Rōmulus

Rōmulus var enligt sagorna Roms grundläggare och förste konung. I de många romerska och grekiska sägnerna härom förekomma uppgifter af vexlande innehåll. Kärnan af berättelserna är följande. Konungen i den latinska staden Alba longa, Numitor, stöttes från tronen af sin yngre broder, Amulius. Denne lät döda hans söner och göra dottern, Rea Silvia, till vestalisk jungfru. Men hon födde med guden Mars tvillingsöner. Amulius befallde, att både moder och söner skulle dränkas i Tiberfloden. Modern blef dock räddad af och förmäld med flodguden. Barnen flöto i land och påträffades der af en varginna, som gaf dem di. Snart blefvo de upptagna af en herde, Faustulus. De båda ynglingarna, kallade Romulus och Remus, uppväxte bland herdarna och ströfvade kring i skog och mark. Vid ett tillfälle kommo de i strid med Numitors folk, hvarpå följde upptäckten af deras härkomst. Nu blef Amulius dödad af ynglingarna och Numitor återuppsatt på tronen. Sjelfva beslöto de att grundlägga en stad i den trakt, der de tillbragt sin barndom. Fogeltecken skulle afgöra företrädet dem emellan. Detta tillföll Romulus, och kort derpå ljöt Remus döden, såsom somliga uppgifva, för broderns hand. Denne var nu ensam herskare. Han ordnade samhället, öppnade en fristad för slafvar och biltoga, skaffade hustrur till sina män genom att låta röfva grannfolkens, särskildt sabinernas, qvinnor vid ett skådespel, dit de inbjudits, och hade sedan att utkämpa flere krig. Fejden med sabinerna slutade på det sätt att de båda folkstammarna förenades till ett samhälle. Slutligen skall han, då han deltog i en folkförsamling, hafva under ett oväder blifvit upptagen till himmelen, på sin fader Mars' tillskyndelse, hvarefter han af sitt folk dyrkades såsom dess skyddsgud under namn af Quirinus. -- De underbara öden, som sagorna låta R. genomgå, ådagalägga tillfyllest, att hans personlighet är helt och hållet mytisk. Betydelsen af densamma är ingen annan än ett slags symbolisering af den romerska krigarestatens ursprung, och de särskilda dragen i R:s lefnad synas ega ett visst samband med flere religiösa och politiska inrättningar eller plägseder. Småningom ingingo emellertid sägnerna i den allmänna uppfattningen, åtminstone hos de mera bildade, och särskildt var Quirinus (se d. o.) erkänd såsom skyddsgud. Att tron på två skyddande larer (lares praestites) kan hafva haft sin del i uppkomsten af sägnen om Romulus och Remus, såsom fostersöner till larmodern (Acca Larentia, herden Faustulus' maka), är en gissning, som eger en viss grad af sannolikhet. R. Tdh.