga sättet för riksdagsfrågas afgörande af vederbörande stånd. I 1626 ars Riddarhusordning § 21 innehölls derjämte föreskrift om sluten omröstning, hvilken föreskrift ingått i 1723 års R. O. och derefter bibehållits. Det i svenska riksdagen använda förfarandet har utgjort, förebild för omröstning i andra svenska rådplägande församlingar, dock med den skilnad att den slutna omröstningen ej allestädes varit använd samt att ledamöterna i vissa församlingar ej hafva lika röster, utan den ena kan hafva större röstetal än den andra. Den öppna omröstningen har varit regel i kommunernas öfverläggningar och är bibehållen i lands- och stadskommunernas beslutande församlingar, medan den slutna omröstningen är införd i de i senare tid tillkomna representativa församlingarna landsting och allmänt kyrkomöte. I bolag och kommunala primärförsamlingar kan ifrågakomma olika röstvärden för olika medlemmars röster, medan i alla representativa församlingar, nämnder, komitéer och direktioner hvarje ledamot har lika röst.
Den omröstning, som eger rum vid val, följer i allmänhet samma regler som vid votering i andra frågor. Val ske derför i allmänhet med slutna sedlar. Så skall ovilkorligen förfaras t. ex. vid riksdagsmannaval och vid val, som förrättas af riksdagens kamrar, nämnder och utskott. Der icke särskilda stadganden föreskrifva annat, erfordras vid val blott relativ pluralitet, d. v. s. flere än någon annan af dem, som kommit under omröstning. Om flere fått lika röster, skiljes genom lottning, der så erfordras. I vissa fall är absolut pluralitet, d. v. s. mer än hälften af de afgifna rösterna, stadgad såsom vilkor för att någon skall anses såsom vald. Se i öfrigt Val.
Ett särskildt slag af omröstning är den i R. O. § 65 föreskrifna samfällda omröstning l. gemensamma votering af båda kamrarna för att i vissa frågor, som icke få förfalla, då kamrarna stanna i olika meningar, åstadkomma ett riksdagens beslut. Den allmänna regeln är, att hvad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut. Blifva kamrarna efter föreskrifven behandling af en fråga ej ense om ett beslut, skall frågan, utom i de i R. O. § 65 upptagna fall, anses hafva för den riksdagen förfallit. De i nyssnämnda § uppgifna frågorna äro de, som röra statsutgifter eller bevillning eller riksbankens eller riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, hvilka frågor ur förevarande synpunkt uppmärksammas i R. F. §§ 69, 70, 71. Hafva kamrarna i dessa frågor fattat stridiga beslut, som ej på vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade, skola bägge kamrarna hvar för sig rösta om de olika beslut, vid hvilka hvardera förut stannat. Den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarna sammanräknade röster, gäller såsom riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma lika antal röster skall i andra kammaren afläggas en förseglad sedel, hvilken i händelse af lika röster öppnas och afgör frågan. I denna samfällda omröstning har funnits en utväg för svenska representationen att, utan att, såsom i vissa land, gifva den ena afdelningen såsom sådan ett visst försteg i afgörandet af finans- och skattefrågor och råka in i de konflikter, som derigenom lätt uppstå i frågor, hvilka fordra afgörande, lösa de stridiga meningarna mellan kamrarna såsom sådana. De tvister, som i Sverige uppstått, hafva gällt frågan huruvida samfälld omröstning i en fråga bör ega rum eller icke och har alltid rört sådana frågor, hvilkas hänförlighet under R. O. § 65 varit tvifvel underkastad, på samma gång som deras afgörande varit af beskaffenhet att kunna tåla uppskof. H. L. R.