Paddslägtet

Paddslägtet, Bufo, zool., hör till paddornas familj (Bufonidae) inom de stjertlösa amfibiernas ordning (Batrachia) och amfibiernas klass. Öronkörtlarna äro starkt utvecklade. Mellan baktårna finnes på sin höjd half simhud. Hannen är dels försedd med, dels utan strupblåsa. Äggen läggas i strängar, och vid parningen fattar hannen sin hona om bröstet, hvarvid han sätter sina framfötter i hennes axelhålor. Af de 90 hithörande arterna komma ungefär två tredjedelar på Nya och en tredjedel på Gamla verlden. -- Vanliga paddan, B. vulgaris, har trumhinnan mindre tydlig, knölen bakom ögonen njurlik, baktårna försedda med half simhud och pariga knölar på lederna äfvensom första och andra framtårna tämligen lika långa. Färgen är ofvan gråbrun eller svartaktigt grå eller ock smutsgrön, stundom fläckig, på buken ljusare (hos hannen enfärgadt ljusgrå, hos honan ljusgrå, med många mörka fläckar). Längden utgör 8--12 cm. Arten är allmän i södra och mellersta Sverige, sparsammare längre åt norr. Den förekommer för öfrigt i Europa, utom i dess nordligaste delar, samt i mellersta Asien och Japan. Paddans vistelseorter äro högligen vexlande, dock, så vidt möjligt är, fuktiga och skuggiga platser, der kryphål finnas eller kunna gräfvas. Parningstiden infaller i April eller början af Maj; hannen låter derunder höra sitt läte, som är finare än grodans. Äggsnörena vecklas omkring vattenväxter o. d. Ungarna lemna det äggen omgifvande slemmet på tjugonde dagen och vid eller efter slutet af Juni vattnet. Deras tillväxt går mycket långsamt, så att de ej blifva, fortplantningsskickliga förrän i sitt femte år. Man har påstått, att paddan sprutar från sig gift, då hon tömmer sin urinblåsa, utsvettas en giftig vätska, i ladugårdar orsakar sjukdom hos nötkreatur och getter o. s. v. Dessa påståenden äro alldeles osanna. -- Grönfläckiga paddan, B. variabilis, har tydlig trumhinna, öronknölen tämligen platt och aflångt äggformig, half simhud mellan baktårna, som äro försedda med opariga knölar, samt första framtån längre än den andra. Färgen är grön, med nätlik, smutshvit teckning, under hvit, med mörka fläckar på bröstet. Längden stiger till 7 cm. Arten förekommer allmänt i sydligaste Sverige (dock äfven i Bohus län), för öfrigt i mellersta, södra och östra Europa, vestra Asien och norra Afrika. -- Stinkpaddan, B. calamita, har öronkörteln platt och elliptisk, trumhinnan mindre tydlig, baktårna med pariga knölar på lederna och mycket kort simhud samt första och andra framtån lika långa. Färgen är ofvan olivgrön eller olivbrun, med i spetsen rödaktiga vårtor och ett svafvelgult streck långs ryggen. Kroppens sidor och benen äro marmorerade af olivgrönt och hvitaktigt; undre delarna äro hvita, oredigt mörkfläckiga. Längden stiger till 7 cm. Arten är allmän i Skåne och Halland; den förekommer för öfrigt i samma land som vanliga paddan äfvensom i norra Afrika. Då stinkpaddan oroas, sammandrager hon sina hudkörtlar, hvarvid en vidrigt stinkande, hvitaktig vätska, hvilken kan förorsaka hufvudvärk och kräkning, tränger fram. Stinkpaddan hoppar icke som andra paddor, utan löper på alla fyra fötterna; hon kan dessutom klättra, hvarigenom hon skiljer sig från andra groddjur. Hennes älsklingstillhåll äro i murar och klippor befintliga remnor och hål, till hvilka hon klättrar upp genom att införa sina hårda tåspetsar i ojämnheter och fördjupningar. Larverna lära vara de minsta af alla amfibiers. -- Till detta slägte hör likaledes den största bland alla nu lefvande stjertlösa amfibier, nämligen agan, B. agua, som blir 23 cm. lång och 14 1/2 cm. bred. Hon är hemma i mellersta och södra Amerika samt på de flesta dithörande öar. Agan hör till de arter inom paddornas familj, som äro mest bullersamma af sig, ty hon låter höra ett starkt läte äfven före parningstiden och stundom äfven om dagen. C. R. S.