Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Swedenborg

Ämne: Nordiska filosofer och universitetslärare · Filosofer

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 15 (1891), sp. 970–978 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Swedenborg, Emanuel, naturforskare, mystiker, siare, föddes i Stockholm d. 29 Jan. 1688 samt var son af dåv. regementspastorn, sedermera biskopen Jesper Svedberg och dennes första hustru, Sara Behm. Det redan i hans barndom framträdande anlaget för mystik synes hafva varit ett arf från fadern. Såsom han sjelf berättat, voro från fjerde till tionde lefnadsåret hans tankar oafbrutet sysselsatta med religiösa föremål, och under sina böner råkade han stundom i somnambult tillstånd och uppenbarade saker, som förvånade hans föräldrar, hvilka sade, att änglar talade genom honom. Han har äfven berättat, att han i sin barndom icke haft någon annan föreställning om Gud än såsom en -- verldens Skapare och Uppehållare -- och att dogmerna om tre gudomspersoner och om en vikarierande försoning för honom varit främmande. Först senare inhemtade han kännedom om den tidens systematiska teologi. Under faderns ledning inhemtade han tidigt grundlig kunskap i österländska och klassiska språk. Gossens mera inåtvända riktning lemnade hos ynglingen rum för en outsläcklig törst efter vetande om lifvets och naturens företeelser, förenad med en okuflig lust att praktiskt tillämpa allt hvad han lärt. Vid Upsala universitet egnade han sig i början åt de klassiska språkens och literaturens, sedermera förnämligast åt matematikens och naturvetenskapernas studium. Då under pesten 1710 den studerande ungdomen hoptals lemnade Upsala och nästan all undervisning afstannade, företog han en vetenskaplig resa till England, Holland, Frankrike och Tyskland. 1714 återkom han till Sverige, rikt utrustad med vetandets skatter. 1716--18 utgaf han den första vetenskapliga tidskriften i Sverige, »Daedalus Hyperboreus», som behandlade matematiska och fysikaliska ämnen. 1716 hade han i Lund flere samtal med Karl XII, som på grund af hans stora kunskaper och praktiska duglighet utnämnde honom till e. o. assessor i Bergskollegium och gaf honom i uppdrag att biträda Polhem vid byggandet af Trollhätte kanal och skeppsdockan i Karlskrona. Vid Frederikshalds belägring 1718 förde han medelst en af honom uppfunnen rullmaskin svenska örlogsfartyg landvägen från Strömstad till Iddefjord. Efter konungens död reste han till Sachsen och Ungern för att taga kännedom om bergverken derstädes. Först efter sin återkomst tillträdde han (1722) sin befattning i Bergskollegium, der han redan 1724 blef ordinarie assessor. 1719 hade han jämte sina syskon blifvit adlad med namnet Swedenborg. Han afböjde den honom år 1724 erbjudna matematiska professuren i Upsala. Under de följande åren delade han sin tid mellan sina ämbetsgöromål och vetenskaplig forskning. 1734 utgaf han sina Opera philosophica et mineralia i 3 stora folioband. I 1:sta bandet (Principia) framställde S. sin naturfilosofiska grundåskådning. I sitt stora anatomisk-fysiologiska arbete Regnum animale (tr. 1744) tillämpar han på den organiska naturen samma grundåskådning. Enligt densamma bestå alla kroppar i naturen af små sferiska blåsor (bullae) af olika storlek och specifik vigt och skilda genom mellanrum, som äro fyllda af ett finare slags blåsor (eterpartiklar). Såväl de förra som de senare äro stadda i en oupphörlig, spiralformig rörelse. Denna rörelse har sin grund i ett primum mobile. Dallringen (tremulatio) blåsorna emellan förorsakar vågrörelser, som förmedla alla sinnesintryck. Såsom varande omklädd med en oändligt fin materia är äfven själen i viss mån underkastad de matematiska lagarna, och äfven hennes verksamhet är en vågrörelse. Naturen är sig lik i det minsta som i det största. Samma grundtankar upprepas på olika stadier i mineral-, växt- och djurriket, så att allt och hvarje ting i det närmast högre af dessa riken motsvarar någonting i det närmast lägre. Menniskan är en verld i smått, en sammanfattning af hela skapelsen. Allt i denna lilla verld (mikrokosmos) motsvarar någonting i den stora verlden (makrokosmos). Äfven de olika organsystemen i menniskokroppen -- blodcirkulationsorganens och respirationsorganens system samt hjernan och nervsystemet -- äro bildade efter en och samma grundtyp, och derför motsvarar hvarje ting i det ena någonting i det andra. Öfverallt fanns sålunda ett lägre område i naturen vara underlaget för ett deremot svarande högre, och i sökandet af denna »konstabilierade harmoni» sträfvade han att komma allt högre, till dess han slutligen med sitt arbete om hjernan (De cerebro) hunnit till gränsen för den sinliga verkligheten. Der låg det nära till hands att tänka, att kedjan af analogier eller motsvarigheter måste sträcka sig ända in i en öfversinlig verld, vida mera konkret än menniskan vanligen föreställer sig. Härmed hafva vi kommit till den afgörande vändpunkten i S:s lif, der den riktning till mystik, som röjt sig i hans barnaår, kom till genombrott.

