Prest

Prest (T. priester, Fr. prétre, Fornfr. prestre, af Grek. presbyteros, se Presbyter), person, som å ämbetets vägnar förrättar en religiös kults ceremonier (offer o. s. v.); religionslärare, som förestår en kristen församlings andliga angelägenheter. -- I de förkristna religionerna betraktades presten såsom medlare mellan gudamakterna och menniskorna. Genom försoningsoffer och böner kunde han blidka vreda gudar; genom järtecken förnam han gudarnas vilja samt kungjorde den för folket. I sådana riken, hvilkas statsreligion var hopfogad af gamla, starkt vidskepliga trosföreställningar (såsom Egypten och Babylonien), fingo presterna en ännu större vigt, i det att de vid sidan af de vanliga religionshandlingarna, som afsågo gudarnas blidkande, äfven hade att utöfva magiska konster, hvilka i allmänhet voro afsedda att tvinga öfvernaturliga makter till uppfyllandet af menniskans åstundan. Hos flere folk utgjorde derför presterna en egen kast, en hierarki, som i makt och anseende täflade med furstarna och krigarna (se vidare Hierarki). Hos judarna hade en särskild stam, leviterna, bestyret med tempeltjensten, men bland dem voro endast Arons efterkommande egentliga prester. Kristendomen lär, att alla kristna äro prester (1 Petr. 2: 9), ty Kristus, den sannskyldige öfverstepresten, har en gång för alla bragt det för alla tider och slägten gällande försoningsoffret, hvadan intet dylikt är ytterligare af nöden, utan enhvar, som tror på Kristus, kan sjelf tala med Gud i bönen. Detta de kristnes allmänna presterskap lemnar icke något utrymme för en hierarki. Likafullt har en sådan utbildat sig i katolska kyrkan; presten betraktas der såsom medlare mellan himmelen och jorden, och ordinationen är ett sakrament, som gifver presten en outplånlig helighetsprägel samt gör honom duglig att förvalta sakramenten och särskildt att i mässoffret (se d. o.) offra Guds son för syndernas försoning. Ingen kan, enligt denna uppfattning, blifva salig utan genom prestens hjelp. I motsats dertill ser protestantismen i presten endast en ordets och sakramentens tjenare, utan att tillägga honom någon särskild helighet framför lekmän. -- Bland högre stående religioner har islam aldrig haft verkliga prester. Men en gradskilnad i afseende på helighet, som förvärfvats på sjelfplågeriets och botgöringens väg, har aldrig varit främmande för österländingens begrepp. Då den stora mängden icke kan bringa det långt i askes, är den naturligen böjd för att trygga sig till öfverlägset heliga män såsom förmedlare af sin religiösa välfärd. Till följd deraf kan en hierarki på grundvalen af klosterlif uppstå, såsom lamaismen på ett märkligt sätt visar. Idén om presterlig askes i form af tvångscelibat hör till vissa typer af hedniskt och särskildt semitiskt prestadöme såväl som till romersk-katolska kyrkan. Jfr äfven Brahman, Klerus, Lamaism, Ordination, Pontifices och Öfversteprest.