Pump, mek., en arbetsmaskin eller apparat, afsedd att förflytta ett flytande eller ett gasformigt ämne eller en blandning af båda. De för gasformiga ämnen särskildt afsedda pumparna benämnas vanligen luftpumpar (se d. o.), de för vätskor vattenpumpar eller endast pumpar. I de flesta fall afses med de sistnämnda höjning af vatten från en nivå till en annan jämte en förflyttning deraf i horisontal riktning. Pumpar finnas af många olika konstruktioner. Men huru de för öfrigt må vara inrättade, har man att vid dem skilja mellan två väsentligt olika operationer. För det första suges vätskan från den lägsta ytan genom ett sugrör till pumpens hufvuddel. Härvid är det vanligen lufttrycket, som verkar, i det att medelst pumpen ett luftförtunnadt rurn bildas inuti sugröret, hvarefter vätskan genom den yttre luftens tryck höjes i röret. Om fullkomligt lufttomt rum kunde i detta rör erhållas, skulle i fråga om vatten sughöjden kunna uppgå till något öfver 10 m.; i verkligheten användas blott 3 à 4 m. Den andra operationen utgöres af en pressning eller lyftning af vätskan till den öfre ytan från sughöjden. Man kan indela pumparna i följande hufvudklasser: kolfpumpar, centrifugalpumpar, ångstrålpumpar (injektorer och ejektorer), ångsugpumpar och stöthäfvare (hydraulisk vädur). -- Kolfpumparna utmärka sig derigenom att i dem finnes en kolf, som antingen glider mot en cylinders vägg eller ock genomgår en packning samt intränger i cylindern, utpressande vätskan (plunge-kolf). De äro af tre olika slag: pumpar med rätlinig rörelse hos kolfven, pumpar med oscillerande kolf samt rotationspumpar. Af pumpar med rätlinig kolfrörelse har man åter att skilja mellan enkelt verkande, dubbelt verkande och differentialpumpar. Af de enkelt verkande pumparna må först nämnas sug- och lyftpumpen, som i sin vanligaste form (se fig.) utgöres af pumpcylindern
(pumpstöfveln, pumpstocken, ab) med sin kolf (pumphjertat, c), hvilken höjes och sänkes med en kolfstång, sugröret (d), som står i vätskan, och en ventil (o) mellan sugröret och cylindern samt en dylik (i) i kolfven. När denna höjes, förtunnas luften i pumpen, och det yttre lufttrycket pressar upp vätskan i sugröret och cylindern. Vid kolfvens nedgång slutes den undre ventilen, hvaremot kolfventilen öppnas, så att vätskan kommer öfver kolfven, och upplyftes med denna. Till följd häraf har kolfven vid sitt uppgående att öfvervinna såväl det yttre lufttrycket som den öfver kolfven varande vätskans tyngd, hvaremot den vid nedgåendet icke tager någon eller blott obetydlig kraft i anspråk. Sugoch tryckpumpen skiljer sig från den nu beskrifna väsentligen derigenom att kolfven icke har någon ventil, hvaremot en sådan finnes i den ledning, genom hvilken vätskan vid kolfvens nedgång uppressas. Denna pump verkar således dels vid kolfvens uppgång, hvarvid vätskan uppsuges i sugröret och cylindern, dels vid kolfvens nedgång genom den på vätskan utöfyade tryckningen. Men kraftbehofvet under dessa båda perioder är vanligen mycket olika. Derjämte kan det inträffa, att den uppsugna vätskan icke kan följa den uppstigande kolfven, utan att den frånskiljes; och när de sedan träffas, uppstår en stark stöt. Det är derför fördelaktigt att i samband med pumpen anordna en »vindkittel», d. v. s. ett utåt luftätt slutet kärl, i hvilket luft och vätska finnas, så att en utjämning af trycket eger rum. -- De dubbelt verkande kolfpumparna utgöra en kombination af två enkelt verkande pumpar. Dessas axlar äro lagda antingen parallelt eller i samma linie. I förra fallet gör man bruk af två kolfvar i hvar sin pumpcylinder och med motsatta rörelseriktningar; i det senare, som är det vanligaste, behöfver man blott en kolf, som å ömse sidor omvexlande suger och trycker. -- Differentialpumparna äro enkelt sugande och dubbelt lyftande eller tryckande pumpar, genom hvilken anordning afses att utjämna den stora skilnad, som förefinnes i de enkla pumparnas verkan under olika perioder af pumpslaget. -- Pumpar med oscillerande kolf konstrueras sällan. Deremot hafva rotationspumparna vidsträckt tillämpning. De äro lämpliga för uppfordring af vatten på 4 à 6 m. höjd samt äfven användbara för orena, slamhaltiga vätskor. Ett stort antal olika konstruktioner af dem är i bruk. Vid en vanlig anordning af rotationspumpen finnes en liggande, med bottnar försedd cylinder, i hvilken roterar en annan cylinder, hvars axel är parallel med den förres och med något mer än dennes radie till diameter. Båda cylindrarna beröra alltid hvarandra under rotationen. Rummet mellan dem fylles af vätskan, som först uppsuges och sedermera upptryckes under rotationen. För att skilja sugrummet och tryckrummet