Öfvergången från hans naturvetenskapliga till hans mystiska författareverksamhet bildas af hans år 1745 från trycket utgifna lärodikt De cultu et amore Dei, i hvilken i ett poetiskt språk skildras jordens upprinnelse från solen, hennes utveckling till en bostad för förnuftbegåfvade varelser och menniskoslägtets begynnelse. Samma år hade han i London sin första vision. Han berättar, att Kristus då uppenbarade sig för honom och sade: »Jag är Gud, Herren, verldens skapare och återlösare; jag har utvalt dig att för menniskorna utlägga den heliga skrifts inre andliga mening», och att samma natt himlen, andarnas verld och helvetet upplätos för honom. På sommaren s. å. återvände S. till Sverige och egnade sig då åt bibelns studium på grundspråken. 1747 begärde och erhöll han afsked från sitt ämbete med bibehållande af lönen. Från denna tid sysselsatte han sig med författandet af sina teologiska arbeten, allesammans på latin, och reste tid efter annan till London eller Amsterdam för att låta trycka dem, alldenstund de -- med sitt från den lutherska ortodoxien afvikande innehåll -- icke kunde tryckas i Sverige under den då bestående censuren öfver andliga skrifter. S. indelade sina syner i tre slag: 1) då man är frigjord från kroppen (hvilket händt honom blott 3 eller 4 gånger), 2) då man till själen blifvit bortförd utan att störas i sina kroppsliga förrättningar, och 3) det vanliga slaget af syner, som han dagligen hade i fullt vaket tillstånd, och från hvilka han hemtat »minnesvärdigheterna» (memorabilia) i sina skrifter.

Enligt S. stå alla menniskor i ett sådant samband med andeverlden. De äro endast ej medvetna deraf. Skilnaden mellan honom och andra var blott att hans innersta var öppnadt, d. v. s. att han blef medveten af de föreställningar, hvilka menniskosjälen erhåller genom sin ständiga förbindelse med andeverlden, men som i hennes vanliga, normala tillstånd äro omedvetna. Menniskan har ett yttre och ett inre minne. I det inre minnet förvaras allt hvad som försvunnit ur det yttre, så att intet går förloradt af menniskans alla föreställningar. Efter döden utgör erinringen om allt, som någonsin kommit i menniskans själ, hennes lifs bok. Andarnas närvaro verkar blott på menniskans inre sinne, men detta intryck gör, att hon tycker sig se dem utom sig. Andarnas språk är ett omedelbart meddelande af idéer, men har en skenbarhet af det språk menniskan vanligen talar och uppfattas såsom varande utom henne. Andarna stå i den närmaste förbindelse med i kroppen lefvande menniskors själar, men detta förhållande är på båda sidor omedvetet, utom i de fall, der en menniskas inre sinne blifvit öppnadt, Redan i detta lifvet har hvarje menniska sin plats i andeverlden, beroende af hennes förstånds och viljas inre tillstånd. Andarnas inbördes ställning har ingenting gemensamt med rummet i den materiella verlden, men antager dock en skenbarhet af rum, så att deras inre öfverensstämmelser te sig såsom närhet, deras inre skiljaktigheter såsom afstånd. Afståndet mellan verldens förnuftiga innevånare, är med afseende på den andliga verlden att räkna för intet. Att tala med en Saturnus' innevånare var för S. lika så lätt som att tala med en afliden jordinnevånares själ. Likasom kroppen endast är till genom själen, så är ock den naturliga verlden endast till genom den andliga. Derför likasom allt i kroppen motsvarar något i själen, så motsvarar allting i den naturliga verlden någonting andligt. I enlighet med dessa motsvarigheter är bibeln skrifven. Derför döljer sig under dess bokstafsmening en andlig och under denna en ännu högre, himmelsk mening. S. använde tvänne vägar till dechiffrerande af Skriftens andliga mening -- jämförande af de bibelställen, der samma betydelsefulla uttryck förekomma, och aktgifvande på de andliga väsendens omgifningar, med hvilka han samtalade, ty dessa omgifningar symboliserade deras inre tillstånd och föreställningar.

