Riksvapnet, Svenska. Vapensköld tillkom i början endast lefvande personer; man kunde då icke tala om ett rikets vapen, utan endast om konungens. Det första svenska konungsvapen vi känna är Knut Långes (1229--34), af Erikska ätten: tre bjelkar. Ättens siste krönte medlem, Erik Eriksson (d. 1250), förde deremot i sin sköld tre gående krönta leoparder, och detta vapen behölls af hans systerson och efterträdare Valdemar, ehuru denne hade ett annat fädernevapen. De följande konungarna af Folkungarnas ätt upptogo fäderne vapnet: i blå sköld ett upprätt krönt gyllene lejon öfver tre snedbjelkar, silfver. Det är dessa snedbjelkar, som sedermera (från 1500-talet) tecknats såsom strömmar. Vapnet har ock kommit att utan fog betraktas som Göta rikes vapen; något sådant har i sjelfva verket aldrig funnits. Som prydnad använde Magnus Ladulås (d. 1290) kring sin sköld, Magnus Eriksson å sina mynt tre kronor. När Albrekt blef konung (1364), bortlade han fädernevapnet och satte i stället i sin sköld tre kronor. Det är detta vapen, som sedermera kommit att betraktas såsom Svea rikes vapen, men icke häller något sådant har funnits. Margareta och Erik af Pommern förde i sina sigill en sköld med tre kronor: de torde dervid hafva tänkt på de tre under dem förenade rikena. Under befrielsekriget mot Erik af Pommern satte det svenska partiet år 1436 i rikets sigill Erik den helige, hållande en sköld med tre kronor. Redan år 1439 talas om Sveriges tre kronor. Konung Karl Knutssons vapen var en qvadrerad (fyrdelt) sköld med en hjertsköld, i hjertskölden Bondeättens vapen (en båt), i den stora skölden i fälten 1 och 4 tre kronor, i fälten 2 och 3 Folkungavapnet. Under den korta tid, som han var konung i Norge, ersattes Folkunga-vapnet med det norska yxbärande lejonet. Under unionskonungarna har Sverige endast ett fält i deras fyrdelta sköld, och i detta fält finnas de tre kronorna. Under hela den nya tiden har konungens och rikets sköld alltid varit fyrdelt på samma sätt som Karl Knutssons. Hjertskölden har varit olika för hvar regentätt. Vasa-vapnet var ursprungligen en svart dystlans i guldfält. Gustaf I satte en gyllene vase, ombildad till utseendet af en liljespira, öfver en sned bjelke af silfver och ett blått öfre, ett rödt nedre fält (färgernas plats vexlande i början). Vasen fick småningom utseende af en gyllene halmkärfve.
Under det pfalziska huset (1654--1720) hade konungens och rikets sköld såsom hjertvapen den pfalziska skölden, fyrdelt, med hjertsköld: hjertskölden svart, med upprätt krönt gyllene lejon (kronan ofta röd), fält 1 Bajerns snedrutor, blått och silfver, fält 2 Jülichs svarta lejon å guld, fält 3 Kleves lilla silfversköld med de åtta derifrån utspringande gyllene liljestänglarna i rödt, fält 4 Bergs röda lejon med blå krona i silfverfält. Under Fredrik I af Hessen (1720--51) var konungens och rikets hjertvapen det hessiska, en sexdelad sköld med hjertsköld: hjertskölden blå med ett upprätt krönt lejon, randadt på tvären (fem band silfver, fem röda), fält 1 Hersfelds röda patriarkkors i silfver, fält 2 Ziegenhains delade sköld, svart och guld, med en silfverstjerna i det öfre svarta fältet, fält 3 Katzenellenbogens upprätt krönta röda lejon å guld, fält 4 Dietz' två gående gyllene lejon å rödt, fält 5 Niddas delade sköld, svart och guld, med två silfverstjernor i det öfre svarta fältet, fält 6 Schaumburgs lilla, delade sköld, hvitt och rödt, inom ett treklufvet nässelblad, silfver, med tre silfvernaglar riktade mot sköldens tre hörn, allt detta å rödt. Under Adolf Fredrik, Gustaf III, Gustaf IV Adolf och Karl XIII (1751--1818) var konungens och rikets hjertvapen det holstein-gottorpska, en femdelt sköld med fyrdelt hjertsköld, i hjertskölden fält 1 och 4 Oldenburgs två röda bjelkar å guld, fält 2 och 3 Delmenhorsts guldkors å blått, i den stora skölden fält 1 Norges krönta yxbärande lejon, guld å rödt, fält 2 Slesvigs två gående lejon, blått å guld, fält 3 Holsteins silfvernässelblad med delad sköld, (silfver och rödt) och tre silfverspikar, allt å rödt, fält 4 Stormarns silfversvan med gyllene krona om halsen, å rödt, fält 5 Ditmarskens gyllene ryttare med bart svärd å hvit springare, å rödt. Som furste af Ponte Corvo förde Karl Johan en delad sköld, i det öfre fältet de franske marskalkarnas gyllene örn med blixtknippe i klorna, å blått, i det nedre Ponte Corvos buktiga bro med två torn, silfver å blått. Som konung tog han en klufven hjertsköld, med vasaskölden till höger, sin pontecorviska sköld till venster. Oskar I ändrade det pontecorviska vapnet; delningen i två fält upphörde, marskalksörnen förvandlades till en flygande svart korp, deröfver sattes Karlavagnens stjernor, femuddiga. Oskar II har återinfört sköldens delning. Korpen har ersatts af den ursprungliga örnen, men denna är nu svart; stjernorna äro behållna. Från 1814 finner man i konungens vapen äfven den norska skölden antagen. Den upptager nu vapnets venstra hälft; i det högra delade fältet ses öfverst de tre kronorna, nederst Folkungarnas vapen. (Jfr fig. å art. Konungens vapen.) I sammandragen form förekommer det svenska vapnet sedan 1600-talet såsom en krönt sköld med de tre kronorna. Kronan öfver konungens och rikets sköld är sedan Erik XIV:s tid sluten. Sedan Johan III:s tid förekomma som sköldhållare två krönta gyllene lejon. Sedan Gustaf II Adolfs tid äro deras svansar klufna. När konungens och rikets vapen skall framställas med synnerlig prakt, omgifves det af ett vapentält, i form af en vid, hermelinsfodrad mantel, hvars öfre midtflik är uppdragen i en kungl. krona, och hvars öfre sidoflikar äro uppdragna och omslagna med ett tältsnöre. -- Erik XIV begagnade en tid ett s. k. pretensionsvapen: vasaskölden på en fyrdelt sköld, fält 1 tre kronor, fält 2 Folkungarnas vapen, fält 3 Norges och fält 4 Danmarks vapen. Samtidigt hade man i Danmark i riksskölden intagit det svenska vapnet, hvilket ännu är i detta bibehållet. Om Danmarks rätt att föra det svenska vapnet och om betydelsen af de tre kronorna tvistades ifrigt under 1500-talets senare del. -- Jfr H. Hildebrand: »Det svenska riksvapnet» (i »Antiqv. tidskr. för Sverige», del VII, 1883). H. Hd.