Törst

Törst (Lat. sitis), fysiol., en känsla af obehag, som i främsta rummet framkallas vid torrhet i munhålans och svalgets slemhinna samt då tydligen har sin orsak i en minskning af dennas vattenhalt. Den uppträder vid inandning af torr luft eller då, såsom vid långvarigt tal och vid sång, stora luftmängder strömma genom munhålan. Härvid afdunstar vatten i alltför riklig mängd från munnens och svalgets slemhinna. Vidare uppkommer törst vid tuggning af torr föda i större mängd, emedan denna, för att kunna sväljas, tager till sig mycket vatten. I dessa fall är således törstens orsak uteslutande lokal, och trots vattenförlusten från munnen och svalget minskas kroppens hela vattenmängd icke i nämnvärd grad. Annorlunda ställer sig saken, om äfven kroppens öfriga delar förlora mycket vatten, såsom vid stark svettning, vid vattenafdunstning till följd af kroppsarbete, i synnerhet i torr och varm luft, vid ymniga diarréer samt vid stark vattenafgång genom njurarna efter förtärande af salt föda. Den törst, som under sådana omständigheter uppstår, kan endast för en kort tid stillas genom att munnens slemhinna fuktas med vatten; den är ju också i sjelfva verket ett uttryck för hela kroppens behof af vatten. Denna törst upphör ej förr än kroppen erhållit en riklig vattentillförsel, hvarvid det, åtminstone i vissa fall, synes vara likgiltigt, om denna sker genom munnen eller på något annat sätt, t. ex. genom insprutning i en blodåder. Dock tala flere rön för att den till munnens slemhinna förlagda känslan af törst äfven i detta fall fullständigt stillas, endast då vatten intages också i munnen. En öfverdrifven, sjuklig törst (polydipsia) förekommer i synnerhet i sockersjuka (se d. o. och Polyuri). R. T--dt.