Hufvudurkunden för denna bibeltolkning är hans år 1749--56 i London tryckta Arcana coelestia (»Himmelska hemligheter», 1861--85), som är en utläggning af de två första Moseböckerna, men genom utdrag från hela bibeln med upplysande anmärkningar nästan kan anses såsom en förklaring öfver hela bibeln. De 11 första kapitlen af 1 Mosebok betraktas af S. såsom uteslutande symboliska och handlande om menniskans andliga tillstånd och om tvänne förhistoriska »kyrkor» före den israelitiska. I de sex skapelsedagarnas verk såg han menniskans andliga skapelse eller pånyttfödelse och i den sjunde dagens sabbatshvila det tillstånd af inre frid, som följer på pånyttfödelsen. I Adam och Eva i Edens lustgård såg han den uräldsta församlingen l. »kyrkan», der menniskorna lefde i himmelsk oskuld, i syndafallet denna kyrkas begynnande förfall, i syndafloden hennes förstöring genom en öfversvämning af ondt och falskt, i Noak och hans söner den gamla »kyrkan», ej mera himmelsk (med kärleken såsom förherskande), utan andlig (med visheten såsom förherskande), och i tornbyggandet i Babel denna kyrkas förstöring. S:s år 1758 i London utgifna bok De coelo et inferno (»Om himmelen och helvetet», öfversatt 1821, 1848 och 1868) är egentligen ett utdrag ur och vissa delar af hans Arcana coelestia. Han skildrar der såväl det mellantillstånd (andarnas verld), der både de onde och de gode successivt mogna för sina slutliga hem, som ock de verldar, i hvilka de till sist hamna (himmel och helvete), och som äro indelade i otaliga samhällen, i hvilka menniskoandarna grupperas på grund af sitt inre tillstånd, sina inre frändskaper och sympatier. Helvetet är icke ett straff, utan de ondes sjelfvalda tillstånd. Deras straff består blott deri att de genom sin sjelfviskhet plåga sig sjelfva och hvarandra. S. å. utgaf S. De nova Hierosolyma et ejus doctrina coelesti (»Om Nya Jerusalem och dess himmelska lära», 1871) och De ultimo judicio et de Babylonia destructa (»Om yttersta domen och Babels förstöring», öfvers. 1835 och 1864). I det förra gifver han en kortfattad framställning af sin teologi -- lärorna om Jesus Kristus såsom den ende Guden, hvilken iklädt sig menniskonatur för att besegra helvetets makt och återlösa menniskorna från densamma genom att med det gudomliga genomtränga och sålunda förhärliga sin menniskonatur, och i hvilken är en gudomlig treenhet, nämligen det gudomliga i sig (Fadern), det gudomligt menskliga (Sonen) och den från honom utgående gudomliga inflytelsen eller verkningen (den Helige ande), samt om rättfardiggörelsen genom kärlek och tro och ett deraf följande lif i lydnad för Guds bud (ej genom tron allena). I det senare arbetet såväl som i den 1762 utgifna Apocalypsis revelata (»Den afslöjade Uppenbarelseboken») äfvensom i den tidigare skrifna, men först efter hans död utgifna Apocalypsis explicata (»Den förklarade Uppenbarelseboken») tolkade han profetiorna om Kristi andra tillkommelse såsom förverkligade genom en yttersta dom i andeverlden år 1757 och stiftandet af en ny kristen kyrka, som skulle blifva framtidens kyrka.

