Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Tre rosor

Ämne: Svensk medeltid: ätter och stormän · Danmark och nordisk historia

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 16 (1892), sp. 667–671 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Tre rosor, ett i senare tid gifvet namn åt en gammal svensk adlig ätt, som i vapnet förde tre rosor på sned och med säkerhet kan ledas tillbaka ända till början af 1300-talet. -- Dess ryktbaraste medlemmar äro Knut Alfsson (se denne), Ture Jönsson (se nedan 1) och Johan Turesson (se nedan 2). Den sistnämndes son, Gustaf Johansson (f. 1531, d. på Haga, nära Enköping, d. 3 April 1566), ambassadör till kejsaren (1550) och England (1558), upphöjdes 1561 vid konung Erik XIV:s kröning till grefve (af Enköping) och erhöll följande år staden Bogesund med några härad i Vestergötland till grefskap. Med hans sonson Johan Stensson utdog ätten i början af 1600-talet.

1. Ture Jönsson, rikshofmästare, upprorsman, en af de sämst beryktade personerna från slutet af vår medeltid och början af vår nyare tid, föddes på 1470-talet. Hans namn förekommer i offentliga handlingar först år 1497, då han slöt sig till de upproriske herrarna, som inkallade konung Hans. Som belöning derför erhöll han af denne såväl riddare- och riksrådsvärdighet som lagmansämbetet öfver Vestergötland, och han visade sig under den följande tiden såsom en af Sten Stures hätskaste fiender. Då de båda Sturarna och Hemming Gadd år 1501 började sin resning, måste T. J. derför söka sin tillflykt i Stockholm, som försvarades af drottningen. Han afsattes af Sten Sture från lagmansämbetet, men återfick detsamma år 1503, sedan han, öfvergifvande konungen, försonat sig med riksföreståndaren. Under Svante Nilssons riksföreståndareskap var T. J. år 1506 ett af de ombud, som af rådet utsagos att med konung Hans underhandla om fred. Denna underhandling ledde dock ej till något resultat. -- Med den tappre Åke Hansson (Tott) skulle T. J. derjämte deltaga i försvaret af rikets sydvestra gräns, men han tyckes på det hela taget snarare utöfvat ett förlamande inflytande på dennes krigsrörelser, och efter Åke Hanssons död (1510) klagade den unge Sten Sture, som år 1511 företog ett krigståg nedåt landet, öfver att han ej kunde vänta någon hjelp af herr Ture. Med flertalet af de öfriga riksråden slöt han sig 1512 till Erik Trolles parti, men tvingades att hylla Sten Sture d. y. såsom riksföreståndare. År 1513 utsågs han till ombud vid fredsmötet i Köpenhamn, och år 1516 sökte han bemedla förlikning mellan riksföreståndaren Sten Sture och ärkebiskop Gustaf Trolle. Då konung Kristiern II 1520 angrep Sverige och Sten Sture aflidit, intog T. J. till en början en af vaktande hållning, utan att fästa afseende vid Kristina Gyllenstiernas många uppmaningar till honom att såsom den äldste i rådet ställa sig i spetsen för fosterlandets försvar, och det dröjde ej länge, innan han öppet slöt sig till konung Kristiern. Under dennes korta regering vistades dock T. J. mest nere i Vestergötland på sin sätesgård Lindholmen, och han slöt sig till Gustaf Vasa, först sedan öfvermakten tydligt lutade åt dennes sida och äfven biskop Hans Brask dagtingat. Gustaf Vasa gaf T. J. befälet på Elfsborgs slott och, då han 1523 blifvit vald till konung, rikshofmästarevärdigheten. Förhållandet mellan konungen och honom synes i början varit rätt godt, och som T. J. i Norge egde såväl gods som betydande slägtförbindelser, användes han af konungen vid underhandlingarna med rådet och allmogen derstädes. Han var äfven med vid intagandet af det norska landskapet Viken. Snart nog blef dock förhållandet mellan konungen