Ostjaker. 1. De ugriske ostjakerna äro (eller voro åtminstone tidigare) det mest betydande folket i vestra Sibirien. De uppehålla sig i guv. Tobolsk och till en liten del i guv. Tomsk omkring nedre och mellersta Ob (i s. till Obs biflod Tim) samt Irtysj (upp till Tobolsk). Deras grannar äro i v. voguler, i n. samojeder, i ö. jenisej-ostjaker och tunguser, i s. tatarer samt vid floderna ryssar. Antalet beräknas till 23,000. Ostjakerna höra till den finsk-ugriska gruppen af mongoliska folk, räknas af Retzius till »brachycephalae orthognathae», äro småväxta, med rundt ansigte, samt närmast beslägtade med voguler och magyarer. När ryssarna i 16:de årh. eröfrade Sibirien, bildade ostjakerna ordnade samhällen, bodde i regelbundna städer och gjorde kraftigt motstånd mot främlingarna. Nu äro de dels nomader (med renhjordar), dels och hufvudsakligen jägare och fiskare, som bo i usla kojor (jurter) af stockar, bark, näfver o. s. v. Månggifte förekommer. Qvinnan har en föraktad ställning och är fullständigt arflös. Ostjakerna äro, om ock till namnet kristna, i verkligheten hedningar (sjamaner). De tro på ett lif efter detta och låta hvarjehanda redskap följa den döde i grafven. Folkmängden är stadd i hastigt aftagande. Villebrådet minskas, och jagten försämras. Tunga skatter, som måste betalas i penningar, utkräfvas utan misskund. Bränvinet ökar eländet. Förnämsta källan för kännedomen om ostjakerna är den svenske officeren J. B. Müllers »Leben und gewohnheiten der ostjacken» (1720; till större delen öfversättning från lillryssen G. Novitskijs 1715 skrifna arbete »Om det ostjakiska folket», tr. 1884). Baschkirerna kallas af kirgiserna ostjaker (istaki), af tatarerna »rödhåriga ostjaker»; de äro förmodligen turkiserade ugrer. -- 2. De samojediske ostjakerna l. ostjak-samojederna bebo skogsregionen kring Obs öfre lopp i guv. Tomsk mellan Obs bifloder Tim och Tjulym samt finnas äfven på tundran omkring floden Tas (mellan Ob och Jenisej). De höra alla till den samojediska folkgruppen. -- 3. En från de ofvan nämnda alldeles skild folkstam äro de jenisejske ostjakerna (se d. o.).
De ugriske ostjakernas språk, den egentliga (ugriska) ostjakiskan, tillhör den finsk-ugriska språkstammen. Det är alltså agglutinerande med rik flexion genom suffix (utan förändring i stammen), tål i ordets början blott vokal eller enkel konsonant, saknar grammatiskt kön, sätter i deklinationen kasusändelserna efter numerussuffixen, har pronom. possessivsuffix, särskild negativ konjugation m. m. Detta språk bildar jämte voguliska och magyariska den ugriska språkgrenen. Vokalharmoni, som ursprungligen tillhört hela språkstammen, finnes endast i syd-ost-jakiskan. Liksom voguliskan har ostjakiskan dualis. Af tryckt literatur finnes blott en öfversättning af Matteus' evang. (London 1868), några af A. Ahlqvist samlade sagor, visor och gåtor samt en af nämnde forskare föranstaltad öfversättning af stycken ur bibl. hist. Språket är behandladt af Castrén: »Versuch einer ostjak. sprachlehre» (irtysj- o. surgutdial., med ordbok; Petersburg 1858), A. Ahlqvist: »Über die sprache der nord-ostjaken» (texter och ordbok, Helsingfors 1880; gramm. ännu ej utkommen), och Hunfalvy: »Az éiszaky osztyak nyelv» (nord-ostj.; Budapest 1875).
Jenisej-ostjakiskan har ingen slägtskap med den ugriska ostjakiskan, liknar visserligen till sin allmänna byggnad de ural-altaiska språken, i konjugationen de mongoliska, men är materielt utan förbindelse med någondera gruppen. Vokalharmoni är för jenisej-ostj. främmande; deremot äro prefix (i kottiskan äfven infix) vanliga, tvärtemot förhållandet i de finsk-ugriska språken. Både jenisej-ostj. och den nära beslägtade kottiskan förete spår af grammatiskt genus. Jfr Castrén: »Versuch einer jenisei-ostjakischen und kottischen sprachlehre» (med ordlista; Petersb. 1858). -- Ostjak-samojediskan är en samojedisk dialekt. Lll.