En uttömmande och systematisk framställning af sin teologi lemnade S. i sitt sista (1771 utgifna) arbete, Vera christiana religio (»Den sanna kristna religionen», 1888). En systematisk framställning af sin religionsfilosofi gaf han i Sapientia angelica de divina providentia (»Änglavisheten om den gudomliga försynen», 1866) och Sapientia angelica de divino amore et divina sapientia (»Änglavisheten med hänsyn till den gudomliga kärleken och den gudomliga visheten», 1860) 1763--64. I det förstnämnda arbetet definierar han försynen såsom den gudomliga kärlekens och vishetens regering och betonar, att dess högsta lag är mensklighetens eviga väl, att en annan dess lag är, att menniskan skall samarbeta med Gud för förverkligandet af hans afsigter, samt att uraktlåtenheten att göra detta är orsaken till alla hennes lidanden. I det sistnämnda arbetet framhåller han, att lif och kärlek äro ett, att kärleken är Guds väsende eller vara, och att visheten är formen för detta vara. Skapelsens grund är att den gudomliga kärleken icke kan existera utan föremål. Skapelsens mål och sammanfattning är menniskan. Hos henne finnas tvänne mottagande former (receptacula) för Gud. Hennes vilja är en mottagande form för den gudomliga kärleken, hennes förstånd för den gudomliga visheten.

I omedelbart samband härmed står S:s lära om könsskilnaden och äktenskapet. Enligt denna lära, som särskildt behandlas i hans 1768 utgifna arbete Delicice sapientiae de amore conjugiali (»Vishetens förnöjelser i fråga om äktenskapliga kärleken», 1884) hör könsbestämdheten ej blott till menniskans jordelif, utan är någonting från hennes andliga individualitet oskiljaktigt och derför evigt. Menniskan är till sin kropp antingen man eller qvinna derför att hon till sin själ är ettdera. Mannen och qvinnan framställa gudsbelätet på olika sätt. Mannens grundväsentlighet är att vara en afbild af den gudomliga visheten eller det sanna, qvinnans att vara en afbild af den gudomliga kärleken eller det goda. Den förre är i främsta rummet en förståndspersonlighet, den senare en viljepersonlighet. Hvarje man är -- till sitt väsendes grundanlag -- en individualiserad form af sant, som söker förening med sitt motsvarande goda, hvarje qvinna åter en individualiserad form af godt, som söker förening med sitt motsvarande sanna. Endast i förening framställa man och qvinna det fullständiga gudsbelätet -- kärlekens och vishetens bild. Detta är den andliga grunden till äktenskapet, hvilket derför finnes äfven i himlen. All osedlighet i förhållandet mellan könen är derför en profanation, ett skändande af gudsbelätet hos menniskan.

Betonandet af det sannas och det godas enhet var i sjelfva verket ett genomgående drag i S:s teologi. I Doctrina vitae pro Nova Hierosolyma (1763; »Lefverneslära för Nya Jerusalem», 1821, ny uppl. 1835) framhåller han, att all religion har afseende på lifvet, att religionens lif är att göra det goda, och att menniskan aldrig har mera sanning än hos henne finnes godhet. Hela hans teologi hvilade, förklarade han sjelf, på tvänne principer -- »att Gud är en, och att det gifves en förening af kärlek och tro». Sjelf sade han sig hafva varit alltifrån sin ungdom »en fiskare» i andlig mening, d. v. s. en sökare efter sanningar -- först naturliga, sedan andliga.

Sambandet mellan båda verldarna -- den andliga och den naturliga -- tedde sig för honom i läran om motsvarigheterna (correspondentiae). Denna lära kan i korthet uttryckas sålunda: Skaparens »varde» genomtränger på en gång alla sferer af hans skapelse. Samma stråle af gudomligt ljus frambringar i en sfer en änglalik böjelse, i nästa sfer en mensklig kärlek, i den följande en animalisk förmögenhet och slutar med att i den lägsta sferen skapa ett djur, en växt eller ett mineral. Hvad gör skilnaden? Icke den skapande gudomsstrålen, utan de förhållanden, under hvilka den verkar; det är en visdom i en mångfald af verkningar. Motsvarigheten är en gudomlig eqvation, genom hvilken ett ting är i sin sfer precis hvad ett annat ting är i sin. Deraf förstås hvad det vill säga, att naturen är ett bildspråk af motsvarigheter till andens verld, och att bibeln är skrifven enligt motsvarigheter.