i den yttre cylindern från hvarandra begagnar man en plan eller buktig skifva, som höjes och sänkes eller ock vrider sig under rotationen hos kolfven för att lemna plats åt denna. Å ömse sidor om skifvan finnas öppningar i den yttre cylindern, genom hvilken sug- och tryckrören ingå. Vid andra rotationspumpar finnas i en oval, liggande cylinder två roterande lika kolfvar, formade som ett slags kugghjul (kapselhjul) med ett fåtal stora, afrundade kuggar, hvilka ingripa i hvarandra. -- Centrifugalpumparna äro sug- och tryckpumpar, medelst hvilka vätskan uppfordras genom centrifugalkraftens verkan. De äro särdeles passande för uppfordring af vätskor till höjder, som icke öfverstiga 20 m., samt för uppfordring af stora massor (äfven af slammig eller oren) vätska till mindre höjder (se Centrifugalpump). -- Ångstrålpumpars verkan grundar sig på den sugning eller sträfvan till luftförtunning, som uppstår, när ett fluidum utströmmar genom en mynning. Hit höra Giffards injektor (se d. o.) och dess många afarter. En annan ångstrålpump är ejektorn, genom hvilken vätskor uppfordras medelst ångstrålens direkta verkan. Dessa apparater äro enkla och särskildt fördelaktiga derigenom att hos dem icke finnas några rörliga delar, hvarjämte de äro föga kostsamma samt lätta att uppsätta. De kunna begagnas äfven för smutsiga och täta vätskor, jämväl syror. Men de äro mindre ekonomiska än andra pumpar, så framt man icke har nytta af den uppvärmning, som vätskan erhåller af ångan. -- Angsugpumpar (ångvakuumpumpar) äro sådana, vid hvilka ångans direkta verkan åstadkommer uppfordringen dels genom ångans kondensation, dels genom trycket af ångan. Dylika apparater äro först af Savery använda för vattenuppfordring, men sedermera äro de konstruerade i flere olika former och för olika ändamål. Det är i synnerhet ett slag af dem, de af Hall, Hase m. fl. konstruerade pulsometrarna, som vunnit praktisk betydelse. Pulsometern utgöres af ett kärl med två från hvarandra skilda kamrar, i hvilka sug- och tryckperioderna vexelvis fullbordas. Kamrarna äro nedtill försedda med hvar sin sugventil, hvarigenom de stå i förbindelse med sugröret, hvilket är försedt med vindkittel för reglering. Upptill finnes ett stigrör för vätskans upptryckning genom ångan. Denna införes vid pulsometerns öfre del och kommer genom en kulventil ömsevis i den ena och den andra kammaren. I den kammare, hvari ånga inströmmar, drifver hon luften framför sig, så att kondensationen fördröjes, och upptrycker vätskan. Men sedan bildas vakuum i samma kammare, så att ny vätska der uppsuges, under det att ånga i stället strömmar i den andra kammaren, o. s. v. Pulsometern erbjuder stora fördelar: enkelhet, lätt uppställning, möjlighet att använda ända till 5 m. sughöjd och ända till 35 m. tryckhöjd. Men visserligen tager den mycket ånga i anspråk, hvilket dock ej har så stor betydelse, så framt vätskans uppvärmning är önskvärd. -- Om den s. k. hydrauliska väduren se d. o.
Bland de pumpar, som för olika ändamål nyttjas ombord å fartyg, må i korthet följande nämnas. Å segelfartyg: Länspumpar (kungs- l. slagpumpar), för dagligt bruk, äro enkelt verkande pumpar, placerade midskepps eller i närheten af stormasten och inbyggda i ett särskildt litet rum, kalladt pumpsot (Holl. pompsood), hvars väggar sträcka sig från fartygsbottnen upp till nedersta däcket. Pumpstocken räcker nedifrån våghålsrännan till något öfver öfre däcket. Däckshålet, genom h vilket stocken går, kallas pumpfisken. Stormpumpar, större sug- och tryckpumpar, nyttjas för hastigare länsning eller kraftig sprutning, t. ex. vid eldfara. Spolpumpar äro smärre tryckpumpar, så inrättade, att vatten kan med dem upphemtas direkt från sjön (för spolning och rengöring). Om galjonspumpar se Galjon. -- Dessa pumpar finnas naturligtvis äfven å ångfartyg. Länspumparna äro dock här vida fullkomligare samt flere till antalet (en handpump för hvarje vattentät afdelning af fartyget), och stormpumparna, placerade i eldrummet, drifvas med ångkraft. Andra, särskildt för ångfartyg behöfliga pumpar äro matarepumpar (se d. o.), länspumpar, som drifvas med ånga, injektorn (se Giffards injektor), hvarmed matarevattnet, direkt åverkadt af en ångstråle, inpressas i ångpannan, ejektorn, hvarmed slagvattnet i fartyget medelst direkt åverkan af en ångstråle utblåses från fartyget genom afloppsrör, luftpumpen, hvars ändamål är att genom bortskaffandet af vattnet och luften i kondensorn bidraga till att underhålla vakuum i densamma, samt cirkulationspumpen, afsedd att genom underhållandet af en jämn cirkulation af kallt vatten genom tuberna i en ytkondensor hålla dessa afkylda. G. R. D. J. G. B.