och T. J. mera spändt, särskildt efter mötet i Malmö (1524), der T. J. af omtanke för sina gods i Norge ej så, som sig borde, försvarade Sveriges rätt till Gotland gent emot Danmark. Från konungens sida började nu framställas anmärkningar öfver det sätt, hvarpå han fullgjorde sin rusttjenstskyldighet, äfvensom öfver annan försumlighet, samt att T. J:s fogdar gjorde bönderna förfång, att T. J. slagit under sig skattegods och att han sökte hos konungen väcka misstroende mot hans tjenare. På dylika tillvitelser svarade T. J. i allmänhet ursäktande och lofvade bättring. En ny tvistefråga mellan honom och konungen blef den lutherska läran. Ju mer det blef tydligt, att konungen gynnade denna, dess närmare slöt T. J. sig till biskoparna Hans Brask i Linköping och Magnus i Skara samt motverkade i förening med dem konungens åtgöranden. Till mötet i Vesterås år 1527 ville T. J. ej infinna sig, men nödgades dertill genom konungens enträgna uppmaning. Han slöt sig der till biskoparnas parti samt tog dem och den gamla läran i försvar, men nödgades jämte dem gifva vika. Det beslut, som der fattades, den s. k. Vesterås recess, lät han dock ej uppläsa i sitt län, och då konungen tillvitade honom detta, kastade han skulden på andra. Samtidigt dermed ville han äfven ombygga det hospital han förut inrättat vid Lindholmen, men konungen förbjöd detta. Konungen satte nu också i fråga att öfverlemna T. J:s förläningar åt hans son Johan Turesson, hvilket dock T. J. lyckades af böja. 1528 hade T. J. en arfstvist med konungen inför rådet (T. J. var gift med Anna Johansdotter, en halfsyster till konungens fader), och då domen fälldes till förmån för konungen, ökades derigenom ännu mer T. J:s missnöje. Sedan vidare genom de beslut, som fattades på mötet i Örebro 1528, allt hopp försvunnit om bibehållande af den gamla läran, såvida Gustaf Vasa skulle fortfara att vara konung, beslöt T. J. att söka åstadkomma hans afsättning. Redan 1528 hade han och biskop Magnus i Skara misstänkts för delaktighet i Daljunkarens uppror. De förklarade sig visserligen vara oskyldiga, och några säkra bevis mot dem funnos ej häller, men redan i början af 1529 åvägabragte de en resning i Småland, der de tillfångatogo konungens syster grefvinnan Margareta och dödade en af konungens fogdar. T. J. och hans medhjelpare sökte derefter uppvigla äfven Vestergötland. De sammankallade allmogen till Larfs hed, framställde der sina klagomål mot konung Gustaf samt uppmanade folket att afsätta honom och i stället hylla någon annan. Deras anslag misslyckades dock, i det ätt Vestgöta-allmogen förklarade sig ej vilja hafva någon annan konung än Gustaf. T. J. och biskop Magnus ansågo då rådligast att lemna landet. T. J. begaf sig först till Danmark, sedermera till Mecklenburg och uppsökte slutligen (1530) konung Kristiern. Han följde denne på hans tåg till Norge samt förmådde honom att äfven vända sitt anfall mot Sverige (1532). Han ådrog sig dock konung Kristierns ovilja, i det denne ansåg, att T. J. genom falska förespeglingar lockat honom till detta företag, hvilket han märkte måste misslyckas, och en morgon anträffades T. J. liggande med afhugget hufvud på Kunghälls gata. -- Redan hos sina samtida hade T. J. det sämsta anseende. Konung Gustaf fällde om honom det omdömet »att han tjenat och förrådt alla dem, åt hvilka han svurit trohet», och mot slutet af T. J:s lefnad skref den danske riddaren Claus Bille till honom: »Du hafver så tidt vändt och slitit din kappa, att hon är nu så jämmerligen sliten på båda sidor, att hon icke vill tjena bland någon ärlig mans klädebonad». Ej häller efterverldens dom har varit gynsammare. K. H. K.

