Spanmålslagar. En äldre lagstiftning hade en mängd bestämmelser rörande såväl den inhemska som den utländska spanmålshandeln, hufvudsakligen från den synpunkten, att denna vigtiga lifsförnödenhet icke skulle betinga för högt pris. Sålunda funnos bestämmelser rörande rättigheten till afsalu, af det skäl att man ville hindra producenterna att sälja på den för dem mest förmånliga marknaden. För att producenten skulle direkt sälja åt konsumenten var det t. ex. i vissa trakter ofta förbjudet att sälja säd annat än på ett visst salutorg eller att uppsamla spanmål. Äfven gjordes försök till fastställande af ett maximalpris. All utförsel af säd från såväl en provins som ett land var ofta förbjuden och kunde medgifvas endast under tider af synnerligen stor tillgång. I Frankrike t. ex. upphäfdes detta fullständiga exportförbud först efter franska revolutionen. Vidare åsyftade lagstiftarna, att förråd af säd alltid borde finnas för handen i tillräcklig mängd. Under äldre tider, då alla vägar voro ytterst dåliga, kunde tillförseln icke ske från ett större landområde, helst som lagstiftningen, som nämts, lade stora hinder i vägen för handeln. Detta hade till följd, att i ett och samma land stor tillgång kunde förefinnas i en provins, under det att brist herskade i en annan. För att i möjligaste mån minska olägenheterna af för ringa tillgång på spanmål, och då förbud för tillvaron af stora privata lager voro utfärdade, tog man sin tillflykt till anordnandet af offentliga magasin. Så t. ex. fingo 1577 alla Frankrikes städer befallning att anskaffa ett spannmålsförråd, som ansågs kunna räcka i tre månader.
Vid ingen af dessa bestämmelser var hänsyn tagen till jordegarens fördel, utan endast till konsumenternas, och spannmålshandeln var något, som man sökte ordna på helt och hållet administrativ väg. I England började likväl tidigt jordegareintresset göra sig gällande, och då de store egendomsegarna hade stort inflytande på lagstiftningen, kunde de redan under 1700-talet skaffa sig relativt stora fördelar, ja, t. o. m. export-premier och skyddstullar, ehuru å andra sidan export var förbjuden, då spanmålspriset nått en viss höjd. I 19:de årh., hvars utpräglade industriella lif kräfver framför allt billiga lifsförnödenheter, hafva helt andra synpunkter gjort sig gällande. Under detsamma hafva ända till den senaste tiden i det stora hela reformerna haft till syftemål att befria spanmålshandeln från alla hinder. I England gällde 1815--28 ett strängt prohibitivt system, i det all införsel af hvete var förbjuden, så länge priset var under 80 sh. pr quarters (24 kronor 75 öre pr hektol). Sedan 1828 förefans en föränderlig tullskala, hvilken dock i allmänhet medförde en förhöjning af priset på importerad spanmål med 30--40 procent. Till följd af Manchester-skolans agitation, hvilken leddes af sådana män som Cobden och Bright (se Anti-cornlaw-league), upphäfdes tullarna till allra största delen 1846 och fullständigt 1869. I Frankrike infördes spanmålstullar med föränderlig skala för import enligt en lag af d. 16 Juli 1819, hvilken lag äfven stadgade införselförbud, om priset sjönk under en viss gräns (20, 18 och 16 francs pr hektoliter för tre olika regioner). Å andra sidan gällde exportförbud, om priset steg med 4 francs öfver dessa belopp. Afsigten med dessa stadganden var att hålla priset inom vissa bestämda gränser. Denna 1822 skärpta lag ersattes af en mildare af år 1832, hvilken utbytte de eventuella export- och importförbuden mot högre tullsatser. Då den föränderliga skalan icke varit gällande sedan 1853, infördes 1861 en lag, enligt hvilken tull på spanmål, importerad till Frankrike från land utom Europa, var 60 centimes och på mjöl 1 fr. 20 c. pr 100 kg., samt från land i Europa för omalen säd 3 fr. 60 c. och för mjöl 4 fr. 20 c. pr 100 kg. Hvad tyska tullföreningen beträffar, utgjordes spanmålstullarna 1828--57 af 0,50 mark (0,45 kr.) pr scheffel (= 55 l.), sedan 0,20 mark (18 öre) för hvete och 0,05 mark (4 1/2 öre) för råg. 1865 upphäfdes spanmålstullarna fullständigt. Sverige öfvergick från en äldre spannmålslagstiftning genom 1856--58 års riksdag, vid hvilken differentialtulltaxan upphäfdes, liksom ock export- och importförbud, hvarjämte en ny tulltaxa antogs (gällande från d. 1 Jan. 1861), enligt hvilken all spanmål blef fullständigt tullfri.
Från senare hälften af 1870-talet har inom spanmålslagstiftningen en tullskyddsvänlig reaktion gjort sig gällande, något, som har berott på det billiga hvete, som i oerhörda qvantiteter kunnat importeras från Amerika. Från tullskyddsvänligt håll har man gjort gällande, att tillintetgörandet af jordräntan för en stor del af jorden, genom konkurrensen framför allt med Amerika, kunde medföra en förryckning af hela folkhushållet, något som äfven skulle ytterst förderfligt inverka på landets industriella befolkning. Från frihandlarnes sida har man framför allt betonat, att fördyrandet af lifsmedlen för en stor del af befolkningen vore en högst betänklig sak, liksom ock att ett tullskydd icke lände de fattigare och mera behöfvande landtbrukarna till godo, utan endast de store godsegarna, hvilka ensamma producera säd till afsalu. Emellertid hafva tullskyddsvännerna segrat i flere land. I Tyskland infördes 1879 spannmålstullar, utgörande 1 mark pr 100 kg. för hvete, råg, hafre, ärter och bönor samt hälften för korn, majs och bokhvete, hvilka tullar från d. 26 Nov. 1887 utgöra 5 mark pr 100 kg. för hvete och råg, 4 mark för hafre, 2,25 m. för korn, 2 m. för majs samt 4 mark för malt. Frankrike har betydligt höjt sina tullar mot slutet af 1880-talet. Hvete och hyetemjöl från Europa draga tull resp. 5 och 8 francs pr 100 kg. samt från land utom Europa resp. 8,60 och 11,60 francs. Råg och rågmjöl infördt från Europa eller direkt från utom Europa beläget land betinga i tull resp. 3 och 5 francs, under det att råg och rågmjöl från europeiskt nederlag af vara, införd från utom-europeiskt land, betinga resp. 6,60 och 8,60 francs. Enligt Sveriges nu gällande tulltaxa, som trädde i kraft d. 1 Juli 1888, draga råg, hvete, korn, majs samt ärter och bönor i tull pr 100 kilo 2,50 kr., hafre och vicker pr 100 kilo 1 kr., malt pr 100 kilo 3 kr., andra slags omalen spannmål 2,50 kr. pr 100 kg.; samt målen spannmål, mjöl och gryn af alla slag pr 100 kg. 4,30 kr. I England är spanmål fortfarande tullfritt.