Puls

Puls (Lat. pulsus, egentl. stöt, slag), med., kallas i allmänhet en synbar eller känbar, vanligen rytmiskt upprepad stöt af något blodförande organ. Normalt förekommer hjertpuls och en mängd olika arterpulsar, af hvilka den mest undersökta och lättast tillgängliga är radialpulsen på handledens insida. Ytliga arterpulsar träffas äfven i tinningarteren, i fotarteren på fotryggen, i stora lårarteren nedanför ljumskvecket, i halspulsådern m. fl. ställen. Endast som sjukdomstecken förekommer pulsation (pulsering) i vener (genom tillbakagående blodvåg), t. ex. venpuls i halsvenen. Med puls i dagligt tal menas radialpulsen, hvilken till styrka, hastighet (freqvens) och rytm hufvudsakligen bestämmes af hjertpulsen. Pulsens hastighet, som alltid beräknas efter antalet pulsslag på 1 minut, är i medeltal hos fullväxta 70--80. Men härvid spelar kroppens ställning en synnerligen vigtig rol, som dock sällan beaktas. Den, som i liggande ställning har en puls på 70, får i sittande ställning en puls på 76 och i stående ställning ända upp till 84 à 86. Utom ställningen är det en mängd andra inflytelser, som verka modifierande på den friska menniskans puls, såsom ålder, kön, kroppslängd, rörelse och hvila, måltider, temperatur, lufttryck, psykiska inflytelser m. m. Hos fostret i moderlifvet kan pulsen uppgå ända till 160. Före 24:de veckan kan den svårligen iakttagas. Hos det nyfödda barnet varierar den högst betydligt och är mycket rörlig; medelhastigheten beräknades af Trouseau i 1:sta och 2:dra månaden till 137, i 3:dje--6:te till 128, i 7:de-12:te till 120. Efter 3:dje månaden visar sig vanligen skilnad mellan gossar och flickor. Hos de senare blir pulsen hastigare, och detta förhållande mellan könen fortfar hela lifvet igenom. Under sömnen är barnpulsen alltid lugnast, men i vakande tillstånd kan den genom oro, rädsla o. dyl. uppjagas ofantligt, ända till 200, utan att barnet derför får anses vara sjukt. Rörande pulsfreqvensen hos fullväxta finnas de mest olika uppgifter. I allmänhet kan man antaga hos liggande personer medeltalet 65--70 mellan 20:de och 50:de året hos män, men 70--75 hos qvinnor. Galenos och många äldre författare antogo, att pulsen blef långsammare på ålderdomen; men nyare undersökningar hafva visat, att, liksom temperaturen, äfven pulsen stiger på ålderdomen, och att den gamle äfven i detta hänseende blir liksom barn på nytt. Alderdomspulsen, den »senila» pulsen, blir äfven på annat sätt förändrad. Genom att arterväggarna hårdna och förlora sin elasticitet, minskas deras modifierande inverkan på blodvågen, hvarigenom denna blir mera lik hjertpulsen. Vid nervös hjertklappning kan pulsen stiga till öfver 200 utan fara för lifvet. Och i allmänhet kan pulsfreqvensen hastigt höjas genom sinnesrörelser (oro, fruktan, hastig glädje, öfverraskning) äfvensom genom kroppsliga ansträngningar och rörelser (springande, gående uppför trappor, brottning o. dyl.). I sjukdomar förändras pulsen hufvudsakligen genom feber i och med temperaturstegringen. Fysiologiska försök hafva visat, att uppvärmning af hjertat höjer pulsfreqvensen, och att afkylning minskar densamma. Liebermeister har på patologisk väg kommit till samma resultat och genom mer än 4,000 undersökningar funnit, att pulsens stigning sker i samma förhållande som temperaturstegringen i feber, i allmänhet med 8 slag i minuten för hvarje temperaturgrad. Han har sammanställt följande medelhastighet för feberpulsen: vid 37° 78,6 slag, vid 38° 88,1, vid 39° 97,2, vid 40° 105,3, vid 41° 109,6, vid 42° 121,7. Genom tillfälliga inflytelser kunna dock betydliga afvikelser ega rum. Feberpulsens öfriga karakterer äro beroende af hjertats beskaffenhet. I början, medan såväl hjertats samt arterväggarnas muskler äro kraftiga och spänstiga, är pulsen stark, hård och spänd, men sedermera, när hjertat blir slappare (och äfven i början af de asteniska febrarna), blir pulsen mera mjuk och svag, ehuru den genom arterväggens slapphet kännes fullare och mera dikrot, d. v. s. slår två slag, ett större och ett mindre, för hvarje sammandragning af hjertat. Om pulsen hos en full växt håller sig en längre tid öfver 120, är detta ett betänkligt tecken. Ännu betänkligare är det, om den blir så hastig, att man ej kan räkna den, eller så svag, att den ej kännes. Abnormt långsam puls träffas stundom i hjernsjukdomar och hos skendöda, i synnerhet hos dem, som legat ute och blifvit starkt afkylda. Pulsen kan i sådana fall gå ned till 30, men lifvet ändå räddas. Genom djup och ihållande inspiration kan pulsen så undertryckas, att den blir nästan okänbar eller irregulier (pulsus paradoxus). Den normala pulsen kallas regulier, med afseende derpå att slagen följa lika tätt på hvarandra. Irregulier deremot är en puls med ojämna slag, och särskildt kallas den intermitterande, om ett bestämdt slag, t. ex. hvart 3:dje, 4:de eller 6:te, uteblifver, hvilket alltid beror på då felande hjertsammandragning. Se vidare Pulslära. F. B.