Spänstighet, fys. Med en fast kropps spänstighet förstår man den kraft, med hvilken kroppens molekylära krafter motsätta sig yttre krafters sträfvan att ändra kroppens form. Man skiljer mellan spänstighet mot sträckning, sammantryckning, böjning och vridning. Den förlängning ([lambda]), som uppstår vid sträckning af en kropp, är proportionel mot den sträckande kraften (P kg.) och kroppens längd (l) samt omvändt proportionel mot genomskärningsytan (s), eller
Pl [lambda] = A. ----- . . . . . (1) s
der A är en på kroppens beskaffenhet beroende konstant, hvilken kallas sträckningskoefficient. Af (1) kan man beräkna den kraft P, som frambringar en bestämd förlängning ([lambda]); man får
1 [lambda] P = ---- . s ----- . . . . . (2). A l
Vid jämnvigt är P eller den sträckande kraften lika med de inre krafterna, som motarbeta sträckningen, eller lika med elasticiteten. 1/A kallas derför elasticitetskoefficient l. spänstighetsmodul. Om denna betecknas med Q och man tager genomskärningsytan till 1 qvmm., erhålles
[lambda] P = Q . ---- . . . . . . . . (3), l
der P är lika med spännkraften l. den kraft som ar verksam på hvarje qvmm. af genomskärningsytan. Wertheim har uppmätt förlängningen af åtskilliga metaller vid sträckning och deraf beräknat spänstighetsmodulen samt funnit:
för Q vid temperaturerna: metallerna 15°--20°C. 100°C.200°C Bly 1,727. 1,630. -- -- Guld 5,584. 5,408. 5,482. Silfver 7,140. 7,274. 6,374. Koppar 10,519. 9,827. 7,862. Platina 15,518. 14,178.12,964. Jern 20,794. 21,877.17,700. Ståltråd 17,278. 21,292.19,278. Gjutstål 19,561. -- -- 19,926.
Denna tabell visar, att spänstighetsmodulen icke allenast är olika för olika metaller, utan äfven för en och samma metall vid olika temperaturer.
Underkastas en fast kropp sammantryckning, gälla samma lagar som för sträckning, om man utbyter ordet »förlängning» mot »förkortning».
Är en horisontal, cylindrisk eller prismatisk stång, t. ex. af trä, orubbligt fäst i sin ena ände, under det att den andra belastas, böjes den belastade änden, hvarvid stångens öfre fibrer undergå en sträckning och dess undre en sammantryckning, men fibrerna i midten bibehålla sin längd. Den yta dessa fibrer bilda kallas spänstighetsyta l. neutralyta, och den linie i denna yta, som sammanbinder alla tvärskärningarnas tyngdpunkter, kallas spänstighetskurva l. neutrallinie. Alltefter stångens olika form och sättet att belasta den erhåller man olika eqvationer för spänstighetskurvan, och med tillhjelp af dessa eqvationer kunna sedan den mot olika belastningar svarande nedböjningen beräknas.
Håller man den ena änden af en tråd eller en cylindrisk stång fast och vrider den medelst krafter verkande i andra änden, finner man, att vridningsmomentet (F) är proportionel mot vridningsvinkeln (ω), mot 4:de potensen af stångens radie och omvändt proportionelt mot stångens längd (l), samt att detsamma dessutom beror af stångens beskaffenhet (T), hvarför man kan sätta
ω. r4 F = T .--------- l
der F kallas torsionskraften och T torsionskoefficienten.
Ofvanstående s. k. spänstighetslagar gälla dock blott under den förutsättningen att de formförändringar kropparna undergå, då de påverkas af yttre krafter, endast äro tillfälliga, så att kroppen återtager sin förra form, när krafterna upphöra att verka. Men åverkas en kropp hvilken som hälst af en växande kraft, erhåller den förr eller senare en fortfarande formförändring. Kropparnas elasticitet har följaktligen en gräns, det finnes en spänstighetsgräns. Man kallar bärighetsmodul den spänning, hvilken verkar på en kropp i det ögonblick han uppnår sin spänstighetsgräns. En del kroppar, de s. k. tänjbara, intaga, sedan spänstighetsgränsen öfverskridits, nya jämnvigtslägen med ofta ökad spänstighetsmodul, t. ex. dragen ståltråd; de sägas hafva stor sträckbarhet; andra deremot falla sönder, så snart som spänstighetsgränsen öfverskrides; de kallas spröda, t. ex. glas. De tänjbara kropparna kunna deremot ytterligare påverkas, innan de slitas sönder eller krossas, och kallas den största spänning, som kroppen kan uthärda, innan den förstöres, kroppens brottmodul. Den spänning, vid hvilken en kropps elasticitetsgräns uppnås, bestämmer kroppens styrka l. hållfasthet (se d. o.).
Hos flytande och gasformiga kroppar uppträder spänstigheten vid hvarje försök till ändring af deras volym, men, till följd af rörligheten hos deras smådelar, kan ingen spänstighet visa sig, då endast deras form ändras, och af samma skäl ega de ej häller någon spänstighetsgräns. A. Bi-n.