Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Prokurator

Ämne: Romersk rätt och privaträtt · Romarriket och antikens Rom

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 299–300 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Prokurator (Lat. procurator, egentl. »förvaltare») betydde i det gamla Rom särskildt den, som för en frånvarande parts räkning förde talan inför rätta (jfr Advokat). Ordet utmärkte äfven en gårdsförvaltare eller fogde. I den romerska administrationen betecknade det en kejserlig intendent, vanligen af riddareståndet, hvilken i en provins hade att uppbära de inkomster, som gingo till fiscus (kejsarens särskilda kassa), samt förvalta de kejserliga domänerna. I de kejserliga provinserna, der icke, såsom i de senatoriska, farms en qvestor (för aerarium), fick prokuratorn småningom ett slags rättskipning i finansiella ärenden, som rörde kejsarnas rätt. I mindre kejserliga provinser öfverlemnades stundom hela provinsstyrelsen, väl ock med imperium, åt en prokurator, såsom i Judéen åt Pontius Pilatus. Äfven fanns en prokurator för fiscus (jämväl kallad a rationibus, räntmästare, öfverkamrer), under hvilken ämbetsman lydde dels prokuratorerna i provinserna, dels flere ämbetsmän för särskilda grenar af finansväsendet vare sig i fråga om inkomster, t. ex. procuratores metallorum (för bergverken), eller utgifter för vissa ändamål, t. ex. vattenledningar, festspel m. m. Titeln procurator utbyttes med tiden (i 3:dje och 4:de årh. e. Kr.) mot rationalis. -- Ordet prokurator har i flere moderna språk betydelserna åklagare, ombudsman, syssloman. R. Tdh.