Talman, statsr., benämnes ledaren af öfverläggningarna, ordföranden i hvardera af den svenska riksdagens båda kamrar. Så benämndes i Sverige äfven under ståndsrepresentationens tid och benämnes fortfarande vid Finlands landtdag ordföranden i hvart och ett af de tre ofrälse stånden (hos ridderskapet och adeln bar ordföranden titeln landtmarskalk; se d. o.). I Sveriges första riksdagsordning (af 1617) omtalas ej någon bestämd ordförande för hvarje särskildt stånd. Der säges endast, att ärkebiskopen skall, när stånden äro samlade på rikssalen, vara ordförande å presterskapets, borgerskapets och allmogens vägnar. I 1626 års riddarhusordning upptages konungens rätt att till hvarje särskildt riksmöte utnämna landtmarskalk. För de öfriga stånden kom en sådan utnämning ej i fråga: ärkebiskopen eller den efter stiftens ordning förste biskopen var ordförande i presteståndet; Stockholms stads förnämste riksdagsman förde ordet i borgareståndet, och i bondeståndet leddes öfverläggningarna af de redan i 1617 års R. O. omtalade »allmogen tillordnade edsvurne skrifvare». Första platsen i bondeståndet tillkom riksdagsmannen för den första lagsagan i det första af de gamla folklanden i Upland (numera Vaksala, Ulleråkers m. fl. härads domsaga). För tillfället, då deraf gjordes behof, valdes särskilda förespråkare. Vid 1689 års riksdag skref sig en vestgötabonde Gudmund Jonsson från Bjärke härad under riksdagsbeslutet såsom »talman». Först i 1723 års R. O. framstår talmansinstitutionen konstitutionelt bestämd. Enligt denna för Frihetstiden gällande R. O. egde hvarje stånd, äfven bondeståndet, att välja sin talman, dock skulle vid bondeståndstalmannens sida sättas en sekreterare, utsedd af landtmarskalken och de tre talmännen. Efter 1772 års statshvälfning ändrades förhållandena. Med det i sammanhang dermed skedda återupplifvandet af 1617 års R. O. och 1626 års riddarhusordning återställdes konungens rätt att utse landtmarskalk äfvensom ärkebiskopens sjelfskrifvenhet till talman för presteståndet; och i riksdagsbeslutet d. 26 Januari 1779 stadgades, att borgare- och bondestånden skulle hos konungen anhålla om utnämning af talmän, hvilket förfarande behölls i 1810 års R. O. och ligger till grund för hvad som nu är stadgadt för riksdagens kamrar i § 33 af 1866 års R. O. Sedan dagen efter den för riksdagsmännens legitimation bestämda tid hvardera kammarens ledamöter församlat sig under ledning af kammarens ålderspresident, begäre hvardera kammaren ofördröjligen hos konungen, medelst deputation, talman och vice talman, hvilka konungen då för hvardera kammaren bland dess ledamöter utnämner. Endast om riksdagen, såsom i något af de fall, som omtalas i §§ 91, 93 och 94 R. F., icke sammankallats af regeringen, utan sammanträdt på de i samma grundlags § 95 nämnde vederbörandes kallelse, väljer hvardera kammaren sin talman. Sedan talmansutnämningen skett, är riksdagen konstituerad och eger begynna sina arbeten. Talmannens befattning gäller till slutet af den riksdag, för hvilken han blifvit vald, och han kan hvarken af konungen eller kammare afskedas.
Talmännen åligger först och främst att utfärda, hvar för sin kammare, kallelse till sammanträde, hvarunder äfven hör att första gången sammankalla tillfälligt utskott. Sådana utskott, som bestå af ledamöter från båda kamrarna äfvensom riksdagens nämnder och valmän sammankallas första gången af båda kamrarnas talmän gemensamt. Talmannen har att vid kammarens sammanträden föredraga ärendena, men eger ej, såsom i andra land, att föreslå och delvis bestämma föredragningsordningen, utan måste följa en på förhand bestämd ordning (se Dagordning). Han leder öfverläggningen, hvadan hvar och en, som vill i kammaren yttra sig, skall anmäla sig hos talmannen och har att yttra sig i den ordning, hvari han blir af talmannen uppropad, hvarvid iakttages den ordning, hvari anmälan skett. Talmannen tillhör att upptaga, reda och framställa de yttrade meningarna, göra propositioner för besluts fattande (se Omröstning och Proposition 2). Härvid tillkommer honom den för Sveriges statsrätt egendomliga makt (enl. § 61 R. O.) att vägra proposition, när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse. Denna rätt är dock ej ovilkorlig, ty om kammaren ändock yrkar proposition, skall öfverläggningen förklaras hvilande och målet förvisas till konstitutionsutskottet. Å hvad detta förklarat icke vara mot grundlag stridande kan proposition sedermera ej vägras. Slutligen åligger talmannen att vidmakthålla ordning vid sammanträdena. I afseende derpå gifver grundlagen honom ej -- i motsats till förhållandet med ordförande i andra representantförsamlingar -- några särskilda rättigheter. Hans makt sträcker sig blott till att tillse, att ingen i sitt tal går utom ämnet och ej tillåter sig personligen förolämpande uttryck, i hvilket fall talmannen genom klubbslag afbryter talaren. I sammanhang dermed eger han föreslå hos kammaren, inom de gränser R. O. § 52 angifver, den näpst han anser lämplig, hvarefter kammaren derom beslutar. (Jfr Riksdag, sp. 1141.) Endast i det fall att frågan gäller att afstyra oordningar bland åhörarna eger talman omedelbart gripa in. Med hänsyn till talmannens åligganden samt hans öfver partierna upphöjda, till följd af utnämningssättet grannlaga ställning stadgas, att den, som utöfvar talmansbefattningen, ej må deltaga i öfverlaggning eller omröstning (hvilket under vissa vilkor är tillåtet ordförande i andra lands representantförsamlingar), ej häller väcka några andra förslag än sådana, som afse verkställighet af gällande lag eller af beslut, fattade af riksdag eller kammare. Talman eger ej häller makt att utan kammares samtycke afsluta något dess sammanträde.
Ordföranden i Englands underhus och nord-amerikanska kongressens representanthus bär den ordet »talman» fullkomligt motsvarande titeln speaker. I andra lands representantförsamlingar (äfven i Norges storting) benämnes ordföranden president. I Danmark kallas han formand. Utomlands utse riksförsamlingarna eller deras kammare sjelfva sina ordförande (valet af engelska underhusets »speaker» måste dock bekräftas af regeringen). Undantag härifrån göra bl. a. Englands öfverhus, der lordkansleren är sjelfskrifven ordförande, och Nord-Amerikas Förenta staters senat, hvarest Förenta staternas vice president är sjelfskrifven ordförande, Italiens, Spaniens och Österrikes Första kammare samt Portugals och Nederländernas båda kamrar, hvilkas ordförande nämnas af monarken, i de bägge sistnämnda landens Andra kammare dock efter af kammaren uppsatt förslag. Ordförandena i utlandets representantförsamlingar väljas i allmänhet för ett riksmöte, men på sina ställen, t. ex. i Norge, för endast 4 veckor i sänder, och i Englands underhus för hvarje nytt parlament att fungera för hela parlamentstiden, således, om ej upplösning eger rum, för 7 år. I Finland eger samma förhållande ännu rum som i Sverige under tiden 1772--1810, nämligen att landtmarskalken samt borgare- och bondeståndens talmän utses af monarken och att ärkebiskopen är presteståndets sjelfskrifne talman. H. L. R.