Bland de märkligaste profven på S:s siareförmåga äro, att han i Göteborg skulle förnummit den stora eldsvådan i Stockholm d. 19 Juli 1759 samtidigt med att den egde rum, samt att han på Stockholms slott år 1761 skulle hviskat i Lovisa Ulrikas öra de ord, som hennes aflidne broder prins August Vilhelm mellan fyra ögon sagt till henne vid deras sista sammanträffande, och som efter hennes utsago voro af den beskaffenhet, att prinsen aldrig i sitt lif kunnat yppa dem för någon menniska. Sjelf betraktade S. icke sina uppenbarelser såsom underverk, utan såsom på sitt sätt lika naturliga tilldragelser som företeelserna i den sinliga verlden, emedan hvarje menniska är till sin ande i den andliga verlden på samma gång hon till sin kropp är i den naturliga.

Under den tid af tjugusju år, som S:s siareskap fortfor, var han för det mesta sysselsatt med författandet af sina teologiska skrifter. Dock var han ingalunda främmande för samhällets angelägenheter. Han tog verksamt del i riksdagsförhandlingarna på riddarhuset, särskildt år 1761, då riksrådet grefve Höpken berättar, att hans betänkanden i några finansfrågor voro de bästa, som inlemnades till riksdagen. Han var medlem af Sekreta utskottet. Han slöt sig ej till något af de herskande partierna. Dock var han i likhet med hattarna för förbund med Frankrike snarare än med England. Han var en varm vän af frihetstidens statsskick och ifrig motståndare till absolut monarki. Han påyrkade inskränkningar i försäljningen af rusdrycker.

Enligt samtidas intyg var S. en af de ädlaste, rättrådigaste och välvilligaste menniskor. Det var honom omöjligt att vika en hårsmån ifrån hvad han ansåg sant och rätt eller att bryta ett gifvet löfte. Höpken säger, att han känt honom personligen i 42 år, och att han icke kan erinra sig någon karakter af mera genomgående förträfflighet än hans.

S. dog i London d. 29 Mars 1772 och ligger begrafven i svenska kyrkan derstädes. Han var aldrig gift. I sin ungdom hade han älskat en dotter till Polhem; då hans böjelse blef obesvarad, vände han sedermera aldrig sina tankar till någon qvinna. Hans lefnadssätt var ytterst enkelt. Hans betjening utgjordes af hans trädgårdsmästare och dennes hustru; hans föda bestod nästan blott af mjölk och bröd samt kaffe.

Svedenborgianismen. Sjelf gjorde S. intet försök att bilda något nytt religionssamfund. Endast såsom en frukt af bekantskapen med hans skrifter och af en derpå grundad, småningom mognande öfvertygelse väntade han det yttre förverkligandet af den i dessa skrifter såsom en uppfyllelse af profetiorna om Kristi andra tillkommelse skildrade Nya kyrkan eller det Nya Jerusalem, hvars ideella början han daterade från den »yttersta domen» i andeverlden 1757. Som han stod i vänskapligt förhållande till flere af rikets biskopar såväl som till riksrådets medlemmar, lades en lång tid inga hinder i vägen för hans skrifters spridning i Sverige. Men då allt flere bland de bildade började i större eller mindre grad ansluta sig till hans läror, blefvo ortodoxiens målsmän förskräckta och beslöto att sätta en gräns för kätteriets utbredning. I spetsen för dem stodo S:s systerson, biskop Filenius (Linköpings stift) -- af honom sjelf jämförd med Judas Iskariot -- och domprosten Ekebom i Göteborg. En gynsam recension öfver S:s »Apocalypsis revelata» i »Presttidningen» i Göteborg af lektor Rosén och en likaledes i Göteborg utgifven samling predikoutkast (1767) i S:s anda af lektor Beyer föranledde en anklagelse för irrlärighet mot båda dessa män. (Se Rosén, Johan.) Ett antal exemplar af S:s »Deliciae sapientiae» belades i Norrköping med qvarstad 1769, och spridningen af hans skrifter förbjöds. Men rättegången mot Beyer och Rosén nedlades sedermera på regeringens befallning, förbudet mot S:s skrifter hade ingen vidare påföljd, och hans teologiska lärosatser vunno insteg hos många prester, i synnerhet i Vestergötland.