2. Johan Turesson, riksråd, son af den föregående och Anna Johansdotter Vasa (halfsyster till konung Gustaf I:s fader), föddes på 1490-talet. Efter att i sju år hafva varit i kejserlig tjenst hemkom han 1524 och nyttjades snart af sin frände konungen i vigtiga ärenden. 1525 afgick han såsom sändebud till Danmark och Lybeck för att underhandla rörande Sören Norby. Vid Gustafs kröning, d. 12 Jan. 1528, slogs han till riddare, upptogs senare på året i rådet och var en af de svenske underhandlarna med danskarna på mötet i Lödöse i Aug. s. å. J. T. var af orubblig trohet mot sin konung. I motsats till sin broder Göran Turesson, domprost i Upsala (som för uppviglingsförsök 1529 en tid hölls fängslad och 1543 afled på Björnö i Roslagen), tog J. T. ingen del i sin faders stämplingar och uppror emot Gustaf. Konungen uttryckte också sin tacksamhet derför och skref (d. 1 April 1529) till honom bl. a. följande: »Hvar ock eder fader eller någon annan eder vän något obestånd eller oråd företogo emot oss och sitt fädernerike, skola vi dock aldrig det uppå eder till sinne draga». J. T. satt midsommartiden 1529 i den rätt, som dömde faderns medbrottslingar, och han var 1532 en af befälhafvarna för de trupper, som skulle möta den afsatte konung Kristierns, af Ture Jönsson påyrkade anfall från norska sidan. Hans trohet blef också belönad. 1530 sattes han till ståthållare på Nyköping, hvars län han behöll till sin död, och 1533 fingo han och brodern Lars alla Ture Jönssons gods, ehuru de voro förbrutna under kronan, och J. T. erhöll derjämte brodern Görans gods i Vestergötland. I grefvefejden kom J. T. att taga en ärofull del. Jämte marsken Lars Siggesson (Sparre) förordnades han i Sept. 1534 till högste befälhafvare för den här, som skulle bekämpa lybeckarna på denna sidan Öresund, men J. T. tyckes hafva varit den egentligen verksamme ledaren. I Okt. s. å. bröt han in i Halland, der Halmstad eröfrades, och ryckte derpå ner i Skåne samt vann vid Helsingborg d. 13 Jan. 1535 en afgörande seger, som skänkte svenskarna 900 fångar, bl. a. den bekante Markus Meyer (se denne), och korsade fiendens planer. Krigisk duglighet visade J. T. äfven under Dackefejden, då han jämte Lars Siggesson i spetsen för den kungliga arméns hufvudstyrka i Mars 1542 tillfogade Dacke det afgörande nederlaget vid Åsunden. J. T., hvilken 1540--44 var regementsråd och vid flere möten med danskarna deltog såsom svensk fullmäktig, afled 1556.

Redan en knapphändig redogörelse för J. T:s offentliga verksamhet visar, att han var en af Gustaf I:s utmärktaste och trognaste tjenare. Derigenom samt genom börd, rikedom och slägtförbindelser med konungahuset och landets mest lysande ätt intog han en mycket betydande ställning bland sina samtida. Det torde utan öfverdrift kunna sägas, att han genom sitt lojala uppförande var ett af stöden för Gustafs tron och att han framstår såsom en af de mera sympatiska personligheterna från sitt oroliga tidehvarf. Han trädde 1527 i äktenskap med Kristina Gyllenstierna (se denna), riksföreståndaren Sten Sture d. y:s enka och Gustaf I:s kusin. I sitt äktenskap hade han sonen Gustaf Johansson (se ofvan). -- Om Johan Turessons påstådde naturlige son Göran Johansson se Rosenhane (slägtöfversigten).