Presbyter (Grek. presbyteros, äldre), namn på kyrkliga ämbetsmän i den äldsta kristna kyrkan. Denna benämning erhöllo de personer, som af apostlarna förordnats till medhjelpare eller ställföreträdare i de af dem stiftade församlingarna. De kallades så, emedan de tillhörde församlingarnas om än icke alltid till lefnadsåren, dock alltid i fråga om kristlig insigt, mera mogna och erfarna medlemmar. De benämndes äfven biskopar (Grek. episkopos, tillsyningsman). Under den apostoliska tiden voro presbyter och biskop endast olika benämningar på samma ämbetes innehafvare (jfr Ap. G. 15: 6, 22; 20: 17, 28; Filipp. 1: 1; 1 Tim. 5: 17; Tit. 1: 5, 7; 1 Petr. 5: 1 ff.). Efter apostlarnas tid blef emellertid denna namnskilnad förvandlad till en ämbetsskilnad, i det att den ursprungligen för alla presbytrar gemensamma benämningen biskop uteslutande tilldelades den, som inom det af de äldste bestående förvaltnings- eller lärarekollegiet utöfvade det största inflytandet. En följd deraf blef ock, att presbytrarna ganska snart (redan i slutet af 2:dra årh.) kommo att intaga en underordnad ställning i förhållande till biskopen. De fingo visserligen deltaga i ledningen af församlingarnas angelägenheter, i sakramentförvaltningen, predikan och själavården; men alla dessa funktioner utöfvade de blott såsom biskopens ställföreträdare och på hans uppdrag. Deras tillsättning lades ock nästan uteslutande i biskopens hand, ehuru han ännu länge icke vågade företaga en sådan tillsättning utan inhemtande af consensus ecclesiae. -- Angående de äldstes institution inom den reformerta kyrkan se Presbyterialförfattning. J. H. B.
Nordisk familjebok · första upplagan
Presbyter
Ämne: Kyrkoförfattning och kyrkliga ämbeten · Kyrka, kristendom och kyrkohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 178–179 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