Efter S:s död stiftades (1786) »Societas exegetica pro philantropia» (Exegetisk-filantropiska sällskapet, jfr Nordenskiöld 5) och 1796 sällskapet »Pro fide et caritate» båda i syfte att sprida kännedomen om S:s skrifter. Det senare hade ännu år 1820 ett stort antal medlemmar både i Stockholm och i landsorterna. Det nykyrkliga åskådningssättet hade äfven i 19:de århundradets första decennier några framstående anhängare inom svenska statskyrkans presterskap, bl. a. Gustaf Knös och Sven Lundblad (se dessa), hos hvilka detta åskådningssätt gjorde sig gällande i en försonlig och förmedlande anda och utan att leda till brytning med kyrkan. Hos Johan Tybeck deremot framträdde det skarpt polemiskt mot lutherska kyrkans dogmer, hvarför han ock blef afsatt från prestämbetet.

Den första nykyrkliga församlingen bildades 1787 i London, der S:s anhängare redan några år förut hade sammanslutit sig till ett »teosofiskt samfund». 1789 hölls der den första allmänna konferensen af Nya kyrkan. Vid samma tid började nykyrkliga församlingar bildas i åtskilliga städer i England och Amerika. År 1817 hölls i Filadelfia ett konvent af den Nya kyrkan i Amerika. Antalet nykyrkliga församlingar i Storbritannien är (i slutet af 1890) 72 och antalet inskrifna medlemmar 5,901. I Förenta staterna finnas omkr. 120 nykyrkliga församlingar med lika många prester. För öfrigt finnas sådana församlingar i Tyskland, Schweiz, Italien, Australien m. fl. land.

Den Nya kyrkans läror äro: att Gud är en till väsende och person, men att i honom är en treenhet, kallad Fader, Son och Ande, och att denne ende Gud är Jesus Kristus; att den Heliga skrift är gudomlig till bokstaf och anda och -- medelst motsvarigheterna -- utgör föreningsbandet mellan himlen och kyrkan på jorden; att menniskan frälsas icke genom tron allena, utan genom ett med ordet öfverensstämmande lefverne; att menniskan uppstår med en andlig kropp omedelbart efter döden, att den andliga verlden står i samma förhållande till den naturliga som själen till kroppen.

Mångenstädes under den senaste tiden har inom den Nya kyrkan uppstått en schism till följd af meningsskiljaktigheten mellan dem, som betrakta S:s teologiska arbeten såsom i ordets strängaste mening gudomligt inspirerade, och dem, som väl betrakta dessa arbeten såsom en nyckel till Skriftens rätta förstående -- medelst uppdagandet af motsvarigheterna --, men icke såsom särskildt inspirerade eller ofelbara. De förra betona starkare motsatsen till den gamla kyrkan. De senare vänta kristenhetens religiösa pånyttfödelse mera af de gamla kyrkosamfundens småningom skeende genomsyrande af nykyrkliga idéer än af yttre propaganda.

Äfven i Sverige var det i grunden denna olikhet i uppfattningen, som framkallade den schism inom sällskapet »Nya kyrkans bekännare», hvilken ledde till bildandet af tvänne skilda nykyrkliga församlingar i hufvudstaden, ehuru väl den närmaste anledningen var blott en strid om kyrkoordningen. Det ena partiet höll -- med stöd af ställen i S:s skrifter -- på att i prestämbetet måste finnas tre grader, och att en prest måste vara till ämbetet invigd af en »ordinerande pastor». Det andra partiet ansåg deremot icke dessa regler bindande. Anhängarna af den förra riktningen bildade 1875 en af staten erkänd församling -- »Nya kyrkans äldsta församling» (i Sverige) --, hvilkens angelägenheter handhafvas af ett kyrkoråd af 6 medlemmar, utom pastor, som är ordförande, och hvilken nu (1891) räknar omkr. 220 inskrifna medlemmar. De, som tillhörde den andra riktningen, bildade likaledes en församling -- »Nya kyrkans svenska församling» --, hvilken erkändes af staten 1877. Jfr I. Tafel, »Swedenborg und seine gegner», R. L. Tafel, »Documents concerning Emanuel Swedenborg» och »Emanuel Swedenborg and the doctrines of New church», Wilkinsons och White's biografier öfver Swedenborg samt B. von Beskows minnesteckning i Sv. akademiens handl. (del. 31), Atterboms karakteristik i »Svenska siare och skalder» (del 1) och U. R. F. Sundelins »Svedenborgianismens historia i Sverige under förra århundradet» (1886). Om Swedenborgsliteratur samt de många upplagorna af S:s egna arbeten hänvisas för öfrigt till Linnströms boklexikon (under Swedenborg). A. F. Å.