Recitativ

Recitativ (af Lat. recitare, berätta), musikt., den sångform, som mest närmar sig talet och icke låter binda sig af strängt musikaliska lagar i melodi och rytm. Recitativet uppkom med operans födelse omkr. 1600, såsom en protest mot den textens uttryck föga beaktande, abstrakt musikaliska byggnaden i dåtidens konstmässiga kyrkomusik och såsom ett försök att återupplifva talsången i det antika dramat. Det instrumentala ackompanjemanget var i början endast ett ackordiskt stöd för intonationen, obundet af strängare regler för modulation och stämföring samt tecknadt i besiffrad bas, som utfördes af klavér, luta eller gamba (recitativo secco). Men redan Monteverde gjorde recitativet lifligare, och Alessandro Scarlatti gaf häfd åt det mera musikaliskt och instrumentalt utarbetade, »obligata» recitativet (recitativo stromentato), hvilket bibehöll sig vid sidan af »secco» ända till våra dagar. Öfvergångsformen från recitativ till mera periodisk och regelbunden melodi kallas arioso. Wagner har utbildat recitativet till ett slags deklamatorisk sång med trognare anslutning till det naturliga talets tonhöjder samt i ackompanjemanget ett symboliskt spel af »ledmotiv» (se d. o.). Emellertid återfinner man ännu hos Wagner vissa, i synnerhet vid utropsoch frågetecken anbragta vändningar och slutfall, hvilka varit stereotypa under hela recitativets historia ända ifrån Peri och Cavalieri. A. L.