Silfver, en sedan äldsta tider känd metall, som i naturen förekommer dels gedigen, dels i förening med svafvel eller klor. I rent tillstånd har silfret hvit färg, stark glans, stor ledningsförmåga för värme och elektricitet och hög egentlig vigt (10,57). Dess kristallform tillhör det reguliera systemet, vanligen kuben eller oktaedern. Silfret är mjukare än koppar, men hårdare än guld och mycket smidigt, i hvilket hänseende det står tillbaka endast för guldet (1 gr. silfver kan sträckas till en tråd af 2 km. längd). Dess smältpunkt ligger ungefär vid 1000°. Vid den höga temperatur, som kan åstadkommas med knallgas, kokar och förgasas det. Smältande silfver syrsattes icke i luften, men det upptager syre ur luften (ända till 22 volymer), hvilket vid afsvalning bortgår med sådan häftighet, att metallen stänker omkring, s. k. »spritsning». Silfret förändras icke i luften, om denna är fri från svafvelväte, men i svafvelvätehaltig luft anlöper metallen på ytan och blir gul till svart. Af salpetersyra löses silfver lätt, af svafvelsyra endast vid upphettning med koncentrerad syra. Silfret, hvars atomvigt (Ag, af Lat. argentum) är 107,7, är ett enatomigt grundämne, i sina föreningar isomorft med natrium och enatomig koppar. Med syre ger det tvänne oxider, silfveroxid, Ag2 O, och silfversuperoxid, Ag O. Silfveroxiden är en gråbrun fällning, som vid upphettning sönderdelas i silfver och syre. Den är en starkt basisk oxid och ger med syror salter, silfversalter, som i allmänhet äro färglösa och vattenfria. Mest bekant bland dem är nitratet (se Silfvernitrat). Silfversuperoxiden är svart och sönderdelas nästan explosionsartadt vid upphettning. Klorsilfver (se d. o.), Ag Cl, är en hvit, i syror olöslig och amorf fällning. Brom- och jodsilfver, Ag Br och Ag J, likna klorsilfret, men äro gula. Alla färgas i ljuset gråa till svarta, till följd af reduktion, ett förhållande, på hvilket fotografien grundar sig. Svafvelsilfver, Ag2 S, är en blåsvart, metalliskt glänsande massa, som uppkommer genom direkt förening af silfver med svafvel. Det bildas äfven, om silfver får vara i beröring med svafvelhaltiga matvaror, t. ex. lutfisk, ägg o. d. Silfverpjeser inläggas ofta med en blandning af silfver och svafvelsilfver (t. ex. Tula-arbeten, niello) eller öfverdragas med en tunn hinna af svafvelsilfver (s. k. oxideradt silfver).
Silfrets historia. Silfret blef kändt och användt långt senare än guldet. I äldsta tider hölls det, till följd af sin sällsynthet, i lika högt värde som guldet, och i en del egyptiska och assyriska inskrifter nämnes det till och med framför detta. Men i samma mån tillgången å silfver ökades, sjönk äfven dess pris. Genom hela senare delen af forntiden kan man följa vexlingarna i guldets och silfrets inbördes bytesvärde, alltefter som nya fyndorter för det ena eller andra bragtes i dagen; dock förblef alltid silfrets värde i förhållande till guldets något högre än i våra dagar.
Inom Europa var silfret under hela bronsåldern så godt som okändt. Från denna tid förekomma knappast några silfverfynd utanför sydliga Spanien, hvilket sedermera genom fenicierna, under namn af Tarsis, blef berömdt för sin rikedom på denna metall. Att grufdriften der emellertid icke måtte varit synnerligen omfattande före den feniciska tiden, synes framgå deraf att något inhemskt namn på silfver ej lyckats bevara sig till vår tid, hvarken hos de iberisk-spanska folken eller hos deras grannar. Det egentliga silfverlandet var i de äldsta tiderna Armenien; derifrån synes äfven silfrets kännedom hafva spridt sig i alla riktningar. Öfver den vid Svarta hafvets sydöstra kust belägna staden Alybe l. Salybe (hvilken redan i Iliaden omtalas såsom denna metalls hemort) torde silfret hafva gått ut i verldsmarknaden; och sjelfva namnet silfver har man velat härleda ur nämnda stads namn, så att det i sjelfva verket skulle betyda »metall från Salybe». Med ledning af språkforskningen kan man följa dess väg derifrån i olika riktningar. Hos semiterna förekomma namnformer sådana som det assyriska sarpu och det arabiska sarfun. Till folken vid Östersjön kom silfret först vid början af jernåldern, möjligen öfver Olbia. Här är vårt silfver närmast slägt med det gotiska silubr, och på längre håll med det fornslaviska sirebro och det litaviska sidabras. I en annan riktning synes silfret hafva utbredt sig från Svarta hafvet upp för Donau, der dess väg utvisas af dess serbiska namn, srma, och dess albanesiska, semaja, som öfvergått till turkiskan under formen semaje, men der fått betydelse af kapital, guld.
Det ord, som i de klassiska språken anses svara mot vårt silfver, heter sulphur, men betyder icke silfver, utan svafvel. Nu förekomma, som bekant, i naturen dessa två metaller ofta förenade, och utvecklingsgången har här väl varit den, att namnet på silfver gått öfver till dess biprodukt och i sin egentliga betydelse blifvit undanträngdt af ett annat. Detta andra namn är det grekiska argyros och det latinska argentum, hvilket senare under åtskilliga former upptagits hos de keltiska och illyriska folken, som alltså torde lärt känna silfret från Italien. Men äfven denna namnkedja knyter sig i öster till Armenien, hvarvid de pontiske grekerna torde förmedlat öfvergången. Ännu längre i öster sluta sig till det armeniska artsath det iraniska erezatu och det indiska rajatá, dermed antydande, att metallens utbredning följt den uråldriga handelsvägen, genom Iran utmed Kabulfloden till Indien, der silfret under den äldre Vedatiden förblef okändt. -- Ännu i en annan riktning har silfret vandrat från trakterna af Svarta hafvet, nämligen mot nordöst, till de östfinska stammarna vid Ural, för hvilka det dock ännu på Herodotos' tid måste varit okändt. Namnformer som det votjakiska azves och det magyariska ezüst peka hän på metallnamnet asbest, som åter härledes från det grekiska asbestos (oförstörbar) -- en namnförvexling, hvartill silfrets yttre likhet med asbesten kan hafva gifvit anledning och som förutsätter, att namnet såväl som varan utgått från de grekiska kuststäderna. Svårare att förklara är, hvarifrån de vestfinska folken fått silfret; under det deras namn på guld samtliga lånats från germanerna, är af namnen på silfver endast det lappska silbba af nordiskt ursprung. Det finska hopea m. fl. har man sökt förklara ur iranska namnformer.
Berömda voro under den klassiska tiden de rika silfververken vid Laurion i Attika. I det mellersta Europa torde silfverbrytningen först af romarna blifvit införd. Vid nyare tidens början efter Amerikas upptäckt riktade sig spaniorerna af Mejicos omätliga silfverskatter. På 1600- och 1700-talen voro grufvorna vid Potosi i det nuv. Bolivia de rikaste silfverbergverk i verlden; och de spanska silfverflottor, som förde deras rikedomar hem till moderlandet, voro ständigt föremål för kapares och fribytares roflystnad. I vår egen tid hafva guldfynden i Kalifornien efterföljts af icke mindre rika silfverfynd i det närbelägna Nevada och Colorado. Här i Norden har silfver med någon framgång brutits endast vid Kongsberg i Norge och vid Sala i Sverige. P. T. C. E. Sn.